An Angel Left to Die [Klar]

okey okey, ja börjar me att säga nått vettigt till er alla, är ni känsliga eller oerhört deprimerade så läs inte. Den är sorlig och inehåller död osv. Jag vill inte orsaka att någon dör så tror du inte du klarar av att läsa så GÖR INTE DET!
Hope u like it

--------------------------------------------

Intro

Han, Skolans nog mest mobbade kille, Killen som bara fanns där, såg världen passera som en film. Han stod där och såg sina
klasskamrater passera, men ingen verkade se honom, Det var som om han bara var där, en stolpe som höll skolan uppe, en fönsterruta
som alltid krachades, ett skåp som stod tomt, maten som alltid kastades, en del av skolan som ingen skulle reagera om den försvann.
Ingen verkade änns veta om hans namn.. Delar av skolor har inga namn. Han hade inget namn. Han var nog mest känd som "Emo Killen",
"Den där killen i Erics klass" och "Någon" eller oftast "Vem?". "Vem är killen i Erics klass?", "Vem är Emo Killen?".. Tragiskt? Nej, sant.
Visst stack han ut ur mängden, visst borde han synas, men han höll sig undan. På lektionerna dök han upp från ingenstans och efter
lektionerna så gick han upp i rök. Hade man tur så kunde man se honom i matsalen eller efter skolan påväg hemmåt. Och såg man ett
stort gäng me football spelare i en ring så var han antagligen i mitten, den ända gången han stod i centrum. Men bara för att han stog i
centrum så betydde det inte att han var älskad, aldrig...

Åhh. Den verkar bra. Fortsätt slriva

mwahaha Jo de ska ja ^_^ Om sanningen ska fram så är den klar men lägger upp den bit för bit här

Skickar nästa nu

Del 1 - Första dagen i skolan.

Han lämnade snabbt hemmet innan hans föräldrar han se honom, innan de han skälla ut honom ännu en gång. Alla dessa utskällningar höll
på att driva honom till vansinne. "Så där kan du inte se ut", "Ska du gå till skolan så där?", "Tvätta av det där genast!" osv. Han ville bara
slippa dem och allt jävla tjafs. Räckte det inte med att han suttit sig på det där jävla planet och åkt till USA?

Några minuter senare gick han in på skolgården. Överallt stod de stora och små grupper av ungdommar. Cheerleaders, Football spelarna,
Töntarna, Divorna, De Svarta, Punkarna, Gotharna, Musik Gänget, De Kriminella, Fest Fixarna osv. Men han var sin egna "grupp", Emo
killen. Han skulle inte ha en chans att komma me i någon av grupperna. Han var ingen tjej så cheerleader skulle han aldrig kunna bli, och
han va inte de minsta sportig så han hade inte en chans hos Football spelarna, och töntarna skulle se honom som en idiot, han var inte
direkt inteligent, Och inte divorna heller, han var som sagt ingen tjej, Och inte var han svart heller, inte någon punkare eller gothare heller,
Musik gänget verkade vara allt för begåvade och tuffa för honom, de kriminella var inget alternativ och inte fest fixarna heller, han hade,
ingen fantasi alls. Han fick helt enkelt hålla sig till att vara den där utstötta killen med svart halvlång hår som täckte halva ansiktet, den,
där killen som använde kajal, den där som inte såg ut som någon annan. Emo Killen.

Han vaknade upp ur sina tankar när ett jädrans liv plötsligt bröt ut. Två av de svarta hade hamnat i bråk med en av punkarna och låg nu
och rullade på gräsmattan. Ett par lärare kom utrusandes ut skolans byggnad och försökte stoppa dom men utan framgång. Det blev
istället bara värre.. Vilket gav honom en chans att osett smyga in i skolans byggnad som nu ekade tom, det var för tidigt och för fint väder
ute för att någon änns skulle tänkta tanken på att gå in i skolan. Det ansågs väl som en synd, man skulle antagligen bli dömd till übertönt
då. Inte änns töntarna gick in i skolan utan var ute och njöt av det fina vädret.
"-Idag har vi fått en ny elev i klassen, han kommer nog in ganska snart."
Läraren Mr. Walker såg mot klockan och klassen såg nyfiket mot dörren då det knackade. Med stora föväntningar på en snygg tjej till
killarna och en snygg kille till tjejerna. Men inget av de skulle de få, bara ett mobbobjekt.
Knack knack.
Läraren öppnade dörren och han, den nya killen klev in, för att möta allas besvikna blickar

Ohh, jättebra !

____________________________
" And without you is how i disappear"

en kommentar till och jag fortsätter

;D

Jag tycker den verkar bra!

yay Uppdatering:

---------------------------------------------------------

Del 2 - Första bråket

Han satt på skolgården och såg sig omkring. Hatade skolan redan. Att se deras blickar hade knäckt honom. Han visste att han inte var
uppskattad. Att alla skulle ignorera honom. Han var inte mer värd än hundskiten i Central Park, avgaserna som förorenade innerstaden,
Den nya emo killen i en av New Yorks skolor. Den där killen som använde smink och såg ut som en tjej.

"-Uhm.. Ursäkta att jag frågar men är du en kille eller en tjej?"
Han såg upp mot tjejen som stod lutad över honom. Det ilade till av sorg i hela kroppen.
"-Huh? Ursäkta?"
"-Eh.. du e killen i Erics klass va?"
Han muttrade lite. Hade hört vad hon sa och hon hade hört att han var kille.
"-mhm.."
Han sänkte blicken mot sina rosa converse och suckade.
Försvinn försvinn försvinn..
"-Aja, skulle bara kolla om de va du."
Hon vände på klacken och gick iväg.
Klip klop. Klip klop.
Han höjde blicken något och såg efter henne. Det lät som en jävla häst som lämnade honom. Han svor tyst och ryckte till när han fick en
smäll i bakhuvudet.
"-Va fan säger du om min tjej va?!"
Han såg hastigt bakåt och såg mot killen som stod lutad över honom med en massa andra killar bakom sig. Samma kille som han hade
sett i klassrummet.
"-Eh.. inget.."
mumlade han lågt fram. Men killen skrattade bara och plötsligt fick han en hård smäll i bakhuvudet av nånting som omöjligt kunde vara en
knytnäve. Men det var tillräkligt för att få honom att ramla av bänken. Sedan haglade sparkarna och slagen över honom, alla utan
andledning, alla mer smärtsamma än den andra, men det som smärtade mest var orden och att inga brydde sig. Folk samlades omkring
dem för att sedan gå igen. Som om de bara var en ny byggnad eller något där. Något helt obetydligt som ändå drog blickar till sig. Han,
nerslagen, när killarna hade gått. Men då var det inget intressant längre. Bara den vanliga hundskiten igen.

Oh, nice Johanna ^.^ Har redan läst den, men men XD Okej, alla nya läsare då - Den är skitbra!
You're the best Johanna ^.^

Uppdatera! Den är ju redan klar så varför dra ut sååå mycket på tiden?

myyp:

Uppdatera! Den är ju redan klar så varför dra ut sååå mycket på tiden?

mwahahaha för att ni ska längta efter nått ^_^

Del 3 - Hemma.. igen


Han såg upp mot det vitmålade taken och suckade djupt. Hans föräldrar hade blivit galna då han kommit hem, blodig och sönderslagen.
Han mindes inte änns hur han tagit sig hem. Om han skulle vara ärlig så mindes han bara att han vaknat upp i sin säng i det svart och
rödmålade rummet, omplåstrad och med smärtan dunkandes i hela kroppen.
Knack Knack.
Hans mamma öppnade dörren och såg in mot honom.
"-Hej Zach, hur mår du nu?"
Han såg mot sin mamma. Ville inte svara. Ville bara försvinna där ifrån.
"-Skit.."
"-Jag ska hämta verktablett åt dej. Jag kommer snart."
Han såg förvånat efter henne. Hon var trevlig. Klagade inte på att det var hans eget fel med tanke på hur han såg ut eller något sådant.
Men det skulle nog komma det också, hon förstod väl att det var fel tillfälle nu. Eller så skulle det komma av hans pappa när han kom hem.
Då skulle bomben släppas..

Och 1 timme senare small det...

"-Det är för fan på grund av hur du ser ut! Fattar du inte det?!"
"-Utseendet gör inte en människa, när fan skaru fatta det?!"
"-I dagens samhälle så spelar utseendet en stor roll! Folk tror ju fan att du är bög!"
Tysnad.. En evig tysnad. Blickarna sa orden istället. Det behövdes inte säga något.
"-Jag är ..."
"-Du är bisexuell jag vet, men behöver hela USA veta det?"
Tysnad igen. Men denna gång var blickarna tomma, trötta på detta eviga tjafs.
"-Jag vill vara den jag är!"
"-Även om det betyder att folk slår ner dej?"
Han nickade. Hans pappa gav upp. Det hela ledde inte någonstans. Bara till mer bråk.
"-Ja, även om det leder till att jag blir nedslagen. Det är inte jag som har problem med folk, det är folk som har problem med mej."
Han bet sig i underläppen. Försökte hålla tårarna tillbaka. Alltid, Alltid hade han hamnat utanför. Men i England så hade han haft en
underbar vän som skyddat honom, hållt honom undan från trubbel. Men han var inte kvar i England nu, och här skulle han aldrig hitta några
vänner, ALDRIG!
"-Är du verkligen säker på att du vill offra allt för det?"
"-Allt är redan förlorat.. Jag har förlorat mina ända vänner och hamnat här. Jag är dömd till att bli mobbad."
Nu rann tårarna, för James. Den ända vännen han någonsin haft. Den ända han mått bra tillsammans med.

Du uppdatarade. Jaaa! Den var bra också. Nu kan du uppdatera igen

myyp:

Du uppdatarade. Jaaa! Den var bra också. Nu kan du uppdatera igen

haha Tänker faktist vänta på en kommentar till från någon

Plågare.

haha Ja vet, är rikgit snäll ^_^

ingen uppdatering ida.. Trött som ja vet inte vad >_< Kl a halv två på natten och ja borde sova =O Men kan inte.. Ska försöka igen nu, ja får se om ja lägger in uppdateringen imorron

Hoppas du har sovit gott. Så att du kan uppdatera.

forsätt att uppdatera! den är jättebra!