An Angel Left to Die [Klar]

YouShallLoveVAMPIRES:

mm...uppdatera!
bra historia men du verkar lite dryg...

Dryg ? Förklara dej!

Uppdatering sry för fördröjningen. Men öh.. ja.. Firefox har krånglat. Men nu kommer de ^^

---------------------------------------------------------------------------------------------

Del 9 - Återbesök och rasande föräldrar

Han träffade Scott nästan varje dag efter skolan nu, till sina föräldrar så sa han att han skaffat en kompis i skolan som han var med. Det
var bara en vit lögn, hade Scott haft råd så hade han antagligen gått i skolan. Men hans föräldrar skulle flippa ut om de visste att han,
deras alltid så flitiga son, umgicks med en kille från slummen istället för att sitta hemma i sitt rum och plugga hela dagarna så han fick
ett bra jobb. Fast just nu verkade de glada över att han skaffat sig en kompis. Om de bara visste.. Deras son var inte så flitig, inte heller
så hade han några kompisar som han satt och pluggade med, han hade börjat slarvat i skolan och vissa dagar så gick han till Scott
istället för skolan, med den lama ursäkten "vi är lediga idag". Scott hade flera gånger påpekat att han var ledig ofta, antagligen till och
med fattat att han skolkat. Men han sa ingenting och verkade alltid lika glad när han kom. Att han struntade i skolan betyde inte så
mycket för honom. Det var trotts allt hans ensak.

Men en dag när han kom hem från Scott lite senare än vanligt, då hans föräldrar vanligtvis nattade hans två åriga lillasyster, så var det
helt knäpptyst i huset. Eller ja, tills han kom in i vardagsrummet iallafall.
Så fort han klev in så tändes lampan lite dramatiskt och hans föräldrar glodde tomt på honom. Han kunde inte undgå att tycka det hela
med lampan var lite överdrivet, så var det på alla tv serier, alla filmer, och det var antagligen ifrån det dom fått de ifrån.
"-Vart har du varit?"
"-Hos en kompis.."
Bådas ögon fylldes med misstro. Visste dom? De kude de omöjligt göra. Det var ju trotts allt sant.
"-Tidigare idag då?"
"-I skolan, vart annars?"
"-Dom ringde från skolan, du hade inte varit där"
"-Dom har väl glömt att skriva upp mig, big deal"
Nu brast det, hans pappa reste sig hastigt och såg plötsligt hotfull ut. Han hade aldrig sett hotfull ut, bara..arg. Men nu, nu var han mer
förbannad än han någonsin varit.
"-Ja Zach, det är det. Jag tror inte dom glömmer att skriva upp dej på alla lektioner.."
Även om hans pappa försökte hålla sig lugn så lyckades han inget vidare. Hela han skakade av ilska och fick Zach att rygga flera steg.
"-Så jag frågar igen, vart har du varit, hela dagen?"
"-Hos Scott, min kompis, han är lika gammal som jag, emo kille, ungefär en och åttio, bor i.."
Han avbröt sig själv. Medveten om att han var tvungen att hitta på ett ställe snabbt. Men hans hjärna hade fryst till is. Det stod totalt
still och allt han kunde komma på var byggnader i England.
"-Bor i..?"
Nu stod även hans mamma upp. Skulle han springa? Så som han sprungit från Eric och hans gäng? Nej, det här var hans föräldrar, dom
var han tvungen att möta öga mot öga. Man kunde inte alltid fly..
"-Zach, svara mej"
Hans pappa tog ännu ett steg mot honom och då vände han om, och sprang.. Flydde från sin egen far..

want MORE!!!

And here it comes ^^

---------------------------------------------------------------------

Del 10 - På Flykt?

Han lämnade huset snabbt och började springa längs gatan bort från huset. Bakom sig hörde han sina föräldrar ropa efter honom, sedan
springandes steg efter sig. När han sneglade över axeln såg han sin pappa snabbt närma sig, snabbt. Han såg framåt igen, knep ihop
ögonen och la i en växel han inte visste att han hade. Snart hörde han hur ljudet av hans pappa försvann och han öppnade ögonen igen,
fortsatte planlöst springa bort från huset, bort från sina föräldrar, bort från alla problemen. Men sen när han börjat fly från sina föräldrar?
Han hade alltid flytt från problemen, men aldrig från sina föräldrar. Och det betydde inte att det hade varit problemfritt, snarare tvärt om.
Men där hade han alltid vetat när han haft rätt och fel, det var trotts allt hans föräldrar. Men nu visste han inte vad som skulle hända om
han stannade och pratade om det, han ville nog inte veta det heller. Han hade ärligt talat blivit rädd för sin pappa, det hade han aldrig i
hela sitt liv varit innan...

"-Zach? Vad gör du här?"
Scott stod i dörröppningen och såg förvånat på honom. Han hade bestämt sig för att fly till honom, den ända han kunde lita på just nu, den
ända han kände i hela Amerika som han visste att han kunde känna sig trygg hos. En person som skulle förstå honom.
"-Jösses Zach, kom in"
Scott drog snabbt in honom när han började skaka häftigt och tårarna började rinna. Han fick inte fram ett ord, bara stod där och grät.
Scott kramade försiktigt om honom för att trösta honom.
"-Har du någonsin flytt från dina föräldrar?"
"-eh.. nej..?"
Han såg upp mot Scott som såg ännu mer förvirrad ut.
"-Har det hänt någ med dina föräldrar?"
Nickning.
"-Vad?"
Tårar och snyftningar. Ännu en omfamning av Scott.
"-Du kan berätta för mej, det är ingen hemma här så.."
"-Dom fick reda på att jag inte varit i skolan, om dej.. dom hatar mej nu.."
"-Jag tror inte dom hatar dej, dom är nog bara oroliga för dej"
"-Nej.. dom hatar mej.. Jag var så rädd.. trodde min pappa skulle slå ihjäl mej"
Scott kramade om honom hårdare. Han lutade sig mot honom och bara släppte allt.

Wow.
Scott är så gullig.
Mer snart?

vilken bra historia!

gunsXgoXbang:

YouShallLoveVAMPIRES:

mm...uppdatera!
bra historia men du verkar lite dryg...

Dryg ? Förklara dej!

tja...det är ju rätt tydligt att din story är omtyckt, så varför tjatar du om komentarer? bara undrar asså

YouShallLoveVAMPIRES:

gunsXgoXbang:

YouShallLoveVAMPIRES:

mm...uppdatera!
bra historia men du verkar lite dryg...

Dryg ? Förklara dej!

tja...det är ju rätt tydligt att din story är omtyckt, så varför tjatar du om komentarer? bara undrar asså

För att jag vill vara säker på att folk verkligen läser den

jaha...whatever

Del 11 - Tillbaka hem..

Han gick sakta mot huset där hans föräldrar bodde, där han borde bott under de senaste veckorna men inte gjort, huset han avskydde
mer än självaste döden. Huset han fruktade mer än döden, huset värre än helvetet. Huset han hållt sig undan från ett bra tag. Han hade
nog inte varit där på evigheter kändes det som. Hade inte heller träffat sina föräldrar eller vågat gå till skolan. Men nu skulle allt gå
tillbaka till det vanliga livet. Scotts mamma hade kommit tillbaka hem efter att ingen vetat vart hon varit. Hon hade kastat ut honom och
varit nära på att kasta ut Scott också. Men nu hade Scott fått stannat och han gått. Han ville inte hem, men hade inget annat val. Det var
det eller gatan och han tänkte inte bo på gatan. Det var det sista han tänkte göra.

Han öppnade försiktigt dörren och klev in. Trampade av sig sina skor och tog dem i handen. Smög ut i vardagsrummet för att sedan gå
upp för trappen. Men just då kom hans pappa ner för de första trappstegen.
"-Zach?"
Hans pappa spärrade upp de trötta ögonen som hade samma färg som Zach.
"-Karen, Zach är tillbaka!"
Hans pappa kastade sig ner för trappan och omfamnade honom, hårt, fick honom att tappa de skita skorna på den nytvättade mattan. Han
hade inte direkt räknat med att bli välkommnad på det här sättet, hade snarare väntat sig att få en ordentlig utskällning, men den skulle
väl komma den också. Men denna gången tänkte han inte fly utan stanna och ta den skiten han fick.
"-Åh Zach älskling!"
Hans mamma kom ner för trappan och kramade om honom. Tårarna rann ner för kinderna på dem båda. Hade de saknat honom?
"-Vi har varit så oroliga för dej, vart har du varit någonstans?"
Tysnad. Vad skulle han säga?
"-Uhm.. borta.."
"-Vart borta? Inte på gatan va?"
Han skakade på huvudet.
"-Hos en kompis.."
Hans pappa blev plötsligt röd i ansiktet. Nu kom det.. Smällen.
"-Hos den där Scott?"
Han nickade.
"-Ja, Hos den där Scott"
Han själv blev plötsligt lika fientlig som hans pappa. För första gången stod han upp för sig själv. Det blev tyst omkring dem. Ingen sa
något, ingen andades. Hela huset höll andan, väntade, gjorde upp fantasier om hur det skulle sluta.
"-Och varför har du inte varit i skolan?"
Hans pappa bröt tysnaden.
"-Om ni inte är medveta om det så är jag mobbad. Den där Scott är min ända vän. Jag har slutat skolan"
Han vände sig om och gick upp för trappan. Lämnade sina föräldrar nedanför trappan.

YouShallLoveVAMPIRES:

jaha...whatever

Ja e sån.. Jag vill veta att folk verklien läser för de känns så fruktansvärt onödigt att sitta och ladda upp nått folk ändå inte bryr sig om

pga att jag har fruktansvärt tråkigt som kommer yttligare 2 uppdateringar. Dem är inte så långa därför blire 2 st

-----------------------------------------------------------------------------------

Del 12 - Utegångsförbud

Han satt inne och glodde mot datan med tom blick. Den var urkopplad och han hade inte en chans att få tag på alla sladdar så han kunde
koppla in den igen. Inte heller fick han använda telefonen eller gå ut. Han var totalt isolerad från omvärlden. Den ända kontakten han
hade var till och från skolan, och i skolan förståss. Den ända tiden han hade chansen att träffa människor, men tyvärr ville inte de i
skolan ha något och göra med honom. Han var totalt bortglömd. Visst, Eric hade vart på honom ett par gånger. Kommenterat de där tre
veckorna han inte var i skolan, klagat på honom osv. Men ännu så hade han inte behövt fly från honom. Det var länge sen han gjort de
och det verkade nästan som om han glömt bort det som hänt. Men det skulle vara för bra för att vara sant och nästa gång så skulle han
antagligen bli jagad också, men han hade lyckats springa ifrån sin pappa så kanske han skulle klara av Eric också.. Fast Eric skulle
antagligen lyckas komma ikapp honom eller hålla ut längre och komma ikapp honom på det sättet.
Han suckade djupt, han var så gott som död. Den här mobbningen skulle inte sluta förrns han slutade skolan. Vilket han hade sagt till
sina föräldrar att han gjort, men dagen efter så hade de dragit ut honom till bilen och kört honom dit, pratat med läraren och rektorn som
sagt att det skulle göra något åt det. Men ingenting hade ännu hänt. Ingenting han märkt iallafall. Ingen visade någon större sympati
för honom, han var fortfarande bara luft. Han var lika värdelös som han alltid varit.. Varje dag kördes han till skolan av sina föräldrar,
gick in i skolan, genomled dagen, blev upphämtad, åkte hem och gick sen in i sitt rum, där tillbringade han resten av dagen, och så
fortsatte det så. På helgerna lämnade han inte änns sitt rum för att äta och oftast åkte resten av familjen bort under dagen för att låta
honom ha lite tid för sig själv. Då skulle han kunna ha chansen att gå ut, men det gjorde han inte.. Han visste vad som skulle hända om
dom kom på honom. Och han vågade inte riskera det.

--------------------------------------------------------------------------------

Del 13 - Scott vart är du?

Han knackade på dörren till Scotts hus och suckade lite. Hade varit ett bra tag sen han träffat honom. Hoppades att han inte blivit arg
då han bara försvunnit utan att höra av sig eller nånting. Att han iallafall skulle förstå anledningen till att han inte sagt något.
Men när dörren öppnades så var det inte Scott som stod där, utan hans mamma, hög som ett hus.
"-Uhm.. hej.. Är Scott hemma?"
Kvinnan glodde förvirrat på honom. Sa inget. Bara glodde ett par sekunder, såg sig omkring, glodde på honom och så höll hon på.
"-Är Scott hemma?"
Upprepade han och nu verkade kvinnan reagera.
"-Ja ja, jag hörde dig första gången. Scott är inte hemma."
"-Vart är han då?"
Ingen kontakt. Kvinnan tog ett steg närmare honom men såg inte på honom. Glodde bara över hans huvud.
"-Okey.. När kommer han tillbaka då?"
Han kunde inte låta bli att hoppa till när kvinnan plötsligt tog ett hårt grepp om hans armar och borrade in sina knotiga fingrar i hans
muskler.
"-Du ska låta min son vara ifred! Hör du det! Ni ska inte få ta honom igen!"
Kvinnan började plötsligt gråta och han försökte dra sig loss. Fick mer och mer panik. Fattade inte hur Scott överlevde henne. Tillslut
släppte kvinnan honom.
"-Låt min son vara ifred! Han ska inte lämna det här huset! Jag tänker skydda honom med mitt liv!"
Kvinnan vände om och rusade in i huset och drog igen dörren efter sig. Scott var med andra ord inte hemma, och det verkade som om
någon eller några tänkte ta honom där ifrån. Men vart? Kunde det vara socialen som tänkte hjälpa honom? Det var det ända han kunde
tänka sig just nu, och var det de så skulle han antagligen aldrig mer få träffa honom. Det var omöjligt att få uppgifter om vart han hamnat
och han skulle troligtvis flytta omkring en hel del i början. Helvete.. han var tvungen att övertala sina föräldrar och hjälpa honom. Och
det skulle han antagligen aldrig lyckas med...

Mjaha, ännu en uppdatering då.. Detta för att snabba på lämnandet lite.

--------------------------------------------------------------------------------------

Del 14 - Bråket

Han glodde trotsigt in i sin pappas mörka ögon. Tänkte inte ge sig och hade snart hotat med det mesta men ingenting verkade funka.
"-Lägg ner nu Zach.."
Han skakade på huvudet och såg mot sin mamma som såg vädjande på honom. Hon visste att det inte skulle sluta bra, och det visste
han också. Allt för väl..
"-Gör som din mamma säger innan jag blir förbannad"
"-Som om du inte är det redan! Jösses! Han är min kompis, min ända jävla kompis i det här fuckade helvetet kallat USA! Det bor fan
flera miljoner här och jag har EN kompis!"
"-Så han är inte din pojkvän då?"
Hans pappa muttrade fram det, tillräkligt högt för att bara han skulle höra det. Det vär även menat att han skulle höra det.
"-Ursäkta? Min vad?!"
"-Du hörde vad jag sa.."
Nu var det hans tur att vara förbannad.
"-Visst, är de så du tror om mej, att jag går och playar varenda jävla kille är i stan?"
Hans pappa sa ingenting. Bara glodde på honom.
"-Jösses! Du har fan problem! Jag kan fan inte änns få ha en jävla killkompis utan att du ska dömma mej! Du har fan haft problem med
men ända sen jag berättade det!"
Hans mamma lämnade rummet och hans pappa stod bara och glodde på honom. Han själv stod och flåsade av ilska.
"-Vi tar det här sen"
Han såg efter sin pappa som lämnade rummet och hörde honom sen lämna huset. Hans mamma kom ut i köket igen och gick fram till
honom.
"-Zach..?"
"-Låt mej vara.."
Han rusade upp på sitt rum och drämde igen dörren.

vi gillar detta jag vill ha mer, historian har bra story just keep goin

Del 15 - Hej, Jag heter Zach Anderson och min pappa är alcohlist på grund av mej.

Han låg i sin säng och glodde upp mot taket. Hans pappa var försvunnen och hans mamma satt i soffan och grät. Han visste mycket väl
varför. Hans pappa hade bara lämnat huset och det var inte bra. Han brukade alltid avreagera sig genom att supa, sen kom han hem och
spöade antingen upp hans mamma eller honom, det berodde på vem som retat upp honom. Fast han hade inte drukigt på länge, trotts
allt som hänt den senaste tiden. Han sa att han försökte bättra sig. Men just nu hade han, Zach Anderson, son till en fd alcohlist, retat
upp fel person och fått sin troende pappa att börja dricka igen. Han kände sig så jävla patetisk just nu.

PANG!
Dörren slogs upp med en smäll och hela huset stod stilla. Hans mammas snyftningar slutade och han hörde henne tassa in i sovrummet.
Hans pappa var hemma, och på det otydliga skrikandet att dömma så var han inte nykter.
"-Zach din lilla bög kom ner hit!"
Han satte ner fötterna på golvet, långsamt. Gick till dörren, långsamt. Gick ner för trapporna och mötte sin pappas dimmiga blick,
livrädd.
"-Vad är det pappa?"
Han försökte dölja sin skräck och hans pappa log grymt. Drog ner honom från trappsteget han stod på och drog honom nära intill sig.
"-Du vet vad jag gör när du säger emot mej va?"
Han skakade på huvudet. Mådde illa av lukten av sprit blandat med cigarett rök.
"-Inte? Då ska jag säga de.."
Tysnad.. En evig tysnad. Det ända som hördes var hans pappas ansträngda andetag och klockans tickande, och hans eget hjärta. Han
var helt säker på att hans pappa hörde det. Hela grannskapet hörde det säkert. Plötsligt tog han tag om Zachs arm och vred om.. hårt.
Han skrek rakt ut av smärta och hans pappa flinade elakt mot honom.
"-Och det här är bara början din svaga jävel"

Ahh! Är det okej om jag dödar Zachs pappa?
Jättebra uppdatering förresten

död åt pappa inte slå våran emo-Zach

haha XD Ja visst, döda honom ni ^^ Sry att de inte kommit nån uppdatering än, jul vettni -.-' Ja hatar julen >_<

Del 16 - På Flykt

Han sprang så snabbt han kunde, benen dunkade av smärta och bad honom stanna, men han kunde inte, vågade inte. Han bara sprang
och sprang, ända tills han kollapsade någonstans. Han låg på marken och såg upp mot stjärnorna. Kippade ansträngt efter andan och
försökte andas normalt igen. Var helt slut. På avstånd kunde han höra ljudet av sirener, polis och ambulans.. Kunde de vara påväg hem
till honom? Hade hans mamma ringt ändå? Eller grannarna? Kanske hade de inte sett honom springa där ifrån..
Han satte sig upp och såg ner mot sina fötter. Helvete vad det gjorde ont överallt.
Prassel..
Han såg upp. Vem var det där? Hade hans pappa följt efter honom ändå?
"-Zach?"
Nej det där var inte hans pappa. Rösten var klar och tydlig, och allt för bekant. Han såg bakåt och reste sig hastigt. Kastade sig om
halsen på killen som kommit upp bakom honom.
"-Scott!"
"-Har det hänt nått?"
Han såg tårögt upp mot Scott och nickade. Då brast det, allt bara släppte och han började gråta mer än han någonsin gjort. Scott
kramade om honom, länge.
"-Jag har saknat dig så. Det har hänt så mycket den senaste tiden.. Jag fick utegångsförbud och pappa började dricka igen. Sen slog han
mej idag.. Så jag sprang hit.."
"-Så ja, det kommer bli bra.."

bra som altid^^