Min historia: Kärlek ger ingenting (KLAR!!)

Jätte bra

"Det känns alltid tryggt att ha sina två kompisar brevid sig. De satt alla tre uppkrypna i soffan och tittade på Jack Nicholsons galna yxhugg på hotellet. Jessi blundade så fort han högg sig igenom dörren där hans fru höll kniven i handen, livrädd. Inte visste Jessi att hon snart skulle råka ut för samma sak.

"Öppna din jävla skitunge!!" två arga slag mot dörren, en spark. Jessi sprang mot dörren och la på kedjan, tittade ut genom hålet och såg sin pappa. Full och möjligtvis påverkad av någon drog.
Hennes vänner satt förvånade i soffan medans Jessi satte sig med ryggen mot dörren för att hålla emot. Klockan var 3 på morgonen, ingen chans att resten av eleverna skulle vakna. Alla hade däckat efter spritfesten. Hennes rumskompis hade väl somnat med huvdet på någon annan kille.
Ännu ett slag mot dörren. Tårar började rinna nerför Jessis ansikte. Hon tog telefonen och slog larmnummret. En kvinnoröst i andra änden.
"Vad kan jag hjälpa till med?"
"MIn pappa är galen, jag behöver hjälp."
"Adress?"
"Universitetet för Musik och Bild, huset längst in mot skogen. Kan ni skicka någon. Han är full, påverkad och vill få tag i mig. Jag vet inte vad som händer om han kommer in."
"Vi skickar någon direkt."

Tiden gick, det kändes som timmar. Men bankandet tog snart slut. Hon öppnade dörren och en hand tog tag i hennes tröja. Handen drogs snart bort av en polis.
"När jag får tag i dig, min "käraste" dotter så kommer du att önska att du aldrig blev född.""

"Siri satt hos henne under natten medans hon grät.
"Det är orättvist" hade hon sagt. "Varför ska jag bo med en sådan skitfamilj? Alltid misshandel både med ord och slag."
"Jag önskar att jag kunde göra något. Men du vet att jag har försökt."
Nu var det morgon och Jessi blev ännu en gång placerad i ett fack. "Flickan med den galna farsan", jo tack. Hon var påväg mot sin första lektion, matte. en av dom tråkigaste ämnena. Hennes rosa skjorta och trasiga byxor gjorde att hon kände sig konstig. Hon blev uttittad. Hon stängde ögonen upprepade gånger för att inte gråta och drog upp armvärmarna för att dölja såren på handlederna. "Ditt jävla emo-barn" skulle det skrikas då, inget hon vill unna denna skolan.
Utan att se sig för gick hon rakt in i ett öppet skåp. Bakom dörren såg hon tre tjejer, överlägsna bimbos med minikjolar, tajta toppar och klackskor. Dom verkade putta in något i skåpet och den eller det gjorde motstånd. Bakom dom stogd två killar och skrattade och pekade. En hand tog tag i dörren. Hon kände igen dom korta naglarna som var svartmålade och den randiga tröjan som var nerdragen till handen. Sam.
"Vad fan håller ni på med? Släpp honom." men en av killarna tog tag i hennes händer. Nu var alla fokuserade på henne och Sam kunde ta sig ut ur skåpet. Han tittade på henne med sorgsna ögon men hon visste att han inte kunde göra något.
"Har du något att säga. Eller har du ett rakblad du ska skära dig med?"
"Nej, jag är påväg till en lektion."
"Käft. Vi lämnar dig till din farsa istället. Men du ska passa dig för oss."
Dom lämnade henne där, skakandes. Sam la armen om henne och tittade rakt in i hennes ögon. Dom gröna ögonen, giftgröna. Om inte Sam redan hade haft en pojkvän så skulle hon vara med honom för alltid. Han kunde läsa hennes tankar.
"Vi ska vara tillsammans för alltid. Som vänner. Keith är bara en del av mitt liv."

snart kommer det allra sista kapitlet på denna historia

Det sista kapitlet: Att dyka från livet
detta är extra långt p.g.a att det är det sista kapitlet. hoppas att ni som läst har tyckt om historien och att ni gillar slutet.

Ett steg till och hon är inne i klassrummet. Matteboken har hon i handen, det svarta pennfacket i andra. Från alla håll kommer folk in i rummet. Punkare, nördar, bimbos och hip-hopare. Många talar förväntansfullt med varandra. Jessi vet varför. Matteläraren ska tydligen vara ung och jättesnygg. Charlie heter han, men hon har aldrig sett honom.
Hon sätter sig i en bänk vid fönstret och öppnar boken. Ekvationer väller upp ur den och gör hennes hjärna trött. Matte är svårt men hon lyckades få ett VG, inte dåligt.
Dörrens öppnas men folket vänder inte huvudet för att se. Dom hör inte. Men Jessi ser, och hör. Och hon börjar fnissa. Så mycket fnissar hon att det gör ont i käkarna.
"God morgon." säger Charlie till klassen. Nu vänder dom sig om. Och flera blir vita i ansiktet. Charlie är ingen vältränad, svarthårig ung kille som dom har tänkt sig. Charlie är en ung tjej med piercing, kängor och kort kjol. Och visst är hon snygg, det måste Jessi medge. Det måste ha varit ett "utanför-gäng" som spred ryktet. Flera av killarna blir förstenade och någon tjej börjar snyfta. Detta kanske kan bli ett bra ämne ialla fall.

Utanför klassrummet står dom och väntar på henne. Direkt låses hennes armar och hon tappar luften av ett slag i magen. Hennes ansikte trycks ihop av en hand som håller i hennes haka.
"Du trodde kanske att du skulle bli av med oss? Inte en chans. Om man försvarar EMOkillar och är en helt jävla äcklig EMO själv så kan man lika gärna försvinna från jordens yta." En tjej tog tag i hennes arm och drog upp tröjan. Dom vita ärren efter rakbladet lyste i ljuset från skolans dåliga lampor.
"Precis vad jag sa, kolla." Hon höll upp armen för att visa gänget. "Har din morsa aldrig lärt dig att man inte skadar sig själv. Eller din farsa kanske hann slå ihjäl henne innan hon sa något?" Ännu ett slag och hennes armar släpps. Hon faller ner mot marken, utan försvar. Dom försvinner och lämnar henne där. Snart kan hon resa sig, hon måste iväg. Men tyst som fan.

Utanför arenan står Sam och Siri i kö.
"Vad har hänt med dig?" frågar dom direkt när dom ser hennes trötta ansikte som hon desperat har försökt dölja med kajal. Utan kajal ser hon bara trött ut. Den här gången verkar det inte ha funkat.
"Gäng..... slag.....smärta.... Kom så fort jag kunde."
"Ta det lugnt. Sprang du eller? Skolan ligger ju flera kilometer bort."
"Hann inte hämta inlines. Hur går det med kön?"
"Den har rört sig lite, men annars inget. Skolkar du eller?" Sam flinade.
"Tyskan. Men det var bara bokutdelning och upprop. Inget mer. Jag sa att jag var tvungen att hjälpa min pappa nu när han är "nykter"."
"OK."
Kön började sakta trycka på medans två vakter höll på att låsa upp dörrarna som skulle leda dom till konserten. När låsen var öppna så började folk trycka ännu mera. Fram med biljetten, göm kameran. Jessi räkte fram sin biljett och rusade sedan in till scenen. En t-shirt kunde hon köpa senare. Sam och Siri var bakom henne, dom också rusandes. Efter kom en galen folkmassa av ungdomar. Fram till staketet, först av alla. Folket trycker på men det är det värt.
"Hur många gånger har vi stått längst fram på en My Chemical Romance-konsert?"
"För få gånger.".

En timma, två timmar, lyset släcks. Någon börjar röra sig vid trummsetet. Någon tar upp en bas och två personer tar varsin gitarr. Alla klädda i kavajer. Trots mörkret kan publiken se dom. EMOeyevision som Sam kallar det.
Någon vithårig tar plats längst fram. Han tar tag i mikrofonen och öppnar sin mun, viskandes.
"Now come one, come all, to this tragic affair. Wipe off that make up. what's in is despair. So throw on the black dress, mix in with the lot, you might wake up and notice you’re someone you're not. If you look in the mirror and don’t like what you see, you can find out first hand what it’s like to be me. So gather 'round piggies and kiss this goodbye. I encourage your smiles,
I expect you won't cry!"
Publiken ger ifrån sig ett vrål av lycka, även Jessi. Detta är vad hon har väntat på, detta är hennes liv, detta är vad hon vill.

Under en timme står hon där, sjunger med i låtarna. Sam har försvunnit under en grupp av dansande människor och Siri står och drömmer. Hennes ögon följer Frank Ieros varenda rörelse. När bandet bestämmer sig för att köra låten "Helena" får hon sin idé.
Hon tittar efter vakterna men dom är upptagna med att förhindra en kille att storma scenen. Hon tar sig över staketet och upp på sidan där Frank står. Han ser henne knappt, är upptagen med att spela. Men någon har sett henne. Siri. Hon står och hejar på henne, vet vad hon tänker göra. Eller nej föresten, det vet hon inte. Siri tror att hon ska springa fram till Mikey och krama honom. Men Jessi har andra planer.

Hon når mitten av scenen. Nu har en vakt längst bak i arenan upptäckt henne. Han pratar med någon genom sin öronsnäcka och plötsligt har vakterna släppt killen längst fram vid scenen.
Bandet har nått sin paus i låten. Gerard går åt sidan och börjar viska ännu en gång. Publiken sjunger med.
"Can you hear me?"
Hon tar sats.
"Are you near me?"
"Jävla pappa, jag hatar dig. Varför gör du så här mot mig?"
"Can we pretend to leave and then"
Hon ser en tom plats i publiken.
"We’ll meet again, when both our cars collide"
Hon hoppar.
So long and good night

The End

Litt klisjè av My Chem sin sang Helena og resten av sangene, men ellers var historien ganske bra.

fick slut på idéer till slutet

brabra:O

brabra:O

Synes det var utrolig bra uansett, jeg!

Har skrevet en historie jeg også.

Aunt Jiggy:

Synes det var utrolig bra uansett, jeg!

Har skrevet en historie jeg også.

Och den är jättebra!