It takes a fool to remain sane

Okej, så jag började skriva på en historia under min språkresa i Oxford och bestämmde mig för att den skulle vara uppföljaren till historian Kärlek ger ingenting som också ligger här.
Jag vet att det finns flera historier här men jag lägger ut den ändå. Den är inte helt klar, uppdateringar kommer då och då.

Kapitel 1

På hennes begravning satt han bara där. Han hade sett henne gå upp på scenen och falla i en hög av människor som inte brydde sig. Han hade försökt komma fram till henne men misslyckats. Vakterna såg ingenting. Det var som om hon var osynlig för resten av världen.
Någon spelade hennes favoritlåt, Bittersweet Symphony, och hennes kompisar grät. Han hade inte känt henne inte men han kände att han behövde gå hit ändå. Han tårar kom direkt vid refrängen av låten, inte bra. Han gömde sitt ansikte i sin händer, låtsades att han hade huvudvärk, ingen idé egentligen, de såg ju honom. Någon lade sin hand på hans axel, han skakade bort den. Ville inte bli tröstad.

Han gick ensam hem efteråt, stack direkt när de hade sänkt ner kistan i marken. Han kunde inte se på när de lade över jorden. Folk skulle stanna kvar och prata efteråt men eftersom att han inte kände någon så var det ingen idé att stanna.
Han korsade det stora torget i centrum. Det var fullt med folk som pratade och skrattade, folk som var påväg till tunnelbanan för att åka hem till sina familjer, folk som showade för de som ville titta på. Han svängde in på en bakgata, han kunde inte hjälpa det, skrattet fick honom att gråta, Det var som om han ville att alla skulle sörja henne, inte vara vanliga.

Steg kom från någonstans i närheten. Två röster pratade snabbt med varandra.
"Hur gammal var han egentligen?"
"Säkert 17. Hur fan kan man sitta och gråta när man är 17 år och kille?"
Shit. Någon hade sett honom. Inget att göra än att bara springa. Och han sprang, han sprang så fort att han halkade, föll, men kom upp igen snabbt. Han sprang ner i tunnebanan, drog sitt kort och hoppades på ett tåg. Vilket som helst, bara han kom därifrån. Men inget tåg kom.
Samma röster, hade de följt efter honom? Han stack in i en gång, allt han ville var att försvinna. Men han valde fel, där var de två killar som varit bakom honom hela tiden.
"Hur kommer det sig att en kille som du gråter på stan? Va?"
"Kom med något bättre..." sa han tyst, men inte tyst nog.
"Okej...."
Han föll till marken.

hoppas på komentarer, uppdatering snart

fortsätt gärna