My Chemical Romance har snart frälst alla världens missförstådda tonåringar med sin emorock.
Aftonbladet träffar sångaren Gerard Way som berättar om 11 september, Liza Minnelli och uppväxten i New Jerseys maffiakvarter.
– Jag är ingen alphahanne.
My Chemical Romance gästade Malmö i går under sin pågående världsturné.
Deras tredje album ”The black parade”, där bland andra Liza Minnelli medverkar, sålde 1,1 miljoner första veckan i handeln.
De toppade Englandslistan och populariteten ökar snabbt också i Sverige.
MCR är lojala mot sina fans. Vid spelningen i Stockholm i november 2006 signerade de skivor i nära sex timmar. De vägrade gå innan alla fans fått en autograf.
– Vi är riktigt kinkiga och måste träffa alla fans som väntat, annars ställer vi inte upp över huvud taget. Tänk på dem som kanske till och med campat utanför, säger sångaren Gerard Way.
Löjligt med maffian
Gerard, som fyllde 30 år i går, håller sig trots sina teatraliska skräckfilmsgester på scen helst i bakgrunden. Och MCR lever inte ut rock’n’roll-livsstilen med droger och sex à la Mötley Crue.
– Att ta droger och att få tjejer i säng har aldrig intresserat mig, säger han och fingrar på sin förlovningsring.
– Inte ens i highschool hade jag någon önskan om att vara cool eller att passa in. Folk har alltid tyckt att jag är konstig eftersom jag inte är någon alphahanne – en sportkille som hävdar sin manlighet gentemot andra killar genom att få tjejer i säng.
Liksom fyra av bandmedlemmarna är Gerard Way uppvuxen i New Jersey, utanför New York. Ett område känt genom maffiaserien ”Sopranos” – en serie som inte går hem hos filmälskaren Gerard.
– Jag växte ju upp mitt i det, med killar som sprang runt och skulle verka farliga, så jag tycker mest att det är löjligt. Genom kompisars pappor fick man alltid veta att maffian fanns i området. Det visste alla.
”Som en skräckfilm”
Gerard Way bildade MCR med sin bror och några vänner en vecka efter att han sett flygplanen krascha in i World Trade Center, den 11 september 2001.
– Jag satt på ett tåg in mot stan och såg husen rasa ihop. Det var som en skräckfilm. Helt brutalt. Jag kände många drabbade indirekt och blev överväldigad av sympati för de människorna. Precis som alla andra New York-bor kände jag att jag behövde göra någonting. En del gav blod, andra skänkte kläder. Jag ville hjälpa människor genom musiken, säger Gerard
allt står här
&
En svart parad – på sparlåga
Den svarta paraden kom, sågs och hördes.
Men någon segerprocession blev det inte denna gång.
Det finns anledning att känna sig blåst på åtminstone glasyren på Gerard Ways födelsedagstårta, då återkomsten till Sverige nästan exakt ett halvår efter succén på Arenan i Stockholm i mångt och mycket är en upprepning av premiären. Bara lite längre. Och lite större.
De teatraliska extravaganser som prytt den nyss avslutade USA-vändan – där gruppen från start till mål har framfört konceptskivan ”The black parade” – lyser med sin frånvaro. Det blir därmed inga sjukhussängar. Inga konfettiregn. Inga eldar i ”Mama”. Inte ens några matchande kostymer.
Ja, nog kan man känna sig lite blåst.
Men samtidigt går det inte att komma ifrån vilka goda underhållare My Chemical Romance är. Att Ways leverans slirar ledsamt går att acceptera när spastiske gitarristen Frank Iero svingar axlarna ur led i ”I’m not okay (I promise)”, då ”Cancer” är förtjusande bitterljuv eller då ”Teenagers” får ett rejält svänglyft.
Jag är beredd att förlåta och gå vidare.
Men hoppas på mer nästa gång.