You Took A Piece Of Me The Day You Went Away [Uppdaterad: 15/12!]

Jag (Julia) och HeartbreakKid (Johanna) skriver en historia ihop, som vi nu tänkte lägga upp här för dom som vill läsa.

Spamma inte och tjata inte om uppdateringar, dom kommer när dom kommer. Ni får gärna ge er kritik, det blir vi bara glada för, men inget sapamm, tack! :]
Vi bor långt ifrån varandra och skriver ur varsin persons synvinkel, alltså samskriver vi inte.

Enjoy! :]

KAPITEL 1

MARKUS P.O.V

Jag satt och glodde ut genom fönstret medans mina kompisar småslogs bredvid mig, förutom deras halv bögiga småtjut så var de tyst i klassrummet. Läraren hade för länge sen gett upp att försöka få dem tysta. Kan dom inte bara lägga ner? Hålla käften och försvinna ut ur mitt liv? Jag kastade en blick mot klockan vars visare verkar fastnat. Nej, kanske inte fastnat, för visaren rörde på sig och stannade på ettan. Tio över.. "Ja då kan ni plocka ihop era saker och gå.. Viktor och Mattias, ni får stanna för jag vill prata med er”. Mina kompisar stönade till men satt kvar. Själv samlade jag ihop mina papper jag fått och gick ut ur klassrummet för att sedan dumpa allt i närmsta papperskorg. Hade ingen användning av det ens. Va fan går jag i skolan för ens? Är det ens någon mening med det? Mina så kallade "kompisar" gör ju inte livet i skolan bättre direkt. Allt de verkar vara intresserade av är att få kvarsittningar och skolka. Helt jävla patetiskt. Och det är ännu mer patetiskt att de skolkar för att klå upp folk. De är fan sjukt.

Jag skakade lite på huvudet åt mig själv och log svagt mot en blond tjej som passerade. "Sho Markus broshan!" Jag flinade lite mot henne och drog undan den svarta luggen lite. "Tja Blondie, läget?"
"Bara bra fan, själv då? Rullar allt på som vanligt eller?" Jag nickade lite, fortfarande med samma leende, tillgjort och nästan lite överdrivet. "Jo fan, inga fel här heller! Men du får fan hare bra, ska dra vidare nu. Ge din bror en fot i röven från mig" Jag flinade lite och gav henne en snabb kram innan jag fortsatte gå igen, hörde svagt hennes skratt bakom mig och nått som lät som ett ]"Jo fan mannen, klart jag ska".

Jag suckade högt när jag svängt in i en annan korridor. De va konstigt, hon var nog en av få tjejer jag inte strulat med eller playat, än. Antagligen för att jag hade sån respekt för hennes bror. De var ingen man mucka bråk med direkt. Då låg man snart styckad i flera bitar utspridda över hela världen. Han var en sån som kände folk som kände folk, eller vad man nu skulle säga. Jag suckade igen och såg en bekant figur en bit framför mig. När killen passerade log jag svagt och nickade kort. "Tja"



SAKARIAS P.O.V

”Tja”
Jag nickade bara åt den långa, välbekanta killen. Mitt humör var inte direkt på topp. Jag närmade mig mitt skåp och började rota i fickan efter nyckeln. En grupp med åttor stod i en klunga framför de fula, röda skåpen. När jag närmade mig kastade en utav tjejerna en blick åt mitt håll, för att sedan viska något åt dom andra. Allihop kollade åt mitt hål, innan dom snabbt flyttade sig en bit bort. Jag öppnade skåpet och hivade in böckerna jag hade med mig medan jag kände irritationen klia ändå ut i fingrarna. Det värsta jag vet är när dom gör sådär. Flyttar sig, som om jag skulle hoppa på dom om dom inte gjorde det. Jag plockade ut min mp3, slängde ilsket igen skåpet och styrde stegen mot en bänk i närheten. Satte mig ner och drog på mig dom stora hörlurarna, med volymen så pass högt uppskruvad att jag inte hörde vad någon sa. Om jag inte hörde något, då fanns det heller inget att bli förbannad över.

Jag fick inte vara ifred länge fören Gabriel stod framför mig. Jag kunde se hans läppar röra sig, men hörde inget annat än musiken. Jag pekade på mina hörlurar och himlade lite med ögonen. Till min irritation sträckte han sig fram och drog av mig hörlurarna.
”Vad!?” frågade jag otrevligt.
”Du kommer för sent till matten om du inte kommer nu.”
”Mm.” Jag drog på mig hörlurarna igen och väntade på att han skulle gå. Men han stod kvar, precis som om vi hade något mer att säja varandra. Jag suckade och reste mig upp. Återigen kunde jag känna irritationen klia i kroppen. Jag visste att jag var för jävlig. Det var jag mot alla mina kompisar. Men det är faktiskt inte så jävla lätt, försök själv att umgås med personer du helt enkelt inte passar ihop med. Man irriterar sig på minsta lilla, och har man dessutom ett jävla humör så blir det inte bra.

Jag klickade med min tung-piercing mot tänderna medan jag väntade på att jag skulle komma fram till mattanten som slevade upp äcklig soppa på dom gamla repiga tallrikarna. Ibland förstod jag mig på dom som aldrig åt något, mat som den här är fan snuskigt äcklig. Jag övergick till att bita i min ena läppiercing när jag till slut kom fram till den gamla mattanten. Hon gav mig en sur blick och la upp extra mycket soppa, som för att straffa mig för att jag irriterade henne. Som om det skulle vara omöjligt att slänga skiten.

Jag vände mig om och var nära att krocka med en kille från en parallellklass.
”Se dig för vafan! Om du bara klippte av dej den där jävla fula luggen så kanske du skulle se vart du går!”
Jag knöt handen hårt om besticken och försökte låta bli att tänka på hur det skulle kännas att slå till den där jävla översittaren rakt i ansiktet.
”Skitkul.” muttrade jag bara och tänkte just gå förbi honom när han sträckte ut handen och hindrade mig.
”Men du är kanske rädd för att visa mer av ditt fula fejs, eller?” Innan jag han tänka ordentligt knuffade jag till honom så att han välte sig egen tallrik med soppa över sig. Han tjöt till när han fick den varma soppan över sig och skulle just drämma till mig med knytnäven när en biffig kille tog tag i mig och drog mig bakåt. Och visst, jag är bra på att slåss, men jag är inte särskilt lång, så jag hade inte en chans att komma loss från greppet han hade om mig. Fast jag försökte, det kan jag lova. En annan kille hade fått tag på översittarkillen och hade ett stadigt tag om honom, så ingen av oss hade en chans att avsluta slagsmålet. Vid det här laget hade allt stannat upp, och alla blickar i matsalen var vända mot oss. För att göra det hela ännu bättre var vår allmänt folkilskne kock på väg mot oss.
”Vad MENAR ni med att starta slagsmål i min matsal!?” skrek han, mörkröd i ansiktet. Som om det var hans matsal, och inte den jävla kommunens. Han såg (om det nu är möjligt) ännu argare ut när han fick syn på exakt vem det var som blev fasthållen, under vilda protester.
”Sakarias.. Jag antar att jag inte borde bli förvånad. Du kan lita på att rektorn kommer att få reda på det här!” Äntligen släppte killen sitt grepp om mig. Jag var fortfarande så förbannad att jag inte kunde tänka klart, så jag mötte den ursinnige kockens blick och sa så lugnt jag kunde:
”Vad trevligt. Hälsa henne så mycket från mig.”

Fan, varför lät jag det hända? Det är ju inte så här jag vill ha det, verkligen inte. jag vill inte slåss, men det är alltid så det slutar ändå.
Varje morgon bestämde jag mig för att jag skulle sluta slåss, jag skulle ignorera alla dumma kommentarer och irriterande beteenden. Men det var alltid så här det slutade ändå. Av någon anledning kunde jag inte kontrollera mig, hur mycket jag än försökte. Folk trodde att det var så här jag ville ha det, men dom hade fel. Jag njöt inte av att slåss, inte som dom idioterna som klår upp folk för att det är kul. Jag kan bara inte rå för att det blir så här.
Jag slängde ilsket all min soppa i sophinken, och gick ut ur matsalen. Den här dagen var ändå förstörd, spela roll om jag då var skithungrig. Det var inte direkt som om jag hade nån matlust längre i alla fall.


[inledning]

KAPITEL 2

MARKUS P.O.V

Skolan var över och jag klev in i det stora huset. "Hallå?! Jag är hemma!" Det ekade tomt och jag suckade, gick fram till den gamla antika byrån som säkert var 10 gånger så gammal som jag själv. På den låg en liten gul lapp med texten "Hej Markus. Pappa och jag har åkt på affärsresa och kommer hem igen om två veckor. Jag vet att vi sa att vi skulle vara kvar tills på lördag men det vart inte så". Sen stod det inget mer. Jag suckade. Idioter! De här var inte första gången detta hände, inte heller andra eller tredje, de hade nog hänt minst en miljon gånger. Det blev alltid så här. För tillfället så hade jag mina föräldrar. Allt jag ville var att de skulle bry sig om mig. Men det var något de inte gjorde, jag var ju allt för "lik" min bror. Skitsnack!

Bara några minuter senare satt jag i soffan i mitt allt för välstädade rum, jag höll på att dö av hunger. Fan jag orkar inte fixa nått att käka. Jag orkar verkligen inte.. Jag la mig ner och glodde upp i det vita taket istället. Tvn stod på och introt till Simpsons spelades. Jag reste mig hastigt och grabbade ett hårt tag om tvkontrollen och bytte kanal. Jag hatade Simpsons, hela serien gjorde att mitt hjärta ville sprängas. När jag varit liten så hade jag och pappa alltid legat och kolla på de, då jag inte kunde läsa så hade han läst för mig och ändrat rösten beroende på vem som sagt vad. Då hade de varit en familj, de var de inte längre. Nu var de mer som om han var deras inneboende. Han skulle följt med sin bror när han flyttat till USA..

Det ringde på dörren precis när klockan slog 18.00. Jag drog mig upp ur soffan och promenerade sakta till dörren. Innan jag han öppna den så klev Viktor och Mattias in.
"Fan den där jävla fittan gav oss kvarsittning. Vi har typ precis dragit oss hem från skolan. Vi var tvungna att städa hela jävla fucking matsalen."
Jag stirrade halvt ointresserat på dom och dom insåg snart att ja inte brydde mig ett jävla skit. Vi stod och stirrade på varandra en lång stund innan någon sa nått.
"Eh va fan, spela roll. Vem fan bryr sig om en jävla fitt lärare? Vi kom inte för att berätta om de. Tänkte kolla om du skulle hänga med ner på stan? Driva omkring lite bara?"
Jag nickade lite. Varför inte? Det var bättre än att sitta hemma och glo på Top Model i alla fall. Eller ja, De va inte Top Model nu utan Simpsons men ändå.
"Jag ska bara stänga av TVn sen kommer jag.."
Jag vände mig om och gick in i mitt rum.

5 min senare hade jag tagit på mig skorna och låst dörren. Sakta började vi gå ner mot stan som alla andra dagar efter skolan. Jag visste vad som väntade. Det var alltid samma visa varje gång vi var där. Viktor irriterade sig på nån, Mattias tog hans parti och dom slog ner nån liten stackare medans jag själv stod och glodde och önskade att jag var nån annan stans. Varför gjorde jag inget åt de då? Jo, jag orkade inte bry mig och om jag nu skulle säga åt dom att lägga ner så skulle jag vara den som fick stryk och sen skulle killen jag räddade få ännu mer stryk. De var inte värt de. jag var livrädd för att få stryk själv.

"Va ska du göra i helgen då?"
Viktor satte sig ner på en bänk mitt emot mig och Mattias satte sig bredvid honom. Båda glodde nyfiket på mig och jag anade odåd.
"Kill Your Lovers kommer hit så ja tänkte dra och kolla in dom, ska ni med?"
De var några sekunders tystnad innan båda nickade.
"Fett, dom börjar spela kl 18 så vi kan ju ses utanför halv, är ni inte där så går ja in utan er så får ni leta rätt på mig. Dom spelar i den där gamla lokalen."
Och så var de bestämt. Men något sa mig att de skulle få förhinder som vanligt. Det var alltid nått som hindrade dem. Något som gjorde att de inte kunde eller att de skulle bli försenade. Jag var van. Jag var van med att få göra saker ensam och när de gällde spelningar så var de alltid så. De kom senare eller ringde i sista sekund och sa att de fått förhinder.

"Ey! Vicke, Var inte det där den där snubben som hota med att slå ner dig?"
Alla tre såg emot en liten kille med glasögon som såg allmänt nördig och rädd ut. Jag visste att det bara var skitsnack, den där killen skulle aldrig säga nått sånt, speciellt inte till Viktor och Mattias. Aldrig i livet.
"Jo fan det vare, jag ska fett slå ner honom själv."
De båda reste sig upp, kastade en blick på mig och gick ditåt. Jag följde sakta efter dom men ställde mig en bra bit ifrån dem. Hela tiden stod jag och glodde ner i marken. Stackars stackars kille...


SAKARIAS P.O.V

Jag slängde av mig jacka, skor och väska i hallen, skapade som vanligt min egen oordning i den annars perfekt städade hallen. En stund senare satt jag med en stor portion mat i soffan på mitt rum. Medan jag åt zappade jag från kanal till kanal, utan att hitta något som lyckades fånga min uppmärksamhet mer än i fem minuter. Jag åt snabbt upp och såg mig sen rastlöst om i rummet. Det var så mycket som skiljde mitt rum från dom andra rummen i lägenheter. Medan kökets och vardagsrummets väggar var vita, sparsamt möblerade och i perfekt ordning så var mitt rum stökigt, trångt och mörkt. I mitt rum hade jag målat tre väggar svarta och den fjärde neonrosa. Överallt hängde det planscher från olika utländska musiktidningar. Pappa höll sig utanför mitt rum så mycket han kunde, allting där inne var tvärt emot som han ville ha det. Oftast när jag kom hem var dörren till mitt rum stängd, som om han inte ens stod ut med att se det.
Jag reste mig upp och började samla upp skivorna som låg spridda överallt i rummet för att ha något att göra. Tack vare ett jobb i en liten alternativ skivaffär för ett år sedan, där jag fick min lön i skivor, var min skivsamling ganska stor – och just nu utspridd i hela rummet. Att sortera mina skivor var det närmaste jag kom städning, och jag gillade faktiskt att sitta och sortera och bläddra bland skivorna. I vanliga fall hade jag perfekt ordning bland skivorna, men den ordningen raserades då och då under några av mina humörsvängningar.

”Vrid ner det där oljudet Sakarias!”
Jag hade inte hört min pappa komma hem, och jag hoppade förskräckt till när jag hörde hans röst över musiken. Jag stängde snabbt av stereon och styrde stegen mot köket. Både vår folkilskne kock och våran präktiga rektor var en sån som tog tag i saker direkt, så jag kunde vänta mig ett samtal från skolan när som helst. Jag visste av erfarenhet att det var bäst att förvarna pappa. Jag hoppade upp och satte mig på köksbänken medan jag tänkte på hur jag bäst skulle förklara att jag hade råkat i bråk igen. Men pappa hann före mig.
”Hur många gånger har jag sagt att du inte ska sitta på köksbänken?” Jag hoppade ner utan att svara, trots att jag kände för att fräsa tillbaka att han faktiskt aldrig hade sagt nått om det innan. Men det kändes onödigt att göra honom ändå mer förbannad än nödvändigt.
”Jo pappa..” började jag försiktigt, men blev avbruten.
”Vad du än har gjort så vill jag inte höra, Sakarias. Det lär väl bli ett telefonsamtal från skolan i alla fall, skulle jag tro.” Pappa lät så otroligt trött på rösten, och jag nickade bara innan jag gick in på mitt rum igen.

”Sakarias, kom hit för fan!” En timme och ett samtal senare lät pappa inte längre trött på rösten, utan riktigt arg. Jag la motvilligt ifrån mig boken och gick ut i köket. Jag hann inte ens sätta foten innanför tröskeln innan började skälla.
”Sa du inte att du skulle skärpa dig, att jag skulle slippa skämmas för dig!? Det var inte ens en vecka sen du sa det, och du har redan brutit löftet. Och vet du vem det var du klippte till då?” Jag hann inte ens klämma fram ett ”nej” innan han fortsatte.
”Min jobbarkompis son! Förstår du hur pinsamt det kommer vara för mig att komma till jobbet imorgon?” Äntligen gav han mig tillfälle att svara. Jag kunde inte behärska mig längre utan skrek allt vad jag kunde utan att bry mig om att både dom som bor i lägenheten under och över antagligen hörde mig.
”Pinsamt för DIG, ja! Allt handlar ju bara om dig! Du bryr dej fan inte ett dugg om mig, så länge jag inte skämmer ut dig!” Jag vände mig om och halvsprang mot hallen där jag rafsade åt mig mina skor och min jacka. Men innan jag hann öppna dörren och springa ut var pappa där. Han tog tag i min arm, inte hårt, men ändå tillräckligt för att jag kunde känna ilskan stiga ännu mer.
”Jag förstår inte vad jag har gjort för fel med dig.” Hans röst var trött igen, fast denna gången fanns det en kyla där med. Jag visste att jag inte borde, men jag kunde som vanligt inte kontrollera mig, så jag spottade ut:
”Om du inte hade varit ett svin som va otrogen, och om mamma inte hade varit en svikare som drog så hade saker kanske varit annorlunda!” Jag slet mig lös och öppnade dörren. Jag önskar att jag hade sprungit därifrån, klampat högt så att jag hade sluppit höra pappas ord. Då hade jag kanske sluppit alla tankar efteråt.
Han sa det tyst, men ändå hörde jag det.
”Det är inte mitt fel att din mamma inte vill ha dig.”

Jag satt lutad mot en husvägg ett par kvarter bort. Jag frös fast jag hade min jacka på mig, och minnen som jag hade bestämt mig för att helt skjuta undan kom igen. Mamma som skriker åt pappa: ”Hur kunde du? Med den där horan av alla!” Pappa som står där utan att säja något alls. Mamma som springer in till sovrummet och börja riva ut sina saker ur garderoben. Jag som med mina klena sjuårings-armar kramar om mammas ben, gråter och frågar vart hon ska. Mamma som står i hallen, med en väska på golvet, och river ut några par skor. Mamma som ger mig en snabb kram innan hon störtar ut, med bara hälften av sina grejer i väskan. Pappa som fortfarande bara står där och stirrar. Det första brevet jag fick, två veckor senare. Där det stod att det nog var bäst att jag bodde hos pappa ett tag. Och det andra, det sista brevet. Där hon frågade om jag ville komma och bo hos henne och hennes sambo. Med en nioårings spretiga handsstil skrev jag att jag aldrig mer ville bo hos henne, hon var en svikare och jag hatade henne.

Jag slår knytnäven hård mot knäet, biter i läppen och försöker tränga tillbaka tårarna som hotar att komma. Till slut lyckas jag, och jag sitter kvar där och fryser. Efter att ha gråtit efter mamma i flera månader bestämde jag mig för att aldrig mer gråta över någon. Och inte släppa något nära. Än så länge hade jag hållit mitt löfte.

Jag går sakta hemåt, och på vägen ser jag ett par killar stå en bit längre bort. En liten, halvtöntig kille, två killar som jag känner igen från skolan som några riktigt idioter. Och så en liten bit ifrån dom. En lång kille som står och ser på, antagligen utan att riktigt se vad som händer. Hade det varit för några år sedan så hade Markus stoppat dom.

Tydligen är det några som har kollat in historian, men ingen har ännu kommenterat. Det skulle vara snällt om ni som skulle vilja läsa mer hojtar till, så att vi vet om det ens är lönt att lägga ut mer. Alltså behöver vi veta att någon verkligen läser detta innan vi lägger ut mer.

KAPITEL 3

MARKUS P.O.V

Jag stod utanför stans lilla konsert hus och stirrade tomt framför mig. Hela tiden stod jag med armarna i kors. Passerande glodde på mig som om jag hade något slags problem. Antagligen för att jag såg så irriterad ut som jag gjorde. Men de fanns anledningar. För många för att jag skulle orka räkna upp. Men den främsta anledningen var att mina s.k kompisar bestämt sig för att det var viktigare att ge nån kille stryck för att han varit kaxig, vilket jag tvivlade på att han hade varit. Oftast var det bara en ursäkt. En ursäkt till att ge nån stryck.
Jag suckade och sänkte blicken. Det var nån timme eller så kvar innan spelningen änns startade. Anledningen till att jag var så tidig som jag var va att jag egentligen skulle mött upp Viktor och Mattias. Jag fnös till. Det var bara ett gäng mer än jag där. De gänget som stod där var livrädda för mig tack vare det lilla fina rycktet jag dragit på mig bland de "alternativa". Detta var inte tack vare Viktor och Mattias utan tack vare mig själv, visst vare lite deras fel också, men för de mesta var de mitt fel.
Min syn på problem är att man själv ställer till dem om det inte är Viktor eller Mattias som tvingar en i dem. Den gången jag mött stans punkare så hade de varit utan dem och de hade varit då jag dragit på mig alla ryckten. Ryckten om att vara en idiot som egenligen styrde de små ligisterna till vänner jag hade. Men eftersom så inte var fallet hade jag självklart sagt emot. Vanligvis var jag lugn men falska anklagelser har alltid gjort mig förbannad. Så självklart brusade jag upp mig istället för att gå vidare. Istället för att andas djupt och räkna till 10 intog jag försvars ställning och fick stryck, dagen efter gick Vicke och Matte på dem och till sitt försvar ca 40 st utlänningar. De va iallfall de som sas, hur de egentigen var visste jag inte. Skulle antagligen aldrig få veta heller..

Jag vaknade upp ur mina tankar när ett högljutt gäng med punkare närmade sig. Jag suckade djupt och drog ner kepsen längre ner. Jag låsades att jag inte såg dem och hoppades att de inte skulle se mig. De va just de gänget som slagit ner mig. De skulle antagligen inte tveka att göra de igen men denna gången skulle jag tänka smart och dra mig ifrån platsen innan allt gick totalt åt helvete. Jag var inte den som föredrog att slåss, jag var mer för att gå därifrån med min stolthet i behåll. Det var så jag föredrog att ha det och de flesta kände mig som en sån person. 90% av mina kompisar trodde alltså att jag inte kunde slåss, men där hade dem fel, jävligt fel. Jag kunde slåss, bättre än de flesta trodde. De va bara de att jag inte gillade det. Men om jag sa de så fick man antingen höra "jo men visst ljug lite till" eller "är du bög?". Jag varken ljög eller var bög. Iallfall så hoppades jag de..

"Tja Marre!" Jag såg upp. Punkarna hade sett mig och den äldsta av dem, Conny, stirrade flinandes på mig. Vi båda var ungefär lika långa och bland de längsta på platsen. Jag gillade honom verkligen inte och på hans flin och dömma så var han inte där i nått fredligt syfte.
"Tja Con" Vi stirrade mot varandra och jag kämpade mot lusten att klippa till honom. Ett.. Två... Tre... Fyra.. Andas.. Fem... Sex.. Sju..
"Va gör du här ditt lilla svin?" Jag log bara vänligt mot honom trots kommentaren.
"Väntar på att spelningen ska börja, vad gör du här då punk fitta?" Jag hade inget emot punkare, absolut inte, jag hade nått emot honom snarare.
"Jag tänkte knäcka näsan på dig jävla wannabe gangster. Fan stick här ifrån" Han blängde på mig med en blick som fick mig att ta ett steg bakåt. Jag hade gått över gränsen där.
"eh va fan, skit samma.. Ja pallar fan inte bråka nu. Kan vi ta de nån annan gång?" Det vart tyst, för tyst. Han vände sig om och jag var beredd på att han skulle vända sig om och nita mig, men istället gick han där ifrån till sina kompisar istället. Tillsammans gick de sen där ifrån och lämnade mig kvar, stirrandes och chockad.


SAKARIAS P.O.V

Jag kom till det gamla konserthuset lagom till att förbandet hade spelat färdigt. Den enda personen som dröjde sig kvar ute var en kille, kanske lite äldre än mig, som satt lutad mot väggen med en flaska i handen. Inne i själva konserthallen stod bandet Kill Your Lovers och stämde sina instrument, snart färdiga att börja spela för den ännu något ointresserade publiken. Jag såg mig omkring efter ett ansikte som jag kännde igen, men såg inget. Jag gav snart upp och lutade mig mot väggen längst bak i lokalen och väntade på att bandet skulle dra igång på allvar.
Jag hatade att gå på konserter själv, men ville jag se bandet så var det själv jag fick gå. Killarna jag umgicks med i skolan ville gå hit med mig lika lite som jag ville ha med någon utav dom. När bandet satte igång konstaterade jag snabbt att dom var lika bra live som deras rykte sa. Mina ögon fästes snart på gitarristen, en lång snygg hardcorekille som verkade ha energi som skulle räcka åt minst tre personer. Fan, sådär skulle man kunna spela. Bandet hade bara hunnit spelat två låtar innan moshpiten var i full gång, och för ett ögonblick kände jag mig nästan lockad att gå med i den. Men istället stog jag kvar vid väggen och kände mig obekväm. Jag kunde inte låta bli att längta efter en flaska med ett liknande innehåll som den som killen utanför hade haft i handen. Utan lite alkohol i kroppen kändes allt utan att stå kvar och hänga här omöjligt. Visst stod det andra personer utmed väggarna som jag skulle kunna snacka med, men det var alltid samma sak. Mitt rykte gjorde att ganska många inte skulle ha något emot att klå upp mig, andra skulle var rädda för mig, och resten skulle helt enkelt inte vilja prata med mig. Tjejerna skulle vara rädda för mig eller börja stöta på mej. Det sistnämnda var det värsta.

Jag hade nästan gett upp tanken på en kul kväll ute, och tänkt gå hem när jag äntligen såg ett ansikte som jag kände igen. Till min förvåning verkade Markus vara på väg åt mitt håll.
"Tja." sa han när han nådde fram till mig.
"Tja."
"Är du här ensam?"
"Jo." jag tvekade lite innan jag la till: "Det fanns inte direkt någon jag kände för att ta med hit." Markus nickade och såg ut att förstå.
"Du då?" Markus såg lite förvirrad ut innan han förstod vad jag menade.
"Jo, fan. De blev så. Dom andra var visst inte så sugna på att dyka upp som dom sa innan." Jag nickade och det blev tyst en stund.
"Så vad tycker du om bandet då?" sa han när vi båda hade betraktat sångaren som röjde på scenen en stund.
"Jo då, dom är riktigt bra. Den där gitarristen är fan grym." Markus nickade instämmande.
"Spelar du gitarr?" frågade han sen. Jag såg förvånat på honom.
"Hur vet du det?" frågade jag snabbt. Han såg nästan genarad ut innan han svarade:
"Äsch, jag minns bara att du alltid snackade om att börja spela gitarr när.. när vi brukade träffas."
Jag visst inte riktigt vad jag förväntades säga, så jag sa inget alls. Istället stod jag återigen tyst en stund innan jag hävde ur mig det första jag kom att tänka på:
"Du har ingen sprit eller så?"
"Nja, men jag skulle nog kunna fixa ett par öl i baren."
"Vadå, har du ett fejkat ID eller?" Markus flinade lite.
"Nej, bättre. Killen i baren är en kompis till min brorsa. Han kommer inte kunna motstå mina argument till varför jag borde få köpa ett par öl."
"Fan, du är bäst." kunde jag inte låta bli att säja. Markus skrattade till.
"Visst, jag är helt underbar. Sno ett bord så kommer jag snart."

Jag vill ha mer!!!!!!! =D Jättebra!! och det säger jag bara inte utan jag menar det ^^

Tack Malin <33
Det kommer mer, om det så bara blir för din skull ^^ xD

Yaaaaaaaaaaaaaaaaaaaay

Bara för dej Malin, haha ^^

KAPITEL 4

MARKUS P.O.V

Bandet hade spelat en stund innan jag upptäckt Sakarias som verkade ha rest sig ur marken och ploppat upp från ingen stans, något som han nog alltid varit bra på. Jag hade stått och tvekat en stund innan jag faktist vågat mig fram till honom. Vågat? Nej de va inte de rätta ordet, de rätta var snarare innan jag kommit på nått att säga som kunde leda vidare till ett samtal. Min hjärna hade stått still tills den mest självklara frågan krachat ner i mitt huvud 'Är du ensam?'. Vilken idiot kom inte på den frågan egenligen?
Hur som hällst så hade jag iallfall snart dragit mig fram till honom och börjat snacka. Nu var jag påväg till ett bord där han satt och väntade på mig. Jag hade två ölglas med mig som jag, med min underbara övertalningsförmåga lyckats muta till mig för ett billigt pris. De hade tagit sin lilla tid men de hade funkat..
"Ledsen att de tog sån tid. Kyle segade sig och tyckte jag var för liten för att dricka.." Jag gjorde en lätt grimas innan jag fortsatte. "Men men, med min underbara charm och inteligens..öhm.. ja.. och min underbara gåva från ovan kallad Övertalningsförmåga så lyckades jag få två med ett strängt 'Inget mer'." Anledningen till att jag hade tvekat vid inteligens var nog att jag var medveten om att jag inte var smart och om Sakarias minne var som det skulle så skulle han minnas alla de gånger folk fått förklara för mig de mest självklara sakerna.
"Din inteligens? Vilken inteligens pratar du om nu?" Han gav mig en smått misstänksam blick och de tysnade runt omkring oss i ett låtbyte.
"Den jag inte föddes med?" Vi skrattade båda två, som på den gamla tiden då vi varit oskiljaktiga. Tänk vad tiderna kunde förändras snabbt och hur lätt nära vänner gled ifrån en.
"Den känner jag till. Som den gången du trodde solen var ljus från en ficklampa som en stor jätte höll i och alltid riktade mot dig. Hm.. Du har alltid varit en Attention whore de vet du va?"
"O ja! Från början till start. Nej!"
Båda satt nu tysta och försökte se felet i den meningen. Från böran till start?
Plötsligt satt Sakarias bara och flinade åt mig. Själv satt jag och försökte lista ut felet med meningen och de tog ett bra tag innan de landa.
"Aah! Jag menar självklart från början till slut."
Jag flinade fånigt och drack lite av ölen. Den beska, nästan lite pissgula vätskan fylld med alcohol hade blivit nått jag ofta fick i mig nu förtiden hade jag märkt..

Resten av kvällen flöt på, de var som förr men ändå inte. Förr hade vi pratat om allt mellan himmel och jord, nu var de mest stelt och segt. Vi kom ingenstans i våra samtal och de hände ofta att det vart tyst och båda låtsades lyssna på musiken medans hjärnorna gick på högvarv för att desperat försöka komma på vad man kunde säga. Det var nästan så man kunde känna popcorn lukten och höra dem poppa i huvudet på oss.
Men nu stod vi utanför. Spelningen hade precis slutat och folk drog sig där ifrån. De var snorkallt ute. Snön hade smält och nu fryst till is och var och varranan människa åkte på arslet ett par gånger.
"Ska du hit på nästa spelning?"
Sakarias glodde undrandes på mig och jag glodde undrandes tillbaka på honom. Hela scenen måste sett rätt komisk ut från nån annan än våran synvinkel. Två killar, helt olika varandra står och glor undrandes på varandra och ingen av dem säger nått. De båda står och huttrar på grund av kylan och båda har fått i sig lite för mycket av dricka pga ena killens övertalningsförmåga.
"Spelning?"
"Ja, du vet, en sån vi nyss var på"
"Ja vet vad en spelning är. Ja visste bara inte att de var en spelning nånstans och vart och vilken."
Ja höjde ena ögonbrynet och glodde på honom.
"Ja för de första så är den här, för de andra så är det ett death metal band som spelar..."
"Vilket?"
"Turn Your Face To Blood"
Att bara säga bandets namn brukade få många olika reaktioner. Mest undrande eller rent ut sagt oroväckande. De var inte så normalt namn. De lät groteskt, ungefär som om man skulle slå sig själv blodig. Men Sakarias visade inte om han tyckte de va konstigt eller normalt. Han bara ryckte på axlarna och nickade kort.
"Visst"
"Kul! dom börjar spela runt sex tiden, ska vi ses här då?"
Ännu en gång nickade han helt lungt. Det kändes kul på nått vis. Typ dagens återförening. Eller livets? Nej, de va inte änns nån återförening, bara en träff eller nått. Nej inte träff heller ,de låter för romantiskt. Återträff får de bli.


SAKARIAS P.O.V

Jag hade hört en jävla massa prat om festen som skulle vara ikväll. Tydligen någon brud vars föräldrar var bortresta över helgen som skulle hålla den. Det var det vanliga snacket: "ALLA ska dit", vilket egentligen betyder "Alla som är något ska dit". Jag hade inte tänkt gå. För att vara ärlig är jag inte mycket för fester, jag känner mig inte bekväm fören jag har fått i mig några glas. Och när jag väl har fått i mig några glas så stannar jag aldrig där, även om jag bestämmer mig för det i förväg. Det slutar med att jag fortsätter dricka, hamnar i bråk eller slagsmål, spyr ibland, tar mig hem på ett eller annat sätt, vaknar upp nästa morgon med en stor jävla baksmälla och med en till ovän, och med frågan "Vad i helvete var det där bra för?" i huvudet. Alltså hade jag inte tänkt gå denna kvällen, trots att "alla skulle vara där". Det var inte fören pappa börjde tjata om att jag aldrig träffade nån längre, att jag bara satt hemma och gick på någon enstaka spelning då och då som jag började fundera på att gå ändå. Hellre det än "du måste ta vara på dina kompisar, dom är väl trevliga"-snacket. Så jag låste in mig på toa och fixade snabbt i ordning mej. Lite påbättring av kajalen, byte av piercingar och en massa spray i mitt svarta och turkosa hår. Sedan var jag färdig att gå. Kläder brydde jag mig inte om att byta, det var knappast någon som skulle bry sig om vad jag hade på mig.
Pappa kom ut i hallen när han hörde att jag rotade runt efter mina saker där.
"Skulle inte du vara hemma?"
"Nä, ändrade planer. Varför klagar du förresten, det var väl du som ville att jag skulle göra nått."
"Jo men.." pappa tvekade lite. "Jag menade kanske att det skulle vara trevligt om du tar hem dina kompisar och kollar på film eller nått.." avslutade han lamt. Jag glodde bara på honom och drog på mig jackan. Jag sa ett snabbt hejdå och öppnade dörren för att gå.
"Men vart ska du då?" Hans snokande ton retade mig, men jag log innan jag svarade.
"Äh, på fyllefest bara. Sitt inte uppe och vänta, jag kommer antagligen ligga i nån buske och spy." Sedan stängde jag dörren innan han hann säga något mera. Även om jag inte på något sätt njöt av att slåss så njöt jag verkligen av att provocera pappa. Något kul måste man ju ha.

Det var redan packat med folk när jag hade hittat in till lägenheten. Trots att festen inte kan ha pågått särskillt länge verkade folk ändå ha fått i sig en del. Jag tog tacksamt emot en flaska med ett obestämt innehåll i. Hembränt antagligen. Livsfarligt enligt skolans förmanande biologilärare, effektfullt enligt mig och många andra. Som jag alltid gjorde när jag kom så scannade jag rummet efter välkända ansikten. Denna gången fann jag en hel del, men ingen jag kände någon större längtan efter att snacka med. Jag bestämde mig för att det skulle bli ett kort besök. Jag skulle dricka mig halvfull, såpass full att det mesta kändes kul, sen skulle jag dra hem igen tidigt. Jag hade druckit en del av innehållet i flaskan när jag fick syn på Markus som stog och pratade med nån annan kille som jag inte kände igen. Efter en stunds tvekan bestämde jag mig för att det var min tur att gå fram först. Så jag styrde mina steg mot den änden av rummet där Markus stod.
"Tja!" hälsade jag överdrivet glatt, för att dölja stelheten, när jag kom fram.
"Men hej! Visste inte att du skulle komma." Markus såg faktiskt glad ut över att se mig, vilket gjorde att jag kände mig lite säkrare.
"Jo fan. Men börjar undra varför jag kom hit."
"Håller med, ingen vidare fest direkt."
Vi småpratade lite innan Markus verkade ta sats lite.
"Vi kanske skulle dra hem till mig ett tag istället? Ingen är hemma."
Jag nickade och reste mig från stolen jag hade satt mig i, och märkte att jag var vingligare än jag hade trott. Markus, som inte hade tagit lika många klukar ur flaskan som jag hade gjort flinade lite.
"Efftektivt, eller hur?" Jag var tvungen att hålla med.

Tackar

den är riktigt bra. verkligen

Tackar :]

KAPITEL 5

MARKUS P.O.V

JAg visste inte riktigt varför jag hade frågat om han skulle hänga med hem. Det bara blev så. Antagligen för att slippa dras med Viktor och Mattias när dom väl kom. Sega jävlar. Jag avskydde dem och deras "prick" tider. Jag kunde inte låta bli att undra vem de hackade på nu.
"Hur länge sen var de du va hemma hos mig senast? 3 år? 5 år?"
"Bra koll du har, 3 år sen.."
Sakarias flinade lite åt mig och jag flinade tillbaka.
"Eh va fan, det känns som en evighet sen.."
Jag log snett, tog av mig kepsen och drog undan min svarta wannabe Oliver Sykes lugg som alltid ville trilskas med mig och smyga ner så tesar i ögonen på mig. Jävla hår..
"De har du rätt i. Men du har väl flyttat?"
Jag hajade till. Han hade rätt, jag hade flyttat. Hur kunde jag glömma de? Jag hade ju flyttat strax efter att jag slutat mellanstadiet. Han hade aldrig varit hemma hos mig där jag bodde nu.
"Uhm.. Jo de har jag. Inget speciellt med de egentligen. Allt ser likadant ut.."
Förutom att det ser ut som en operationssal eller nått..
Sakarias skrattade till, jag förstod nästan varför. 'Allt ser likadant ut'. De gjorde det inte. När vi hade umgåts som mest hade mitt rum sett ut som ett bombnedslag. När vi slutat umgås och jag börjat umgås med fel människor så hade de vänts om. Jag hade blivit pendant och konstig. Jag hade målat om mitt tidigare ljusblå rum till steril vit färg, bytt ut nästan alla mörkblå trämöbler till antingen vita trämöbler eller stålmöbler. Många jämförde det med en operationssal eller en sjukhus sal och jag förnekade det inte. Men mitt rum var iallfall nått jag kunde hålla ordning i. Även om jag tvingades städa det en gång i timmen.

Ett klick hördes och lampan tändes i den för stora hallen. Jag hängde prydligt upp min jacka på en galje medans Sakarias mer slängde upp den. Mina s.k tvångstankar gjorde så att jag snabbt rättade till de, hängde den rätt och gick vidare. Vilket ledde till en undrand blick av Sakarias.
"Mitt rum är längs nere i hallen här.."
Jag log mot honom och ledde honom till den enda dörren som var stängd. Lampan i hallen släcktes då jag blivit beskonad med en lysknapp vid min dörr. Samtidigt som jag släckte i hallen så tände jag i mitt rum och släppte in Sakarias utan en tanke på hur han skulle reagera. Inte heller fick jag se de då jag stod med ryggen mot honom. Kanske var de lika bra.
Mitt rum var inte som de en gång varit. På väggen hängde inte mer en ett par hyllor propfulla med böcker om anatomi och skit jag aldrig änns orkat läsa. Nått som bara stod där för syns skull och var bra att ha brevid sig om man planerade att däcka framför datan. I hörnet stod en välbäddad säng med vita lakan och metallfärgade gavlar. Mitt emot sängen stod ett vitt skrivbord med en data och en liten TV på. I fönstret stod en plastblomma som även den stod där för syns skull. Jag hade även lyckats hänga upp ett par vita gardiner. Som sagt, de mesta i mitt rum var vitt. De fanns inget med färg på mer än böckerna. Inte en tavla, inte ett foto, inte nått. Allt var ställd i en ordning som ingen mer än jag fatta sig på. Som sagt, tvångstankar.

"Slå dig ner nånstans bara.."
Sakarias tvekade en stund innan han försiktigt satte sig på den välbäddade sängen. Han såg missanpassad ut där han satt. Vilket fick mig att bli osäker. Nu började jag få små panikkänslor. Jag visade det inte, jag hade lärt mig att inte visa sånt..


SAKARIAS P.O.V

Pappa hade tydligen inte fattat min minst sagt lättolkade vink om att han inte borde sitta uppe och vänta. När jag kom hem klockan två, inte helt nykter, satt han i köket och väntade. När jag såg det väntade jag mig en utskällning. Men den kom aldrig. Istället gick han direkt in till sitt sovrum efter att jag hade kommit innanför dörren. Det passade mig utmärkt, för allt jag ville var att sova.

Jag vaknade nästa morgon med en inte alltför trevlig huvudvärk, men jag hade helt klart vaknat upp med värre - mycket värre. Medan jag släpade mig upp ur sängen och fixade frukost tänkte jag på kvällen hos Markus. Även om jag inte hade varit helt nykter så hade jag direkt märkt att mycket hade förändrats där. Den Markus jag hade känt var ganska slarvig, glömsk och framförallt inte särskilt noga med ordningen. Det hade hänt mer än en gång att han hade hittat saker som hade varit försvunna i år när han för en gång skull "städade" (vilket betydde att han drog ut alla skit han hade under sängen, kollade vad som fanns där och sköt in det under sängen igen). Den Markus jag hade varit hos igår var annorlunda. Det var inte svårt att se att varje sak i hans rum hade sin plats, och det fick inte rubbas. Hade jag petat på ett av blocken som låg på skrivbordet så hade han antagligen rusat fram och flyttat tillbaka det dom få centimeterna jag hade flyttat det. Hans pedanthet kändes nästan sjuklig, särskilt när han rättade till min jacka direkt, eftersom jag råkade hänga den lite snett.

tack.
Menar du mer hur dom säger saker eller?

// Johanna [HeartbreakKid]

Dude.: Tack för kritiken, det uppskattas!
Som svar på kritiken kan jag säja att det antagligen (det varierar ju hela tiden, beroende på händelser och så i och för sig) inte kommer bli mer av vad dom tänker. Vi tycker att det just nu är lagom mycket. Vi vill inte servera allt vad dom känner på ett silverfat, för då behöver läsaren inte tänka något, eftersom allt redan står. Vårat mål med historien är att få folk att tänka till, sätta sig in i personens situation och förhoppningsvis beröra folk på ett eller annat sätt. Det sättet vi skriver historien på nu är vårat försök att lyckas med det.
Vi kan bara hoppas att vi lyckas någorlunda i alla fall.

KiNDERSEX: Tack så mycket! :]

KAPITEL 6

SAKARIAS P.O.V

Trots att det inte hade gått mycket mer än tre veckor på vårterminen så var jag så trött att jag skulle kunnat spy över skolan. Samma sak varje dag. Också idag. Vi hade en trettiofem minuter lång rast, och jag var fast med tre killar som irriterade mig till döds med varje sak dom gjorde och sa. Gabriel och Simon satt och pratade om någon slagt frågesports-site på internet som tydligen skulle vara sååå bra. Emil satt och försökte få mig att intressera mig för hur det hade gått i deras fotboll- och basketmatcher i helgen. Han lyckades inget vidare. Hade det inte varit för att Emil hade varit rätt okej (om man nu bortser från att han inte tänker på något annat än alla dom sporter han utövar) så hade jag bett honom hålla käften direkt. Nu satt jag bara och klämde in ett "mm" och "jaså?" lite då och då, i hopp om att låta intresserad. Jag fick syn på Markus som stog en bit längre bort i korridoren, och jag vinkade för att fånga hans uppmärksamhet. När han fick syn på mig sa han något till hans kompisar innan han började gå mot bänkarna där vi satt.
"Tja Sakarias!"
"Tja Markus." svarade jag glatt.
Jag vet inte hur, men på något sätt hade det stela försvunnit nästan helt efter den där kvällen hos Markus. Kanske hade det varit alkoholen som hade hjälp till, kanske det faktum att Markus hade bett mig komma hem till honom, att han hade visat att han faktiskt ville ha med mig att göra.
"Blev det något strul efter att du kom hem från mig? Jag menar, du var väl kanske inte direkt nykter när du kom hem, va?" Jag kunde inte låta bli att flina lite.
"Nej då, inte värre än vanligt. Jag hade förvanat pappa om att jag nog skulle bli sen, eftersom jag antagligen låg och spydde i nån buske." Markus skrattade högt.
"Du skojjar?"
"Nej" flinade jag. "Faktiskt inte."
"Vad händer i veckan då?"
"Mer än att jag ska bli plågad i skolan menar du?"
"Jo, det hade jag redan räknat ut att du skulle bli."
"I så fall, inte mycket. Du då?" frågade jag.
"Nej fan, det är inte mycket planerat. Vi kanske skulle göra nått?"
"Visst, det låter bra. Ring mej när du känner för att göra nått." Jag skrev ner mitt mobilnummer på en lapp och gav Markus innan han gick tillbaka till sina polare, som slängde sura blickar åt mitt håll då och då.
"Du borde inte dricka så mycket. Det är inte bra." sa Gabriel med sin "jag vet allt"-röst.
"Och du borde inte lägga dig i så mycket. Det är inte bra för din hjärna." bet jag av. Men jag kände mig inte arg. Kanske skulle jag bli av med Gabriel och dom andra snart, och den känslan vägde tyngre än irritationen..



MARKUS P.O.V

Jag hade ringt Sakarisas redan den kvällen och vi hade pratat mer än bara nåra minuter, de val runt några timmar till och med. De var lite tjejigt. Vad jag visste så vare inte många killar som hade långa telefonsamtal och absolut ingenting. Men på någotvis kändes det som om vi hade en massa förlorad tid att ta igen. Jag kan inte påstå att jag minns samtalet. Jag minns bara att det vart ett plötsligt avbryt då mina föräldrar ploppade upp i mitt rum utan att jag märkt att dom kommit hem och utan att jag änns visste att dom skulle komma hem.
Nu stod jag i dörröppningen till köket och lutade mig mot dörrkarmen medans min mamma glatt tjattrade på om deras senaste resa, hur mycket dom sålt, hur mycket dom tjänat, vilka dom träffat osv. Det jag aldrig hörde och saknade höra var om dom tänkt på mig och om dom änns saknat mig. Ibland kände jag mig mer som någon som vaktade huset åt dem än deras son.
"Vem var det du pratade med i telfonen förresten?"
Jag hajade till vid frågan. Innan hade jag bara stått och lyssnat halvt och försökt se intresserad ut. Allt lagom till att jag ska höra orden utan att minnas dem. Men detta var något nytt. Dom frågade mig om nått som handlade om mig. I vanliga fall brukade de bara ta allt för givet.
"Eh.. Sakarias.. Du vet, han från min mellanstadieklass som jag alltid var med."
Både min mamma och min pappa vände blickarna mot mig och glodde på mig som om dom såg en alien, eller som jag precis sagt att jag hoppat av skolan och börjat umgås med alcolisterna i parken.
"Sakarias vem?"
"Sakarias Benjaminson"
Jag var inte förvånad när ja inte fick nån respons. Dom hade ingen aning om vem han var. För dem var han bara ett namn, en ny kompis till mig. Jag märkte det trots deras lilla skådespel.
"Jaha! Nej men va kul att ni har börjat prata igen."
Ett litet leende drogs över mina läppar. Inget glatt leende utan ett hånfullt. Jag fick nu chansen att visa dom hur lite dom faktist visste om mig.
"Vi har umgåts hela tiden. Han var över hit igår."
Jag ryckte lite på axlarna och vände mig om för att gå. Jag kände min mammas förvånade blick i nacken men gick bara vidare. Det var inte så att jag brukade ljuga för folk. Vanligvis så var jag ganska ärlig. Men för mina föräldrar ljög jag hela tiden. Om mina betyg, mina vänner, mitt liv.. Allt.

Tuuut....Tuuuut...
Jag satte mig på en bänk och drog upp knäna till hakan. Mobilen hade jag tryckt mot örat och jag hoppades att personen jag ville få tag på skulle plocka upp snart.
"A det är Sakarias."
"Yo! Det är Markus. Har du nått för dig?"
Det var tyst i andra sidan luren en stund.
"Nej då, varför undrar du?"
"Nä jag har dragit hemifrån och undrar om det är typ okej om jag kommer över eller nått?"
Ännu längre tysnad. Denna gången avbröts det av en osäker harkling.
"Jag vet inte om det passar så bra nu. Lite kaotiskt här hemma. Jag har inte tid att snacka i telefonen heller. Men du, jag ringer upp dig senare. Hejdå"
Det hela följdes av ett klick och innan jag änns hunnit öppna munen så hade han lagt på. Jag satt fortfarande med telefonen mot örat som om jag väntade mig att han skulle säga att det var ett skämt. Men ju mer jag tänkte på det dessto mer visste jag att det inte var ett skämt. Jag hade hört i bakgrunden hur någon skrikit. Först hade jag trott att det var TVn men tydligen var det hans pappa, eller nån annan. På något vis så förvånade det mig inte att den killen ofta fick skäll som han faktist betedde sig.

KAPITEL 7


SAKARIAS P.O.V

Jag plockade upp mobilen och bläddrade fram nummret som Markus hade ringt från. Han svarade redan efter två signaler.
"Nä jag vill inte prata med dig."
"Va?" utbrast jag med eftertryck.
"Åh, Sakarias. Dig vill jag prata med!"
"Men grattis. Du det är så att jag inte heller tänker stanna hemma. Så vi kanske kan ses någonstans? Vette fan vart vi ska sova inatt, får väl ta någon trappuppgång." Jag kunde nästan höra Markus flina när han svarade att det lät bra. Vi bestämde att Markus skulle möta upp mig på t-centralen en halvtimme senare.

När vi gick över plattan märkte jag att folk stirrade rätt mycket. Särskilt dom alternativa som stog i små grupper. Jag antar att vi var ett rätt udda par. Nej, inte par för fan. Två rätt udda kompisar. En lång, lagom vältränad kille med axellångt svart hår, militärgröna knälånga shorts och en svart hoodie. Och så jag. Smal, medellång (kanske till och med lite kort). Tajta jeans (jag har tappat räkningen på hur många gånger folk har frågat hur jag kan andas i dom), mina gamla söndriga vans, en hoodtröja som antagligen skulle passat Markus bättre än mig och mitt älskade nitbälte. Och så håret som antagligen var anledningen till att jag blev kallad emokid minst ett par gånger i veckan. Lång turkos lugg och rufstigt svart hår omsorgsfullt fixat med massa spray. Det enda som vi hade gemensamt var att vi både hade svart kajal och piercingar. Markus hade snakebites och jag hade venombites* och en neonrosa piercing i tungan.
Oftast umgicks dom som klassades som hardcore med andra hardcore-dudes, emos med andra emos och så vidare. Kanske var det därför dom glodde, kanske inte. Vafan vet jag.

"Så vad bråkade du och din pappa om då?" frågade Markus när vi gick uppför trappan och upp mot drottningsgatan.
"Äsch, det var inget.."svarade jag undvikande.
"Klart fan de var något, annars hade du väl inte stuckit hemifrån."
"Du skulle inte förstå, okej?"
"Hur vet du det?"
Jag låtasades att jag inte hörde hans fråga.
"Varför stack du själv då?" frågade jag istället.
"Du skulle inte förstå."



MARKUS P.O.V

Jag hörde honom muttra till. Ingen sa något nu. Det vart tyst omkring oss och båda bara gick. Sida vid sida. Efter nån minut harkade sig Sakarias lågt och jag vände mina dimmgrå ögon mot honom och stirrade på honom med nyfiken blick.
"Alltså.. Jag bråkade med farsan igen."
"De listade jag ut redan när jag ringde dig. Det var lite svårt att misstolka den förbannade och högljuda rösten som skrek "Sakarias Benjaminson lägg på luren nu!" och sedan det snabba hejdået"
Han stirrade på mig med halvt skamsen blick. Den blicken jag inte sett sen vi gick på dagis då han lyckats haft sönder min favoritbil.
"Mja, alltså vi bråkade om det vanliga du vet.."
Jag märkte att han undvek att svara. Och han gjorde det ganska osmidigt enligt mig.
"Nej jag vet inte. Hur ska jag kunna göra det? Jag kan inte läsa dina tankar och jag har inte pratat med dig ordentligt sen vi slutade sexan."
Det hela var inte menat att låta så elakt och oförskämt som det gjorde och jag hade svårt att läsa av Sakarias. Det var omöjligt att säga hur han reagerade. Det gick bara inte. Det var som att försöka läsa av en stens känslor.
"Alltså.. Han påstår att jag ställer till problem för honom och skämmer ut honom och så.."
Han tysnade och jag ryckte smått på axlarna.
"Vad har han att skämmas för? Det är du som ställer till problem för dig själv och ingen annan. Man ska inte bry sig om andras problem eller försöka hjälpa dem att klara av dem för man blir bara indragen i slutändan och pekas ut till syndabocken. Dessutom är det i skolan och inte hemma du gör bort dig. Man ska inte blanda in saker som inte har med problemet att göra."
Jag fick en undrande blick av honom. Han tyckte antagligen att jag hade mer än en skruv lös men faktum var det att de var så här jag blivit uppfostrad.
"hm.. aja, varför drog du iväg då? Nu har jag berättat så nu är de din tur."
"Du låter som du gjorde på dagis.."
"Rätt ska vara rätt"
Jag flinade mot honom och nickade kort. Funderade en stund på varför jag hade dragit egentligen.
[b]"Mina kära föräldrar kom hem.. Jag klarade inte av de. Dom ställer bara en massa konstiga frågor som jag svarat på minst hundra gånger innan. De vet inget om mig och behandlar mig som om jag vore fem. Jag orkar inte med det helt enkelt.."[/n]
Det vart tyst igen. Båda gick vidare utan någon plan på vart vi skulle. Vi bara gick tysta och njöt av tysnaden.

"Dina föräldrar jobbar en hel del va?"
Vi satt på en parkbänk och stirrade ut i mörkret. Klockan hade sen länge passerat tolv slaget och ingen av oss hade nån större lust att åka hem. Jag trodde inte mina föräldrar brydde sig speciellt mycket och av Sakarias förklaring av hans pappa så satt han uppe och blev mer och mer förbannad för varje tickning klockan gav ifrån sig.
"Jo de gör dom.. Mer än innan om vi säger så."
Jag log snett och såg mot Sakarias. Mina föräldrar hade alltid jobbat mycket men detta var fan sjukt. Tidigare hade min bror tagit hand om mig så jag hade inte märkt så mycket att mina föräldrar jobbade för mycket. Men när han hade satsat på lyckan i USA och flyttat så hade jag märkt det. Lägenheten hade ekat tom ett bra tag innan jag vande mig. Det var fortfarande tomt men man anpassar sig med tiden.
"Sjukt.."
Jag nickade och frågade inget om hans pappa. Jag ville inte veta. Visst visste jag att det var en hel del bråk mellan dem men jag avundades honom att han hade en farsa som iallfall brydde sig om honom.

Jag ryckte till när min mobil började vibbrera i fickan. Vem fan ringde kl 4 på morgonen?
"Nej jag sover inte, vad är det?"
"Hej Markus älskling." Skrek en tjejig och dryg röst och jag var tvungen att hålla mobilen en meter ifrån mitt öra för att inte bli döv.
"Hej.. har du druckigt?"
Det var tyst en stund och flickan i andra sidan luran började böla.
"Tydligen.."
"Vart är du nånstans? Jag saknar dig älskling.."
"Det är slut mellan oss, remember?"
Det vart tyst igen och snart hördes ett klick. Jag ryckte på axlarna och såg mot Sakarias som glodde på mig med stora undrande ögon. I mörkret såg hans vanligtvis skogsgröna ögon ut att vara kolsvarta.
"Vem var det?"
"Elisa.. du vet hon i 9G..?"
Sakarias nickade och såg ner mot sina skor. Ännu en gång vart det tyst.

* Två percingar bredvid varandra på sidan av läppen. [bild: http://fc01.deviantart.com/fs7/i/2005/199/d/a/piercings_by_denil.jpg]

Tack Moa :]

Drama

KAPITEL 8

MARKUS P.O.V

Jag slog mig ner vid bordet där Sakarias satt. Jag flinade stort mot honom men fick inget flin tillbaka direkt. De var mer ett ansträngt leende. Inget jag tänkte speciellt mycket på.
"Tja! Läget?"
"Bra.."
Jag stirrade på honom och ryckte på axlarna.
"Okej. Verkar inte så, men det är bra med mig med. Trevligt att träffas"
Sakarias måste ha märkt att jag inte tänkte låta honom dra ner mig med sitt dåliga humör så han ryckte upp sig, iallafall lite.

Vi satt och pratade en lång stund när Camilla kom förbi gåendes. Jag hoppades innerligt att hon inte skulle se mig med det verkade vara svårt att missa mig, speciellt när jag satt med Sakarias.
"Hej Markus!"
"Hej Millan."
Jag log mot henne och kramade om henne när hon kom fram till mig. En bit bortom oss stod Elisa och glodde surt på mig. Jag hade gjort mot henne som jag gjort mot många andra tjejer. Ignorerat henne totalt och sen stått och hånglat med Millan som jag nu planerade att dumpa härnäst.
"Du jag måste dra igen. Elisa ville prata med mig om nått och sen ska jag ha matte. Vi hörs. Älskar dig."
"Okej vi ses"
Hon såg smått förvirrat på mig men drog sig sen bort. Jag såg mot Sakarias igen som stirrade på mig men en halvt irriterad blick.
"Hur många tjejer har du egentligen haft den här veckan?"
Jag stirrade tillbaka utan att röra en min. Min min var som huggen i sten. Den sa inget och den avslöjade inget.
"Men lägg ner va, hur många tjejer har du haft det här året då?"
"Håll käften för fan!" utbrast han häftigt.
Jag hajade till. Vad menade han med det? Jag fattade inte riktigt vad som just hänt.


SAKARIAS P.O.V

"Men lägg ner va, hur många tjejer har du haft det här året då?" Vad menar han med det? Visste han något? Antydde han något?
"Håll käften för fan!" Jag tyckte mig se lite chock och ilska i Markus ansikte, men det var så svårt att veta vad han egentligen tänkte.
"Annars vadå? Slår du ner mig eller?" sa han med vad som nästan lät som föraktfullhet.
"Om du inte slutar att vara en sån jävla idiot så kanske jag gör det!" sa jag, nu på väg att bli riktigt förbannad.
"Men slå mig då för fan!" Nu hörde jag tydligt ilskan i Markus röst. Jag var inte sen att reagera. Jag reste mig snabbt upp och välte bordet i farten. Markus stod också upp. Jag slog det första slaget, som vanligt. En hård träff på hakan som gav mig en känsla av att något i mina knogar gick sönder. Markus slösade ingen tid. Också jag fick ett hårt slag i ansiktet, och slagen fortsatte träffa olika ställen på bådas kroppar.
Jag vet inte hur länge vi slogs, men när dom skiljde oss åt värkte mina knogar, min käke och ett antal andra ställen där Markus knytnävar hade träffat. Dessutom var jag ganska säker på att han hade spräckt min läpp också. Både jag och Markus andades häftigt där vi stod, nu med ett rätt så stort avstånd mellan oss. Dom släppte strax Markus eftersom han inte verkade ha några tankar på att fortsätta slåss. Istället stod han och betraktade mig, som till skillnad från honom kämpade allt jag kunde för att komma loss från vår vaktmästaren som höll fast mig. Jag kunde inte tolka hans blick, men jag var ganska säker på att det inte var ilska som fanns där i alla fall. Ilska fanns det däremot mycket av inom mig. När vaktmästaren drog iväg med mig med orden "du ska till rektorn, grabben" kämpade jag vilt emot och hans grepp om mina armar hårdnade mer. Det kändes som om hela skolan stod där i cafeterian och såg mig förnedras. Innan vaktmästaren släpade ut mig från cafeterian skrek jag så högt jag kunde:
"Fuck you Markus Von jävla Löwenborg!"

Jag var så arg att jag knappt kunde tänka en enda normal tanke. Stolen som jag skulle suttit på i rektorns kontor låg omkullvält på golvet.
"Varför gav du dig på Markus?"
"Gav mig på? Vad är det som säjer att det var JAG som gav mig på honom?" skrek jag allt vad jag kunde.
"Markus har aldrig varit inblandad i något sånt här tidigare. Du däremot är inblandad i liknande saker hela tiden. Det är uppenbart, Sakarias."
"DET ÄR FAN INTE ALLS UPPENBART! Vet du vad han sa till mig?"
"Nej, berätta."
Vad sa han egentligen? Att jag var bög? Nej. Att jag var en idiot? Nej, det var jag som sa det till honom..
När jag inte fann något svar själv sa jag inget alls. Trots att jag började förstå att bråket kanske hade varit fullkomligt onödigt så avtog inte min ilska för det. Allt var så orättvist. Jag fick ta hela skulden medan Markus kom undan med ingenting. Jag sparkade ursinnigt till stolen som redan låg på golvet innan jag skrek:
"Så Markus kommer undan med ingenting? Varför får alltid JAG skulden för allt som händer?"
"För att du alltid är inblandad i allting, Sakarias Benjaminson! Och förneka det inte."
Jag sparkade till stolen igen. Rektorn plockade upp telefonen och slog ett nummer.
"Din pappa får hämta dig, vi kan inte ha dig här. Du är en fara för andra elever."
Plötsligt orkade jag inte stå där och sparka på stolen i ursinne längre. Jag sjönk ner på golvet med ryggen mot väggen och hörde rektorn berätta för pappa vad som hade hänt. Först nu kände jag på läppen. Den ömmade som fan, och jag fick blod på mina fingrar när jag röde den. Försiktigt plockade jag ur piercingarna, och väntade på att pappa skulle komma och hämta upp mig.

När jag och pappa gick ut från rektorsexpeditionen kom ilskan plötsligt över mig igen. Medan jag var tvungen att bli hämtad av pappa så fick Markus vara kvar här och gå på resten av lektionerna som vanligt. När jag tänkte på vad som väntade hemma blev jag ännu mer frustrerad. Jag slog med knytnäven mot varje skåp jag gick förbi och brydde mig inte om att det gjorde ännu mer ont i knogarna. Pappa gjorde inget för att stoppa mig, kanske tyckte han att jag inte kunde skämma ut honom mer än jag redan hade gjort. När jag tittade upp mötte jag plötsligt Markus gråa blick. Men jag kunde inte för en sekund se vad han tänkte.


MARKUS P.O.V

Bakom mig stod Viktor och Mattias och snackade om vad som just hänt i cafeterian. Jag själv var inte helt säker på vad som faktiskt hade hänt. Det hade gått så fort. Jag kliade mig lite i bakhuvudet och suckade djupt. En plötslig smäll hördes och jag såg mot rektorns kontor. Utstörtandes kom Sakarias med sin pappa som glodde på mig som om han bad mig om ursäkt för sin sons betende. Inget att be om ursäkt för egentligen. Jag var helt ärligt talat van vid hans humörsvängningar.
Jag suckade djupt och vände blicken mot Sakarias istället. Vad i helvete var det för fel på den killen? Han betedde sig som om jag precis ställt mig upp och kallat honom bög inför hela skolan. Jag skakade lite på huvudet åt honom. Han var mer än förbannad, han var vansinnig och hade han kunnat så hade han säkert hoppat på och mördat mig. Jag suckade lite och märkte att han såg åt mitt håll. Jag försökte desperat att inte visa vad jag egentligen tänkte...

neeej inte bråka pojkar