You Took A Piece Of Me The Day You Went Away [Uppdaterad: 15/12!]

weeh den är jättebra

Wooooooohhooooo jättebra uppdatering!!!!!!! : D

Aaaw, tack allihop <3
Uppdatering, yo.

KAPITEL 15

MARKUS P.O.V

Vi satt på flygplatsen och väntade på att få stiga på flyget. Det hade krävts än jävla övertalnings förmåga för att få med Sak. Okej, att övertala Sak behövdes inte, snarare att övertala hans kära far. Det hade varit näst intill omöjligt och flera gångerna hade jag fått för mig att det var för att mina föräldrar betalade. Kanske hade jag rätt. Oftast ogillade folk mig för att mitt efternamn var just Von Löwenborg och mina föräldrar var just Lars och Margareta Von Löwenborg. Men helt ärligt, jag hade inte bett om att födas i den familjen som jag föddes.

"Flyget till New York avgår på Flight 75 om 20 minuter."
Vi båda reste oss upp när meddelandet avslutades och började sakta dra oss mot den angivna flighten. Ingen av oss sa nått. Jag vet inte hur det var med Sak, men trots att klockan var runt fyra på eftermiddagen så var jag dödstrött och jävligt tjurig. Jag hade spenderat hela natten med att packa om en miljon gånger istället för att sova som jag borde. Vilket lett till att jag sovit hela förmiddagen istället för att gå till skolan. Inget mina föräldrar ändå skulle få reda på.
Men varför var jag tjurig då? Jo, för jag hade ett jävla humör när jag nyss vaknat. Och Sak hade ringt och väckt mig, det hade räckt för att göra mig irriterad. Jag vet inte om han hade märkt det och det var väl lika bra om han inte gjort det antar jag.
"Här är din biljett..." mumlade jag fram under luggen som nu liknade Saks då den hängde rakt ner i ögonen. Sak glodde konstigt på mig och mumlade fram någon som jag uppfattade som ett tack. Jag vet inte ens om han mumlade. Om jag ska vara ärlig så lyssnade jag inte ens. Jag är inte ens säker på att han sa nått. Han kanske insåg att det var lika bra.


SAKARIAS P.O.V

Både jag och Markus var jävligt tysta när vi gick mot flighten. Jag för att jag var allmänt överväldigad av den jävligt stora flygplatsen och det faktum att jag var på väg att stiga på ett plan som skulle ta mig till New York. Varför Markus var så tyst var jag inte säker på. Han såg jävligt trött ut, så kanske hade det med det att göra. Han orkade inte ens bry sig om att hans lugg trillade ner i ögonen på honom, något som han alltid annars ändrade på med en irriterad gest. Nu hade han nästan lika mycket "emolugg" som mig.

Bara en liten stund senare satt jag i en bekväm flygstol. Jag kände mig som en liten unge på julafton - mina ögon var antagligen stora som golfbollar. Markus däremot slöt ögonen nästan direkt när han hade satt sig. Antagligen stämde mina misstankar om att han var helt slut.
Spänningen släppte snart och ersattes av uttråkning. Jag försökte roa mig med min ipod ett tag men gav snart upp och funderade istället på om jag skulle våga väcka Markus. Jag bestämde mig för att han nog behövde sova och försökte istället engagera mig i filmen dom visade. Fast fan va tråkig den var.. Jag kände hur jag blev tröttare och tröttare.

Jag slog upp ögonen och undrade var fan jag var innan jag insåg att jag satt på flyget. Nästa sak jag reagerade på var att jag lutade huvudet mot något. Jag satte mig upp spikrakt när jag insåg vad jag hade haft som huvudstöd. Markus axel. Jag glodde försiktigt på honom genom luggen för att se om han var vaken eller inte, men som tur var så verkade han fortfarande sova. Jag gjorde ett nytt försök att engagera mig i filmen och lyckades lite bättre denna gången. Snart märkte jag att Markus började röra på sig jämte mig.
"Gomorron." sa jag, glad över att äntligen ha någon att prata med. Ett halvtjurig "mm" var allt jag fick tillbaka.
"Är du alltid på lika underbart humör när du vaknar? Som en jävla solstråle." flinade jag och fick bara ett lågt stön tillbaka. Jag kunde inte låta bli att peta på honom lite i sidan bara för att jävlas.
"Gå och gräv ner dig för fan." muttrade han tjurigt.
"Vilket jävla sinne för humor också. Minns du när du försökte gräva ner mig i sandlådan förresten?" sa jag och kunde inte låta bli att fnittra. Äntligen verkade Markus tina upp lite, för han frustade till av skratt.
"Jo. Men jag hann aldrig gräva så djupt fören vår dagisfröken kom ut och skällde på mig." sa han med skratt i rösten.
"Eller när jag lurade dig att man skulle äta skalet på bananen också, och du satt och åt det varje dag i säkert en vecka innan dagisfröknarna kom på det.!" sa jag och gapskrattade åt minnet.
"Eller när vi kollade på Mysteriet På Greveholm och jag skrämde livet ur dig genom att säga att skelettet bodde i min garderob. Du vägrade sova hos mig i typ ett halvår!" sa Markus, halvkvävt av allt undertryckt skratt.
"Minns du när vi terroriserade den där tjuriga gubben som bodde under mig då?" flinade jag.
"Ja, visst kastade vi snöbollar på hans fönster va?"
"Precis. Han glodde surt på mig i åratal efter det fan!" skrattade jag.
"Men inget slår ju den gången vi skulle rymma. Och vi kom till Huddinge innan vi hade turen att försöka lifta med mina kusiner!" gapskrattade Markus.
"Och jag var så besviken att jag grät när dom skjutsade hem oss igen! Vafan skulle vi rymma över huvud taget för?"
"Ingen aning. Vi ville nog mest testa om det gick." log Markus.

Trots att resan tog nästan elva timmar så gick det rätt fort, i alla fall mycket fortare än jag hade trott att det skulle göra. När vi väl kom igång kunde vi inte sluta prata gamla minnen. Vi skrattade så mycket att folk runt omkring och glodde surt eller nyfiket på oss.

yes alltid lika bra

brabrabra

ååååhhh jag vill också se escape the fate i USA!!!!!!
du kan möjligtvis inte klämma in lilla mig i berättelsen? "tjena grabbar hördes det från sätet bakom i planet. det är malin eran gammla öhm dagiskompis. jag ska också se etf i new york och jag är miljonär och har en lägenhet där och mitt liv är underbart..." eller nått sånt kanske xD

Hejhej *new reader*! Snälla uppdatera! Den är jättebra!!

Nu får ni allt ta och uppdatera säger jag bara.Och så kan jag säga att den är bra.

HEARTCORE-:

Men det kan hända att jag slänger in ett redan skrivet kapitel i dag.

yaay, jag hoppas du gör det

Uppdatering, for your eyes only.

KAPITEL 16

SAKARIAS P.O.V

Efter elva timmar på flyget steg vi äntligen av i New York. Markus plockade upp mobilen och ringde till Simon som skulle hämta upp oss där. Markus fick nästan leda mig därifrån, återigen stod jag och stirrade som ett småbarn. Jag hade bara flugit en gång innan, och det var inom Sverige. Den här flygplatsen var säkert tio gånger större, minst, och det var folk precis överallt. Inte för att jag inte var van vid mycket folk - jag bodde ju i Stockholm - men det här var ändå annorlunda.
Vi gick mot utgången där Simon skulle vänta, och jag undrade om jag skulle känna igen honom. Visserligen var det bara två år sedan jag såg honom på stan hemma, men folk kan ju förändras snabbt. Innan någon utav oss hade fått syn på honom ropade någon:
"Markus! Här borta!" Vi vände oss om och såg Simon komma gående mot oss. Markus gick snabbt emot honom med ett stort leende på läpparna, och dom kramades glatt om. Jag kom efter och kände mig lite missanpassad. När dom släppte varandra vände sig Simon mot mig.
"Tja Sakarias. Kul att se dig igen." sa han och gav även mig en kram.
"Kul att se dig med!" svarade jag glatt.
Simon hade inte förändrats särskilt mycket. Kanske lite annorlunda frisyr och lite fler tatueringar, annars tyckte jag han var sig lik. Men Markus höll visst inte med.
"Fan har du växt eller?" frågade Markus retsamt, som varit längre än Simon ända sen han var 13.
"Håll käften. Bara för att jag inte är en jävla jätte." högg Simon glatt tillbaka.

I bilen fortsatte dom att jävlas med varandra. Jag satt jämte och flinade. Skämten blev sjukare och sjukare medan vi satt i en lång bilkö.
"Ja du Markus, nu när jag har sett Sakarias så förstår jag varför du blev vän med honom igen." sa Simon och vände sig om mot mig i baksätet och flinade.
"Vadå då?" frågade Markus förvånat.
"Vafan, ta en titt på honom. Vem skulle inte vilja ha honom?" sa Simon med ett retsamt leende mot Markus. Markus stirrade bara på honom först, antagligen för att försöka hitta ett svar som inte skulle såra mig.
"Du är sjuk, människa. Akta dig så att du inte åker dit som pedofil." sa han sedan.
"Äsch, ingen behöver väl veta.." sa Simon svävande och flinade mot mig. Hade det inte varit för att han såg så skämtsam ut så skulle jag fan ha blivit rädd. Nu skrattade jag bara åt hur han och Markus käftades.
"Förresten, du ser fan inte illa ut du heller." sa Simon, nu vänd till Markus.
"Jag visste väl att du skulle gilla min nya frisyr." sa Markus med tillgjort stolt röst.
"Det är mer än frisyren jag gillar, brorsan." svarade Simon snabbt.
"Stöter du på mig!?" utbrast Markus med ett chockat uttryck i ansiktet. Fast jag tror inte att han var hälften så chockad som jag själv var. Vafan var det här? Skämtade dom eller fanns det något som jag inte visst om Markus än? Något i deras blick fick mig osäker på om dom skojade eller inte.
"Om du vill." svarade Simon flörtigt. Jag visste inte om jag skulle skratta eller inte. Båda satt framför mig och flörtade med varandra, och jag hade absolut ingen aning om det var allvarligt eller inte. Jag kände mig minst sagt obekväm där jag satt.


MARKUS P.O.V

Jag var minst sagt glad över att träffa min 5 år äldre bror igen. Vi hade inte träffats på två år och bara pratat i telefonen en gång i månaden, om ens de. De här var alltså första gången ja besökte honom i USA och av någon anledning så höll vi på som vi gjort innan han flyttat. Antingen så jävlades vi med varandra eller så skämtflörtade vi med varandra. Jag tänkte inte riktigt på att Sak var med och inte heller tänkte ja på hur han skulle reagera på det vi höll på med. Våra skämt låg verkligen på inceststadiet.

"Välkommen in i mitt harem." sa Simon med överdramatisk och snofsig röst. Vi klev in och jag såg mig omkring i den överdrivet äckliga lägenheten med ölburkar lite här och var. Jag var tvungen att bita mig i tungan för att inte skrika rätt ut. Jag försökte se så neutral ut som möjligt när jag log mot Simon.
"Och med harem menar du du och dina ölburkar va?" Simon ryckte lite på axlarna åt min kommentar och klampade in utan att ta av sig skorna. Både jag och Sak var på väg att ta av oss våra när Simon stoppade oss.
"Ni behöver inte ta av er skorna. Vi är i New York nu och här klampar folk in med skor ändå." Jag stirrade mot Simon och rätade på mig. Klev in i köket och såg mig omkring. Jag började medvetet plocka undan ölburkarna och fick en smått undrande blick av Simon. Han var inte van med att jag städade. Det var efter att han flyttat som jag blivit pedant.
"Va fan har tagit åt dig? Har morsan hypnotiserat dig eller?"
Jag såg mot Simon som glodde på mig. Sak stod en bit ifrån och stirrade ner i golvet. Han var den enda som faktiskt visste.
"Uhm.. inte vad jag vet. Men jag tänkte sätta på dina ölburkar sen så jag måste samla ihop dem och ta med dem till toaletten.." Simon skakade på huvudet åt min kommentar och verkade gå på att jag skämtade. I vilket fall som helst så frågade han inget mer om det.


SAKARAIS P.O.V

När vi steg in i lägenheten såg jag direkt vad som skulle störa Markus. Inte det att det var en riktigt sunkig lägenhet, även om det kanske faktiskt var Markus åsikt. Men överallt låg det bevis från tidigare fester. Ölburkar låg slängda på alla möjliga stället. Jag bara hoppades att det verkligen var från fester och att inte Simon drack allt det där själv.
Precis som jag hade gissat så började Markus gå och plocka upp ölburkar nästan det första han gjorde, och när Simon undrade över det räddade han sig med nån dum kommentar om att han skulle sätta på ölburkarna på toaletten sen. Jag antog att Simon inte visste om hur pedant Markus var nu för tiden. Vad som förvånade mig allra mest var att Markus faktiskt verkade koppla av snart. Hemma hos mig hade han ju plockat med saker utan att ens vara medveten om det. Visst gick han och småplockade lite här ett tag med, men ju längre vi satt där och snackade, ju mer verkade han koppla bort städnojan eller vad det var. Snart satt vi i soffan i vardagsrummet.
"Egentligen borde jag ju inte langa sprit till er, men men.." sa Simon när han gav oss varsin öl.
"Det blir bara ännu ett brott på listan." sa Markus och ryckte på axlarna.
"Vadå? Jag är en väldigt laglydig medborgare." käftade Simon.
"Jo visst du. Pedofil, spritlangare, incest.." sa Markus och låtsades räkna på fingrarna.
"Nu ljuger du fan. Incest är jag inte skyldig till, än. Men i morgon kanske.." sa han och viftade på ögonbrynen mot Markus.
Herregud. Är dom allvarliga?
"Inbilla dig inget, broshan."
"Nej det är klart, du ska ju sova med Sakarias." sa Simon och flinade mot mig.
"Snälla, dra inte in mig i det här." sa jag och höll upp händerna som försvar.
"Säg det till Markus inatt." skrattade Simon. Jag och Markus var ungefär lika snabba:
"Håll käft!" Simon skrattade bara ännu mer.
"Ni säger ju till och med saker samtidigt. Det finns något mellan er, erkänn det!"
"Bara för att du är avundssjuk." flinade Markus.
"Det är jag inte. Men du Markus, det får väl bli en snabbis sen va? Det var jävligt länge sedan nu." Jag glodde från den ena till den andra.
"Okej, det här börjar bli läskigt. Är det något jag borde fått veta innan jag åkte hit, Markus?" Simon flyttade sig genast närmare Markus i soffan och la hans hand ovanpå Markus hand.
"Är det det, Markus?" frågade Simon vänd mot Markus. Markus flinade bara mot mig.
"Okej, det här är på skoj va?" sa jag och försökte låta övertygad.
"Jaha, ta inte våra känslor på allvar då, visst. Jag trodde du var annorlunda än alla andra!" utbrast Simon. Hade det inte varit för att båda två bara någon sekund senare börjat gapskratta åt min min så hade jag blivit seriöst rädd.
"Okej, ni är sjukare än sjukast." sa jag och skakade på huvudet.

Tidsskillnaden mellan USA och Sverige sög, det insåg jag snabbt. Framåt kvällen i USA började det bli riktigt jobbigt att hålla sig vaken. Särskilt eftersom det hade blivit några öl. Simon gjorde sitt bästa för att hålla oss vakna, men till slut var det helt enkelt lönlöst. Jag och Markus var för trötta för att hålla våra huvuden uppe. Simon hade bäddat för oss i ett litet gästrum, och vi gick som zombies in dit in. Innan vi stängde dörren hörde vi ett "Ta det lugnt i natt nu!" men vi orkade inte ens reagera.

jättejättejättebra

ignorera

Det var för nåra dagar sen nu, UPPDATERA IGEN! Och bra bra bra bra bra bra

Mr. DEAD!:

Det var för nåra dagar sen nu, UPPDATERA IGEN! Och bra bra bra bra bra bra

Kul att du gillar det, men var snäll och tjata inte om uppdatering. Som jag har sagt så orkar jag inte skriva just nu av personliga själ, och det kommer inte direkt bli lättare att börja skriva igen om jag har press på mig. Dessutom beror det inte bara på mig, utan också på Kim [HeartbreakKid @ ino] som jag skriver ihop med.

Inte för att låta otrevlig, men så är det.

Förlåt mig om jag är tjatig. Ska inte göra det igen.

Mr. DEAD: Det är lugnt ^^ Det är jättekul att ni kommenterar, men uppdatering kommer när den kommer.

Och det kommer en nu

KAPITEL 17

SAKARIAS P.O.V

Nästa morgon vaknade jag före Markus. Jag hade ingen aning om vad klockan var, men jag kände mig i alla fall utsövd. Jag hörde att också Simon var vaken i köket, och bestämde mig för att försöka väcka Markus. Jag tog tag i hans axel och skakade lätt, men han reagerade knappt. Jag övergick till att använda tekniken jag hade använt på flyget dagen innan, och petade honom i sidan. Det enda som hände var att han stönade och slog åt mig i sömnen. Jag gav upp och gick istället ut till Simon i köket.
"Gomorron." sa jag när jag kom ut i köket.
"God morgon." svarade han glatt. "Sovit gott?"
"Jodå." sa jag och satte mig vid köksbordet."Har du något bra sätt att väcka Markus på? Han är ju omöjlig att väcka."
"Väck inte Markus om du inte vill väcka djävulen." sa Simon med eftertryck. Jag flinade lite. "Nähä, då får du väl roa mig då." sa jag sen.
"Mm" sa Simon och satte sig ner på stolen bredvid mig med en mugg kaffe i handen. "Jag har en Kerrang!" sa han och viftade med en tidning framför näsan på mig.
"Härligt." sa jag och flyttade min stol en bit närmare honom för att kunna läsa. Jag kunde inte låta bli att tänka på hur lik han var Markus. Lite kortare, lite mer muskulös. Annars var dom jävligt lika.



MARKUS P.O.V

Jag vaknade strax efter att Sak hade lämnat rummet. Mitt humör var sämre än vanligt och jag låg kvar en bra stund innan jag masade mig ur sängen med täcket lindat runt mig. Jag sköt upp dörren till sovrummet och tassade ut i köket. De första jag såg var två halvnakna män som satt läskigt nära varandra med näsorna i en Kerrang! tidning. Va i helvete? Jag stannade och stirrade på dem en stund och båda stirrade tillbaka på mig.
"Jag går och lägger mig igen." mumlade jag och vände mig om. Plötsligt kom jag och tänka på hur fel det faktiskt sett ut. Snabbt snodde jag runt och glodde mot dem båda med ögon stora som tefat.
"Va fan håller ni på med?! De, det där är inte rätt! Det är fel!" jag skakade på huvudet och näst intill skrek åt dem. Vilket ledde till ännu mer chockade miner. Jag kom och tänka på vad min bror sagt när vi suttit i bilen. Vem skulle inte vilja ha honom? Okej, det var jävligt fel. "Ni måste ju ha fler än en skruv lös i huvudet! Ni äcklar mig!" Jag snodde runt och stormade in sovrummet igen. Man skulle kunna tro att jag var gift med någon av dem. Men nu var det min kompis och min bror. Min kompis stötte på min bror.. Det störde mig något enormt. Varför visste jag inte. Det bara var nått som störde mig.
Jag la mig i sängen och drog täcket över huvudet. Min sista tanke innan jag somnade igen var : Varför bryr jag mig ens? Om dom vill hålla på med varandra så låt dem bara göra det. Det är inte så att du är kär i Sak eller nått...



SAKARIAS P.O.V


Både jag och Simon glodde chockade på dörren som Markus slängde igen efter sig. Simon var den som fick tillbaka fattningen först. Jag antar att han känner Markus bättre än jag eftersom dom är syskon.
”Nu har du träffat djävulen i Markus.” sa han och återgick till tidningen.
”Okej, jag hänger inte med här. Vad var det där om?” frågade jag förvirrat.
”Se det från hans sida så kanske du fattar.” flinade Simon menande. Jag tänkte efter lite innan jag svarade.
”Jag hänger fortfarande inte med.” sa jag och kände mig otroligt dum. Simon kollade upp från tidningen och log mot mig.
”Markus har precis stigit upp, och är på ett jävla morgonhumör. Det första han ser är hans bästa kompis och hans brorsa som praktiskt taget sitter i varandras knän.” Simon avbröt sig och flinade ännu mer när han såg att jag rodnade lite och flyttade mig åt vänster så obemärkt jag kunde. ”Dessutom har dom bara boxers på sig. Och igår satt hans brorsa och låtsasflörtade med dig. Vilken skulle vara din första tanke om du var Markus?” Jag stönade och dunkade pannan lätt mot bordet när jag insåg vad Simon menade. Simon skrattade bara lätt och bläddrade vidare i tidningen.
”Stör det inte dig att din brorsa tror att vi.. ja?” sa jag med en lite irriterad ton.
”Att vi vad?” frågade Simon retsamt, men blev lite allvarligare när han såg min blick. ”Nej, det gör det inte. Jag måste säga att jag tycker det är rätt komiskt.”
”Jätte.” Muttrade jag bara.
Det var tyst en stund, och jag kände att Simon betraktade mig där jag satt och glodde på dörren och funderade på att gå in och förklara för Markus.
”Markus betyder rätt mycket för dig va?” frågade Simon försiktigt efter en stund. Jag nickade bara kort, utan att våga kolla på Simon. Jag tyckte inte om när folk kunde läsa av mig, vilket Simon tydligen kunde.
”När han har vaknat till lite mer så kommer han att inse att han drar förhastade slutsatser.” sa Simon lugnande.
Jag nickade bara igen. Jag visste inte varför, men jag gillade verkligen inte tanken på att Markus trodde att jag hade ihop det med Simon. Det gav mig känslan av att ha svikit Markus. På vilket sätt visste jag inte, men känslan fanns där i alla fall. Kanske var det det att man bara inte har ihop det med ens kompis storebror. Särskilt inte om man själv är kille. Fast vad tänkte jag på. Jag hade ju inte ens haft ihop det med Simon. Jag hatar missförstånd!


Efter en stund tröttnade jag på att sitta och försöka läsa Kerrang! och bestämde mig för att snacka med Markus. Vad jag skulle säga visste jag inte, men jag ville förklara att det inte var som han trodde. Hela grejen irriterade mig. Jag reste mig upp och gick runt bordet i riktning mot rummet vi sov i. Jag stannade vid dörren och funderade på om jag borde knacka först, men sen blev jag nästan irriterad på mig själv för att jag var så mesig. Jag hade lika stor rätt att vara i rummet som Markus hade. Därför öppnade jag bara dörren och gick in. Markus såg ut att ha somnat redan, och jag tvekade återigen. Att väcka honom var bevisligen inte det bästa att göra om man ville förklara något, han skulle antagligen vara för sur för att lyssna. Men jag tänkte inte vänta tills han vaknade själv heller, så jag gick fram till sängen och skakade honom brutalt.
”Va i helvete!” kom det direkt från honom.
”Vakna.”
”Mm, är vaken.” muttrade han sömnigt.
”Du..” sa jag och tvekade lite. ”Du kan väl inte seriöst tro att jag och Simon..” där blev jag avbruten.
”Nähä, och vad ska jag tro då?” Jag ändrade taktik.
”Och om det nu hade varit så, exakt vart skulle problemet ligga? I att jag var bög eller bara i att det var just din brorsa som jag hade ihop det med?” Det var tyst en stund, jag kunde inte avgöra om det var för att Markus tänkte på hans svar eller för att han inte tänkte svara alls. Men till slut muttrade han i alla fall: ”Jag vet inte.”
”Okej, men det enda jag har gjort är att sitta jämte din brorsa och läsa Kerrang, så då finns det väl inte ens ett problem?”
”Nej.” suckade Markus. ”Kan jag få sova nu, eller var det nått mer?” Innan jag hann svara drog han täcket över huvudet. Jag drog på mig ett par jeans och en tröja innan jag gick ut till köket igen. Då var det problemet löst. Eller?



MARKUS P.O.V

När jag senare vaknade, flera timmar efter Saks jordbävning, så var jag inte säker på att allt faktiskt hänt. Jag skämdes lite över min reaktion men bestämde mig för att ignorera det bara. Men det hela var omöjligt för när jag kom ut ur rummet med håret på sned och påsar under ögonen så satt de och diskuterade nått som jag inte fattade ett skit av. Det lät som ett annat språk i mina öron.
"Godmorgon sömntuta. Äntligen vaknat ordenligt nu?"
Simon flinade halvt retsamt och jag insåg att de inte bara varit en dröm, Jag hade verkligen sett dem sitta där bredvid varandra. Jävla idioter..
Jag muttrade bara fram ett svar och dunsade ner på en stol, lutade armarna mot bordet och placerade huvudet i armarna. Jag slöt ögonen och kände snart någon peta mig i sidan.
"Låt mig vara.. Jag sover.." sluddrade jag släpigt fram.
Simon fnissade halvt bögigt och jag var nära på att flyga upp och flå honom med stolen. Inte blev det bättre av att han petade mig i sidan igen.
"Seriöst! Jag flår dig med stolen om du rör mig igen!" tjöt jag och plötsligt stod jag på fötterna med händerna runt stolsryggen.
Både Simon och Sak glodde storögt på mig ett bra tag. Efter en stund bröt Simon ihop av skratt och jag kickade lätt till honom på benet.
"Jag hatar dig så hårt Simon!"
"Jag älskar dig med Marre." flinade Simon tillbaka och blev sen allvarlig.
"Har inte du nått att be om ursäkt för?"
Jag hade sjunkit ner på stolen i samma ställning som innan de hade börjat peta på mig. Jag skakade på huvudet med näsan nere i bordet.
"Jo det har du."
Jag såg upp mot dem båda och märkte att Sak satt och vred sig osäkert på stolen. Genast fattade jag vad han menade. Nu var de alltså min tur att bli osäker och genom det sjönk jag ihop ännu mer på stolen.
"Markus, du missuppfattade allt. Jag och din bro.. Simon satt bara och läste tidningen bredvid varandra.. inget mer." pep Sak halvt tjejigt fram.
Jag hörde att han var smått rädd för att jag skulle kasta stolen på honom.
"Jag vet.. Jag missuppfattade allt. Jag vet.." mumlade jag fram och placerade huvudet mellan armarna igen.
"Bra, då är vi alla vänner igen. Jag tänkte att vi skulle dra till min replokal och träffa mina polare om typ.. 1 - 2 timmar. Så gör er redo!"
Jag glodde mordiskt på min bror och han ryckte lätt till. Han var helt medveten om att jag skulle vara på samma pissiga humör minst 3 timmar framåt och ändå sa han sådär. Jag ville bara gå och sova, men det var inte det enklaste när man skulle se till att vara klar inom 20 minuter för annars skulle man bli jagad med kökskniven och höra Simon tjata på en att man skulle göra sig klar för att han ville åka tidigare. 1 - 2 timmar var för Simon 10 - 20 min.