You Took A Piece Of Me The Day You Went Away [Uppdaterad: 15/12!]

joo! =D

yaay =D

KAPITEL 18


SAKARIAS P.O.V

När vi en halvtimme senare satte oss i Simons något risiga bil för att åka till hans replokal var Markus fortfarande på skitdåligt humör. Medan Simon bara flinade åt hans otrevliga svar och små utbrott över ingenting så visste jag inte riktigt hur jag skulle reagera. Jag var van vid att det var jag som blev förbannad över ingenting, och att Markus var den som höll sig lugn. Det kändes som om vi helt hade bytt roller, helt plötsligt.

När vi steg ur bilen tjugo minuter senare hade Markus äntligen börjat bli sig själv igen. Istället för att få ett mindre utbrott på Simon så fort han sa något så jävlades han tillbaka, precis som han hade gjort dagen innan. Vi hade stannat utanför ett gammalt hus, som en gång säkert hade varit väldigt fint, men nu var allt ganska slitet och nergånget. Vägg i vägg med huset låg en pub som inte heller såg helt ny ut. Simon låste upp dörren och höll upp den för oss. Jag gick in först och konstaterade förvånat att det enda den pyttelilla hallen innehöll var en brant trappa.
”Pubens gamla förvaringslokal.” förklarade Simon och vred på strömbrytaren till en svag glödlampa i taket. ”Puben var i desperat behov av lite extra pengar, och vi var i desperat behov av en replokal, så..” sa han och började gå nerför trappan. Jag och Markus följde intresserat efter. När vi kom ner tände Simon ytterligare en lampa, och lokalen lystes upp av ett gulaktigt ljus. Det såg precis ut som du tänker dej en riktig replokal. Eller det kanske bara jag som föreställer mej en replokal sådär. Där stod en gammal soffa som antagligen hade varit med om en del, för det fanns bara tre ben kvar på den, och den lutade rejält. Ett bord som också det såg ut att ha varit med om det mesta. Några udda fåtöljer som stod utplacerade lite här och var. Och så det gula skenet som fick både golv och väggar att se ännu mer nedgångna än dom var. Jag kunde inte låta bli att le stort, och Simon, som såg det flinade tillbaka.
”Kanske inte världens klass, men det duger tills vidare.” sa han förklarande.
”Skojar du? Det är ju en sån här lokal man vill ha! En replokal med ”klass” är inte en riktig replokal!” utbrast jag. Både Markus och Simon log åt min entusiasm.
”Den är väl hardcore om inte annat!” medgav Markus. Jag var förvånad över att han inte fick panik över det nedslitna stället.

Eftersom Simon hade varit snabb med att dra med oss till lokalen så fick vi vänta ett bra tag innan dom andra medlemmarna började droppa in. Först kom en lång, heltatuerad kille med svart och blont hår som presenterade sig som Chad. Han snackade i ungefär 110 kilometer i timmen, men jag lyckades i alla fall uppfatta att han var en utav två gitarrister i bandet. Jag gillade honom direkt. Han var sprallig och kunde knappt sitta still, han flög liksom runt rummet utan ett speciellt mål medan han pratade och skojade. Emellanåt satte han sig ner i fåtöljen närmast soffan och plockade upp Simons trumpinnar och trummade otåligt mot benet.
En stund senare dök i alla fall en kille till upp. Det var basisten Matt, en piercad och platinablond kille. Han hade knappt hunnit ställa ner sin bas förrän vi hörde ytterdörren öppnas en trappa upp igen. Snart hördes en röst: ”We’re here, fuckers!”, och steg i trappan. Dom sista medlemmarna stod strax i lokalen. Det var en lång och vältränad kille som presenterade sig som Mark, sångaren i bandet. Han hade axellångt svart hår som täckte en stor det av hans ansikte, och han hade både piercingar och tatueringar, och i öronen hade han stora töjningar. Han var en sån där kille som man fick respekt för, en sån kille som man helst inte möter i en mörk gränd en sen kväll. Det var inte bara hans utseende och stil som gav den respekten, hela han såg på något sätt lite farlig ut samtidigt som han såg väldigt bra ut. Han var perfekt som frontman till ett band, tjejer faller direkt för ”bad guys”. Den andra gitarristen, Chris var den som var tystast till en början. I jämförelse med dom andra, som pratade, skrattade, skrek och var allmänt sjuka så verkade han nästan blyg. Han såg också ut att vara yngst. Han var kortast där, förutom jag, och hade rött och svart hår, men däremot hade han varken piercingar eller tatueringar.

Trots att alla i Lost Corpses Found nu var samlade så verkade dom inte ha en tanke på att börja repa. I stället satt vi och pratade och kom in på konstigare och konstigare samtalsämnen. Jag satt och skrattade åt deras sjuka skämt och sköt då och då in något själv. Jag kunde inte låta bli att känna mig lite generad när Chad skrattade högt åt några utav mina skämt och gav mig uppskattande blickar. Han var faktiskt riktigt snygg, och dessutom trevlig. Dom flesta killar som är väldigt snygga brukar veta om det, och vara rätt odrägliga på grund av det, men Chad var inte en utav dom. Jag kastade en blick åt Markus håll, och tänkte på att trots att han också såg väldigt bra ut och avverkade tjej efter tjej så skröt han aldrig om det. Så kanske var det inte så ovanligt med snygga och trevliga killar ändå.

När vi en stund senare började halka in på samtalsämnen som rörde bandet igen så gav Markus mej en lite sprallig blick innan han började prata, vänd mot Chad.
”You know, Sak plays guitar.” sa han utan att titta på mig.
”I don’t.” sa jag snabbt och stötte till Markus i sidan med armbågen. ”Håll käft.” sa jag tyst till honom, men han log bara spralligt.
”Oh, he’s just shy.” Sa han, återigen vänd mot Chad.
”Well then you have to show what you can!” sa Chad vänd mot mig med ett stort leende.
“Fan ta dej Markus!” sa jag och gav honom en mordisk blick. Men Markus övertalningsförmåga fungerade inte bara för att få tag på öl, utan även till att få mig dit han ville, så snart stod jag där med Chads gitarr. Jag som hade vägrat att ens spela inför Markus, hur fan hamnade jag här, framför Markus, plus ett helt hardcoreband med en otroligt snygg gitarrist?
”I hate you.” upprepade jag, denna gången på engelska för att alla skulle förstå, med blicken fäst på Markus. Simon flinade lite, och sa: ”There’s something going on between them, just wait and see!” För att dom inte skulle se att jag blev generad så vände jag mig lite ifrån dom och började klinka på gitarren.


MARKUS P.O.V

Jag satte och trummade med fingrarna mot benen och log busigt mot Sak när han började klinka på gitarren. Jag slutade lyssna på vad de andra sa, jag fattade ändå bara hälften av det. Min engelska sög stenhårt och just när jag satt där i en av fåtöljerna så ångrade jag mig att jag inte varit mer uppmärksam på lektionerna. Det irriterade mig något fruktansvärt, mer än det irriterade mig att de sett ut som en total katastrof i mitt rum när jag åkt.
Jag slutade snart tänka på allt som irriterade mig. Sak var faktiskt fruktansvärt duktig. Varför vägrade han erkänna det för sig själv?
"Damit Sak, you are good!" utbrast jag och de andra nickade entusiastiskt och log brett mot Sak.
Min Sak kan spela gitarr! Och han är duktig på det! Vänta här nu.. Min Sak? Jag bet mig lite i läppen. Varför hade jag tänkt 'Min Sak'? En rysning drog längst min ryggrad och Simon glodde konstigt på mig.
"So Markus.. Have you started to play drums like your great and almighty big brother who you love so much?"
Alla började garva åt Simons sätt att prata om sig själv. Jag själv satt och glodde på honom och det tog en stund för mig att få alla orden på plats och uppfatta vad han sagt. När jag väl fattat det gjorde jag en grimas blandad av avsky och illamående.
"No? Why should I? You know I can't play drums.." muttrade jag och Simon nickade lite. Han visste att ja inte hade nån taktkänsla alls.
"But singing? I know you can sing! I've heard you. In the shower"
Dom andra flinade lite, antagligen för att det där om duschen lät lite misstänkt inte bara i mina öron.
"I can't sing. Shut up" sa jag halvt snobbigt och la envist armarna i kors, vilket ledde till att Simon fnös till.
Han hatade att jag betedde mig snobbigt även om det för det mesta bara var på skämt. Men jag visste att det var det bästa att göra för att slippa en vidare diskussion som till slut skulle leda till att jag skulle vara tvungen att göra nått jag inte ville.
"So, Sak, do you play in any band or something?" frågade Chad för att byta samtalsämne. Något sa mig att Simon berättat om mig och mina ibland halvt snobbiga impulser.
"No, I don't" sa Sak och skakade lätt på huvudet efter att ha ställt ifrån sig Chads gitarr.
Under tiden han rörde sig så satt jag och beundrade att en så liten kille som han lyckades attackera och slå ner folk lite hur som helst. Som om det inte vore ett enda problem för honom. Det var ju på gränsen att han hade lyckats klå mig. Vilket inte var nått jag talade högt om längre.

"Look at Markus! I told you something was going on between them!" tjöt Simon lyckligt och fick mig att vakna upp ur mina tankar.
Jag hade totalt lämnat tid och rum för ett tag, hur länge visste jag inte. Men tydligen hade jag hela tiden suttit och glott på Sak som nu såg ut att bara vilja försvinna.
"Shut up!" morrade jag och slog lätt till Simon som bara flinade ännu mer.
Jag vet inte om det var så men det kändes som om jag blev röd i hela ansiktet, jag kände hur de liksom började koka under huden. Jag hoppades innerligt att de andra inte skulle se det. Varför rodnar jag? Helvete Markus ta dig samman! Det är inget mellan dig och Sak och det vet du. Sak är en kille och din bästa vän. Man blir inte kär i sin bästa vän, speciellt inte om personen är av samma kön. Sak är bög, inte du. Kom ihåg det, Sak, inte du. Du dras till tjejer! En våg av illamående sköljde över mig vid tanken av att vara tillsammans med Sak. Vid tanken att jag skulle vara kär i honom eller nått. Det var även nått jag hoppades att de andra inte skulle se, och ingen verkade heller göra det. Och om dom gjorde det så visade dom inte det.

Ett par timmar senare så hade bandet faktiskt kört igenom ett par låtar och fått en jävla massa beröm av Sak och mig. Simon hade gottat sig i all berömmelse och sett ut som om han skulle spricka av lycka. Chad hade bara stått och lett och tackat för allt och berömt Sak för sitt gitarrspel. Mark stod helt lugn som om han var van vid att höra beröm. Matt tackade vänligt och Chris stod och såg generad ut, ännu mer generad såg han ut när en överdrivet söt tjej kom nerrusandes i lokalen.
"Dudes, tomorrow, you're gonna play at that really cool place! I just got off the phone with the owner and one of the bands canceled so you are in!" nästan skrek hon och alla ryckte till. De riktigt lös av lycka om henne och de smittade snart av sig på resten av gänget, förutom jag själv som stod och såg allmänt förvirrad ut.
"Oh, hi guys, you have to be Simons brother and his friend?" sa hon lugnare, nu vänd mot mig och Sak.
Vi båda nickade och jag riktigt drunknade i hennes bruna ögon, något som Chris verkade märka för han kom fram till henne och la armarna om hennes midja. Som för att visa att det var hans flickvän.
"Nice to meet ya! Simon have told us alot about you Markus." sa hon och sträckte fram sin hand emot mig. Egentligen hade hon lika gärna kunnat tro att Sak var Simons bror men hon verkade ta rätt direkt och det var inte bara jag som blev förvånad över de. "Kitty? How could you see that we are brothers?" utbrast Simon och ploppade upp från ingenstans brevid mig. Tjejen, som tydligen hette Kitty, ryckte lite på axlarna.
"You have the same smile and eyes. And he looked confused, you told me he didn't know any english at all."
Kitty lät helt neutral när hon pratade och alla såg helt chokade ut. Samma leende och ögon? Typiskt tjejer att se det..

När vi senare var på väg hem så satt ja fortfarande och tänkte på Kitty. Sak var ute ur mina tankar och lika så allting annat. De försökte hela tiden tränga sig på, speciellt tanken på Sak, men jag lyckades på nått vis ignorera den. Det var som om ja tvingade Kitty att stanna i mina tankar.
"Markus? Markus? Markus?"
Jag vaknade upp ur mina tankar och det första jag kom och tänka på var "Charlie and the candy mountain". Simon hade lyckats väcka mig ur mina tankar genom att härma de där jätte dryga enhörningarna i Candy mountain och bytt ut Charlie mot Markus.
"Vad?"
Simon flinade och skrattade till.
"Jag tänkte gå in i affären här och handla. Vill du ha nått speciellt?"
Jag nickade fundersamt och fick snart ett finger i sidan.
"Okej, okej ta det lugnt!" tjöt jag och blängde mot den skyldige - Simon. "En jävla massa godis. Jag tänker bli fet." sa jag nöjt.
Simon skrattade och såg mot Sak som sa det han skulle ha. Att höra Saks röst gjorde att jag snart började tänka på Sak igen. SLUTA TÄNKA PÅ SAK DIN LILLA PATETISKA JÄVEL!



Edit: Ni som inte har sett Charlie And The Candymountain borde se den (: Humor <3 Länk

ååh. jag tycker bara bättre och bättre om den här för varje gång jag läser den :]

Jag vill läsa mer!

Ursäkta att det var evigheter sedan jag uppdaterade, av massa olika anledningar har det inte blivit någon tid över till att skriva. Men här är en uppdatering i alla fall.

KAPITEL 19

SAKARIAS P.O.V

Jag kunde inte fatta att folk faktiskt verkade tycka att jag var duktig på gitarr, för att vara ärlig. Anledningen till varför Markus aldrig hade fått höra mig spela var att jag tyckte att det var pinsamt, eftersom jag var så dålig. Så det var minst sagt förvånande när alla berömde mig. Jag kunde inte stoppa rodnaden från att sprida sig över kinderna när Markus berömde mig, och jag slog förläget ner blicken.

Efter att ha stannat i en affär på vägen och köpt en jävla massa godis så kom vi hem till Simons lägenhet. Markus slängde sig direkt på soffan och satte på tv:n, och själv gick jag in i köket. När jag hällde upp vatten i ett glas kom Simon in i köket för att ställa in maten och godiset han handlat. Han kastade en blick på berget av disk i diskhon, innan han flinade lite.
”Vad sägs om pizza? Här kan man ju inte laga mat.”
”Nä, och disken försvinner av sig själv efter en viss tid, så varför diska nu?” flinade jag tillbaka.
”Precis!” instämde han. ”Markus! Blir pizza bra?" ropade han ut till vardagsrummet. Sen la han till, lite tystare: ”Annars får du fan ta och diska och laga mat, för jag orkar inte.”
”Mm..” svarade Markus slött från vardagsrummet. ”Har du ingen film med svensk text förresten, jag fattar ju inte ett jävla piss av det här!”

En timme senare satt vi i soffan med varsin pizzakartong i knäet och zappade mellan olika kanaler. Men Markus, som inte verkade ha varit närvarande på så många engelskalektioner på högstadiet tröttnade snabbt.
”Kan vi inte kolla på film nu då?” utbrast han otåligt.
”Visst. Men jag har inte så många filmer med svensk text. Fast jag har Exorcisten, om ni vill se den.” svarade Simon utan att slita blicken från tv:n.
”Ja fan! Den har jag inte sett sen du bodde hemma.” utbrast Markus.
Jag satt bara tyst. Det var pinsamt, men jag hatade skräckfilmer. Det är konstig, jag kan ge mej på både äldre och större killar än mig själv, men blod på film tålde jag inte. Jag gillade inte ”övernaturliga” skräckfilmer heller, jag var så jävla feg. Kanske kom Markus ihåg att jag aldrig hade gillat skräckfilmer, eller så syntes det väl på mitt ansiktsuttryck vad jag tänkte, för han flinade retsamt åt mig.
”Eller vågar du se den, Sak?”
”Håll käft. Jag gillar bara inte blod.” muttrade jag.
”..säger killen som slår ner folk på löpande band.”
Simon kollade förvånat på först Markus, sen mig.
”Vad snackar han om?” frågade han förvånat.
”Ingenting. Ska vi kolla på filmen eller?”
”Nej men seriöst. Slår du ner folk? Varför i helvete då?” Jag skruvade besvärat på mig och kastade en irriterad blick på Markus, som hade dragit igång samtalet. Kanske insåg han det jobbiga i min situation, för han sa snabbt:
”Äsch, glöm det. Sätt på filmen.” Simon ryckte på axlarna och lät samtalsämnet falla. Istället sa han retsamt: ”I vilket fall så får du gärna hålla mig i handen om det blir för läskigt.”
”Har jag din tillåtelse att spöa din kära bror?” frågade jag Markus, som flinade. ”Så hårt du vill.” lovade han. Efter att slagit till Simon på armen lutade jag mig tillbaka i soffan och koncentrerade mig på filmen. Jag märkte direkt att det var en film jag inte skulle gilla. Helst hade jag gått ifrån och läst färdigt Kerrang eller nått, men jag visste att Simon och Markus skulle mobba mig till döds då. Så jag försökte att kolla bort så obemärkt jag kunde när det blev för läskigt. Fast jag tyckte att jag var diskret så märkte Markus det visst.
”Jag och Simon kan hålla dig i varsin hand om du vill.” sa han med fejkad oro i ansiktet.
”Ja tack.” sa jag och kröp närmare Markus samtidigt som jag sträckte mig efter hans hand. Jag skrattade till när jag såg Markus förvåning. Simon skrattade också, och sa:
”Man måste hålla vad man lovar, Markus.” Markus flyttade sig en bit ifrån mig, gav oss båda en sur blick och muttrade:
”Fuck you!”


MARKUS P.O.V

Panik.. Panik.. RÖR MIG INTE BÖG! Okej, Sak kanske är bög, men du verkar ju gilla honom. Håll käften.. Det gör jag inte alls det.. Mina tankar hade ett krig mot varandra. En del av mig verkade tro att jag gillade Sak och en annan verkade vara tvärsäker på att jag inte gjorde de. Egentligen så visste jag inte och när han flyttade närmare mig så höll jag på att få panik. Men jag tvingade mig själv att ta hans kalla hand och jag tvingade mig själv att hålla den.
Resten av filmen så tänkte jag bara på hans hand i min. Ibland glömde jag bort mig och kramade den i de "läskiga" scenerna men slutade genast krama den när ja kände att han kramade tillbaka.
Snart var filmen slut och jag släppte Saks hand och rymde iväg till film hyllan.
"Vi borde se en till film.." mumlade jag in i filmhyllan och fick snart en kudde i bakhuvudet.
Med en suck vände jag mig om och såg mot Simon som log oskyldigt mot mig.
"Klockan är mycket och ni två turturduvor borde sova." skrattade Simon och snart flög kudden rakt in i hans fånigt nöjda ansikte.
"Du har rätt Simon min älskade bror. Jag kommer in till dig när Sak somnat."
"Gör så, annars kan vi ha trekant nu direkt?" Simon flinade och jag nickade. Jag kunde se att Sak till en början blev smått osäker men snart fattade att vi bara drev med varandra.
"Men aja. Sov gott älskade bror. Du får ingen puss eller kram för då kommer ja vara tvungen att sanera hela mig." flinade jag mot Simon som snörvlade till.
"Du sårar mig Marre.."
"Jag älskar dig med Simme"

Nästa dag var de näst intill omöjligt att få upp mig. Jag vet inte hur många gånger ja bett Simon och Sak att dra åt helvete. Ett fåtal gånger hade jag även skrikit åt dem att jag hatade dem och att de borde dö. Egentligen så förstår jag inte hur de kunde ta allt med en axelryckning och bara gå vidare i livet. Själv hade jag liksom blivit rosen rasande och hackat dem i småbitar.
Men vad spelade de för roll nu egentligen? Nu var jag vaken och mitt normala lugna jag. Och Sak och jag var inne i stan och snurrade utan att ha en blekaste aning om vart vi var på väg. Men snart hittade vi den där jävla affären och gick in. Sak var helt inne på att han var tvungen att färga om de turkosa i sitt hår även om ja istället var helt säker på att det inte behövdes. Antagligen för att jag tyckte att han kunde ha det blont, men han var inte med på den idén.
"Jag borde få färga håret på dig." sa Sak plötsligt.
"Fett ovärt att färga svart hår. Det går inte att blondera ner. Jag har inga blonda gener."
Sak himlade med ögonen och glodde på mig. Ibland var jag helt säker på att han var avundsjuk på att jag var naturligt svarthårig och ibland var jag helt säker på att han var stolt att han själv inte var det. Men detta var ett sånt tillfälle jag inte visste ut eller in.
"Men jag betalar.. Blonderingsmedel och färg."
"Då får du göra nått för mig."
Sak såg fundersam ut och svarade sen: "Vad?"
"Du ska.. Hm.. Ja du kan ju spela gitarr på skolavslutningen."
Det kom genast en ljudlig protest från Sak. Jag suckade lite och satte händerna i sidan.
"Ingen gitarr spelning, ingen hårfärgning." sa jag kort och vände mig om för att gå ut.
"Jaja, okej då. Jag spelar gitarr på skolavslutningen. Men då ska jag få välja färg och du får inte se den förrän jag är helt klar."
Jag bet mig i underläppen och nickade kort. Det här var en riktigt dum idé.

Har vi ingen läsare alls nu längre? .___.
Damn

Jag vill läsa men jag har fan aldrig tid ;__; men jag ska efter jul :]

jag läser
(men jag är dålig på att kommentera...)

Jag läser fortfarande!

Jag läser...

Jag vill veta slutet!!! Berättelsen e ju jättebra!

Okej, kan lika gärna slänga in ett svar här.
Skrev det här tillsammans med en kompis, som jag nu för tiden har mycket lite kontakt med. Vi har skrivit mer än det som ligger uppe här, men vi har inte skrivit på historian på säkert ett halvår. Så det finns inget slut på den, tyvärr.

Roligt att höra att du gillar den iaf, tack!