You Took A Piece Of Me The Day You Went Away [Uppdaterad: 15/12!]

Okej, det känns skit att tjata såhär, men men..
Vi börjar undra om det är lönt att posta mer här?
Känns onödigt att fylla upp forumet med något som ingen direkt intresserar sig för.
Om ingen vill ha mer så blir nog det här kapitlet kanske det sista. Så vi behöver veta om någon vill läsa eller om vi ska lägga ner =/
(Malin, vår enda trogna kommenterare, jag kan skicka till dej annars om du är den enda som vill ha mer ^^)


KAPITEL 9

MARKUS P.O.V

Dagen efter när jag kom till skolan fick jag fler än en blick mot mig. Det syntes ganska väl att jag varit med i bråk. En blåtira, lite blåmärken på armarna, smått svullen haka osv. Killarna verkade tycka jag var något av en dåre medan hela slagsmålet verkade fått tjejerna ännu mer intresserade. Varför var tjejer så intresserade av "bad guys"? Idioter..
Jag stannade vid mitt skåp och körde in nyckeln i nyckelhålet. Det var rätt tomt i denna korridor med tanke på att de flesta lektioner hade börjat nu. Så när jag hörde fotsteg eka mellan väggarna blev jag rätt förvånad, men inte lika förvånad när jag såg vem det var som kom. Sakarias, minst sagt lika sönderslagen som jag, fast när de gällde honom så var det ganska ovanligt faktiskt. De vare nog när de gällde mig också men ändå, det var snarare han som gav folk stryk istället.
Jag låste skåpet och gick mot honom, mest för att jag skulle åt det hållet. Jag gick mot honom och han gick emot mig. Konstigt tyckte jag men jag misstänkte att han hade samma plan som jag i huvudet. Nu var det payback time och vi båda hade i plan att låta den andra få lida till 100%.
När jag kom fram till honom visade det sig att jag hade ganska rätt. Trots att det var tomt i korridoren så gick vi båda så pass nära varandra att våra axlar hårt slog ihop. Jag var tvungen att bita ihop lite vid kollisionen med tanke på att jag fått mig en smäll på axeln redan dagen innan under slagsmålet.
Jag måste erkänna att det hela var tragiskt. Vi hade precis börjat bli lika bra vänner som vi var förr, eller iallafall påbörjat hela vänskaps proceduren igen. Men nu var det hela slaget i spillror och det var osäkert om de skulle gå och laga igen. Just nu verkade det omöjligt..


SAKARIAS P.O.V

Jag kunde inte låta bli att njuta lite när jag såg att jag hade träffat precis på rätt ställe på Markus axel. Det var tydligt att det gjorde mer ont på honom än på mig. Men känslan la sig snabbt. Det var sjukt, det var inte ens ett helt dygn sen vi bråkade, men ändå saknade jag honom redan. Jag försökte hela tiden intala mig själv att jag inte brydde mig, han betydde ändå inget för mig. Låt oss säga så här: jag lyckade inte för en sekund ens. För första gången sen mamma stack tror jag att jag har brutit mitt löfte om att inte släppa någon nära, inte lita på någon. Samtidigt som det gjorde mig jävligt rädd så fick jag en varm känsla i magen när jag tänkte på det. Men det spelade inte någon roll ändå. Jag hade som vanligt klantat till det. Även om det kanske delvis var Markus fel så var det jag som startade själva slagsmålet som vanligt. Vem fan försöker jag lura? Det var mitt fel, och bara mitt. Mitt jävla humörs fel.

"Gör det ont?"frågade Gabriel och såg av någon anledning närmast rädd ut.
"Nej" sa jag kort och pillade lite på min svullna läpp. Jag hade inte vågat sätta i piercingarna, och jag saknade dom redan som fan. Som kompensation satt jag och klickade med min neonrosa tungpiercing mot tänderna desto mer.
"Sluta spela badass, Sakarias" sa Emil och kollade upp från matteboken han räknade i. "Klart det gör ont. Du blir inte coolare för att du låtsas att du är så hård och inte känner det."
Hade det varit någon annan som hade sagt det hade jag antagligen blivit skitförbannad. Men nu var det Emil. Eftersom mina andra kompisar var mesar som alltid hade något avvaktande och orolig i blicken när dom såg på mig så uppskattade jag Emils uppriktighet.
"Okej, det gör ont. Nöjd?"
Jag tryckte undan en megatöntig kommentar som kom upp i mitt huvud. "Det gör mer ont att förlora Markus när jag just höll på att få tillbaka honom." Du är en jävla mes, Sakarias Benjaminson.

Okej, ska vi lägga ner eller vill ni ha fortsättningen?

Aaaawww va snäll du är som kan skicka den till mig <3 men jag tycker inte att ni ska lägga ner!! Kom igen folk, jag vet att jag inte är den enda som läser så snälla kommentera så det blir fortsättning :] det är ju spännande ^^

jag läser. och tkr att den är riktigt bra. så fortsätt skriv :]

Tack tack ;OO
Fortsättning kommer då :]

YYAAAAAAAAAAAAAAAAAY!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

KAPITEL 10

MARKUS P.O.V

Det har nu gått tre veckor sen jag senast sa ett ord till Sakarias. Det gjorde nästan ont att tänka på honom. Han var den vännen jag haft längst och den enda som jag faktiskt kunde säga nästan allt till. Han var min enda vän. Enda riktiga vän. Jag hade antagligen förlorat honom för evigt nu. Om vi säger så här, jag var inte den som var långsint direkt. Jag undvek att skaffa mig ovänner och föredrog att låta saker vara som de var istället. Jag var inte förbannad på Sakarias eller nått, jag saknade honom faktiskt. Men sanningen var den att jag var rädd för att närma mig honom. Han kollade alltid på mig med en blick som kunnat förvandla mig till en liten hög av aska om jag inte varit så känslokall som jag faktiskt var. Jag kollade nu inte längre mot hans håll, om han såg mot mitt håll var jag inte säker på. Han hade ju den där förbannade luggen som tydligen var väldigt effektiv i såna här fall.
Jag vaknade upp ur mina tankar när jag såg Sakarias komma gåendes. Han var förbannad som fan, det syntes redan på långt håll. Jag stannade upp och såg mot honom. Varför jag stannade visste jag inte, det var bara nått som blev. En känsla sa åt mig att det var bäst.
Snart passerade Sakarias tre killar som stod en bit från väggen. När han passerade så drog sig alla tre bakåt och såg livrädda ut. Inget smart drag av dem precis för snart kastade sig Sakarias över den minsta killen, knuffade honom mot väggen och hotade honom. Jag suckade djupt. Idiot...
Det var inte mitt problem egentligen men ändå gick jag fram till honom och drog honom ifrån killen. Högljudda protester kom från Sakarias men jag brydde mig inte. Jag var tillräckligt stark för att hålla emot när han förbannat stretade emot.
"Släpp mig för i helvete!" skrek han förbannat och jag kunde verkligen höra avskyn i hans röst. Det smärtade att höra det men jag drog honom bara vidare genom korridoren och ut på den tomma skolgården. Jag tryckte ner honom på en bänk lite avsides och började skälla ut honom.
"Du får tame fan ta och sluta spöa upp folk bara sådär nu! Den där killen hade inte gjort dig ett skit mer än att se lite rädd ut och de förstår jag, och det borde du också förstå. Du hoppar på dem om de inte flyttar sig och du hoppar på dem om de flyttar sig. De funkar inte. Du måste fan lära dig att andas djupt och gå vidare och inte brusa upp dig för minsta lilla skit sak. Du är som en jävla bomb redo att sprängas när som helst!" Jag försökte hålla mig lugn själv när jag sa det hela. Jag kunde inte dölja i min röst hur förbannad jag var på honom även om jag såg cool lugn ut där jag stod. Även han försökte hålla sig lugn även om det var utan resultat. Hela han satt och skakade av ilska och jag var beredd på att han skulle flyga på mig och klå upp mig vilken sekund som helst.
"Va fan Sakarias Benjaminson lugna ner dig för i helvete! Slå mig om du måste, om de hjälper dig att lugna ner dig så slå mig bara. Jag kommer inte slå tillbaka." Jag stirrade på honom med osäker blick. För första gången i högstadiet så visade jag mig sårbar. För första gången sen min bror flyttat var jag nära på att bryta ihop. Jag saknade verkligen vänskapen mellan mig och Sakarias.


SAKARIAS P.O.V

"Slå mig om du måste, om de hjälper dig att lugna ner dig så slå mig bara. Jag kommer inte slå tillbaka."

Jag reste mig upp och skulle precis drämma till honom när jag insåg något. Jag ville inte slå honom. Det var inte honom jag var arg på. Inte heller den där lilla killen där inne. Riktigt vem eller vad jag egentligen var arg på var jag inte säker. Men det var i alla fall inte Markus. Det hade nog heller aldrig varit. Jag sjönk ner på bänken igen och lutade huvudet i händerna. Efter några sekunder kunde jag höra Markus sätta sig en bit ifrån mig på bänken. Han ansåg att det fortfarande inte var helt riskfritt att sitta bredvid mig. Jag satt kvar med ansiktet i händerna eftersom jag inte vågade kolla upp och möta Markus blick. Jag skämdes. Jag hade länge vetat att jag uppförde mig som en jävla idiot, men det har liksom inte spelat någon roll för det fanns ingen som jag behövde uppföra mig bra för. Om man inte släpper någon nära, om man inte har någon som betyder mycket för en så spelar det ingen roll om folk tycker att man är en idiot eller inte. Nu var det annorlunda. Markus betydde något för mig. Och jag skämdes.

Utan att titta upp frågade jag frågan som hade snurrat i mitt huvud ett bra tag nu.
"Varför bryr du dig? Det är liksom inte ditt problem att jag är en idiot. Det finns många idioter på den här skolan, men dom bryr du dig inte om."
Jag pratade tyst, fortfarande med ansiktet i händerna, men jag var rätt säker på att Markus hörde ändå, för hans svar kom snabbt.
"För att du är min Sak*." sa han med självklar röst. Jag kollade förvånat upp på honom.
"Din Sak?" frågade jag och kunde själv höra hur förvånad jag lät.
"Just det. Vi har känt varandra sen dagis. Och även om vi inte har umgåtts på tre år så vet jag hur du är. Och det är inte sån här." Markus lät helt övertygad om att han hade rätt, och av nån anledning blev jag nästan arg igen.
"Hur vet du att jag inte är sån här? Hur vet du att jag inte njuter av att spöa skiten ur folk?"
Markus svarade inte, och jag slog ner blicken igen. Hur tolkar man en tystnad?
Jag suckade djupt innan jag började prata igen. Det kändes som om det var det Markus väntade på.
"Jag hatar att slåss. Varje gång jag slår någon så blir jag bara mer förbannad på mig själv. Jag vet inte vad jag ska göra av all ilska, så jag låter den gå ut på allt och alla, även mig själv. Egentligen vet jag inte vem det är jag är mest förbannad på."


*Julia är jävligt envis på att det ska stavas Sak. Men det uttalas i alla fall Sack.

nu är det riktigt spännande!!!

LiNE AND SiNKER;::

Ni kan stava det Sakk ^^

Haha, me likes ;OO
Fast de är Sak, ser de framför mej i huvudet så de går inte ändra x) Har jag bestämt mej så har ingen/inte Johanna något att säga till om xD

Ursäkta att det var typ tre år sen vi uppdatera ; OO
Det finns flera olika anledningar till varför vi inte har uppdaterat, och tänker inte dra dom nu.
Men lägger två kapitel eftersom de va så längesen ^^
Enjoy

KAPITEL 11

SAKARIAS P.O.V

"Kom igen, Sak!" Jag försökte ignorera det som jag brukade kalla för "puppy eyes". Ingen hade såna puppy eyes som Markus när han satte den sidan till.
"Kan vi inte dra till stan istället?" gnällde jag.
"Nä. Jag vill gå hem till dig." Jag insåg att Markus skulle vinna. Han skulle tjata tills han gav sig, helt säkert.
"Fan ta dig" muttrade jag utan att mena det. "Jag fattar inte varför du så gärna vill hem till mig, men okej då." Markus såg så självbelåten ut att jag var tvungen att räcka ut tungan åt honom, barnslig som jag är.
"Ah, my eyes! Har du fortfarande kvar den där rosa piercingen?" Markus låtsades vara förskräckt. Jag kunde inte låta bli att driva med honom och blinkade överdrivet flörtigt åt honom innan jag sa:
"I know you like it." med tjejig röst.
"Somebody save me!" muttrade Markus och himlade med ögonen.

Jag kastade av mig mina grejer i hallen och väntade på Markus som hängde upp sin jacka och satte sina skor snyggt i skohyllan. Sen gick jag före till mitt rum och öppnade dörren. Rummet var lika stökigt som alltid, och jag kände mig generad när jag tänkte på Markus mer än välstädade rum.
"Vill du ha nått att käka?" frågade jag och betraktade Markus. Han såg rätt vilsen ut mitt i min röra.
"Ja tack."
"Okej, jag kommer snart." sedan kastade jag en blick på sängen som var full med saker och la snabbt till: "Du kan, eh.. sätta dig på sängen om du slänger utan lite saker bara."

En stund senare återvände jag med en flaska kola, två glas och en tallrik med mackor. Det första jag såg var en ganska välstädad säng där Markus nu satt. På nattduksbordet låg en trave med böcker som antagligen hade legat utspridda på sängen innan. Några tröjor låg snyggt hängda över soffan, och några skivor låg i en annan prydlig hög på bordet jämte soffan. Jag höjde på ena ögonbrynet när jag mötte Markus blick.
"De hade räckt med att slänga ner det på golvet, men tack." sa jag och Markus ryckte på axlarna.

Jag märkte snart att Markus hade svårt att sitta stilla. När vi hade käkat klart reste han sig upp och började gå runt i det lilla rummet. Medan vi fortsatte småprata gick han runt och småpillade på saker, flyttade dom lite, tog upp saker från golvet och la dom på platser där han tyckte att dom passade bättre. Jag försökte att inte tänka på det, men det irriterade mig rätt rejält. Till slut kunde jag inte låta bli att säga något om det.
"Du behöver inte städa här. Det kommer se likadant ut fem minuter efter att du har gått, så det är inte lönt."
Markus såg lite generad ut och satte sig på soffans ena armstöd. Men det dröjde inte länge fören han började plocka med saker som låg slängda i soffan.
"Markus för fan! Sluta städa i mitt rum!" tjöt jag. Markus såg förvånad ut. Kanske för att jag hade höjt rösten, eller för att han inte hade märkt att han började pilla med sakerna igen. Det skulle inte förvåna mig.
"Kom igen, vi drar ner på stan." sa jag. Markus nickade och såg nästan lättad ut. Jag undrade hur han hade blivit så här pedant. Jag trodde att det var något man föddes med, men Markus hade uppenbarligen blivit det på senare taget.


MARKUS P.O.V

Jag hade inte märkt själv att jag börjat pilla med sakerna sista gången. Det var bara det att när jag stigit in i hans rum så trodde jag nästan att jag skulle svimma. Det låg grejer överallt förutom 3 upp plogade vägar, en till sängen, en till soffan och en till datorn. Annars låg de saker i högar överallt. Tillslut hade mina s.k tvångstankar satts i och jag blev tvungen att göra nått. Hade jag fått så hade jag stortstädat hela hans rum. Det var nästan på gränsen så jag satte igång och gjorde det när han var i rummet. Därför vart jag lättad när han sa att vi skulle gå. Jag är rätt säker på att jag hade fått panik om jag stannat kvar där länge till.
"Vad ska vi hitta på på stan då?"
Jag såg mot honom och försökte få honom på andra tankar. Det syntes att han var smått irriterad över min plötsliga städnoja. Jag skämdes över det. Det var inte så att jag ville att han skulle märka det. Det var det ingen som gjorde faktiskt. Inte ens mina föräldrar. Dom trodde att jag hade en flickvän eller nått som städade åt mig och de kunde dom lika gärna tro också.
"Jag vet inte, vi får se vad vi hittar på." sa han med en halvt irriterad ton.
"Okej.." jag sänkte blicken och tvekade en stund innan jag såg upp mot honom igen. "Förlåt.." viskade jag tyst och halvt skamset.
"Förlåt för vad?" Han stirrade frågandes mot mig. Antagligen för att mitt förlåt kom så plötsligt och ut från ingenting. Jag var ju inte direkt den killen man förväntade sig skulle be om förlåtelse.
"För det där hemma hos dig.. Du vet..?" Jag försökte att dölja min osäkerhet och hur mycket jag faktiskt skämdes. Men det gick inte speciellt bra.
"Det är lugnt fan, oroa dig inte.."

KAPITEL 12

SAKARIAS P.O.V

Det fanns fortfarande en sak som Markus inte visste om mig, trots att han nu för tiden var den som visste mest om mig. Jag visste inte varför, men jag kände att jag verkligen behövde berätta min största hemlighet för honom. Kanske var det för att jag helt enkelt inte orkade hålla det inom mig själv längre, kanske var det för att när jag väl hade börjat dela med mig av mina känslor och tankar så var det svårare att hålla stora grejer inom mig. Att berätta för någon som lyssnar och inte dömer än efter vad man säger blir som en drog som man inte vill vara utan.
Jag har planerat hur jag ska säja det i över en vecka nu, men när jag väl träffar Markus så kändes det nästan omöjligt att lägga fram dom få enkla orden. Delvis berodde det nog på Markus kompisar som alltid stod tio meter längre bort och kastade elaka blickar på mig medan vi pratade. Dom verkade tycka att Markus var deras, och Markus verkade nästan finna sig i det i och med att han alltid bara lämnade i några minuter, och han gick aldrig utan synhåll för dom medan vi snackade.
När vi sedan träffades utanför skolan så kändes det nästan lika omöjligt. Jag satt och försökte forma meningen i huvudet, men alltid när något bra tillfälle dök upp så var det förbi innan jag ens hade hunnit samla mod till att säga något.

Jag åt upp den sista biten av mackan medan jag knöt skorna i hallen. Jag hade försovit mig än en gång, och skulle med säkerhet komma för sent till skolan.
När jag vaknade av mig själv kunde jag vara hur pigg som helst, men när det var väckarklockan eller pappa som väckte mig så tog det en jävla tid att lyckas tvinga mig själv att dra mig upp ur sängen. Den här morgonen hade det varit extra segt, eftersom jag hade bestämt mig att idag skulle jag verkligen berätta för Markus, vare sig ett bra tillfälle kom eller inte. Den tanken fick mig att vilja ligga kvar i sängen och skjuta upp det hela ännu en dag. Men idag skulle det verkligen hända. Det gav jag mig fan på den morgonen.

Det dröjde ända fram till lunchrasten innan jag ens fick syn på Markus. Vid det laget var jag så nervös att jag hade skällt ut alla mina kompisar för minst en sak som dom inte ens hade behövt få skäll över. Gabriel hade nästan sett ut som om han skulle börja gråta när jag hade skrikit att han ska sluta knyta skorna och sluta släpa fötterna efter sig. Men jag hade inte tid för att få dåligt samvete, jag var för upptagen av att vara nervös och spana efter Markus. Till slut såg jag som sagt honom, som vanligt tillsammans med sina idiotpolare. Jag gick fram till dom utan att bry sig om att en utav dom, som jag trodde hette Mattias, kollade hotfullt på mig.
"Tja Markus. Hänger du med mig en stund, måste snacka med dig." sa jag snabbt. Men innan Markus hann svara något öppnade Mattias sin fula käft.
"Markus ska ingenstans med dig." sa han kyligt. Markus kompisar är inte direkt dom man muckar med om man är någorlunda smart, men jag har väl aldrig direkt fattat vad som är smart att säga och vad man nöjer sig med att tänka. Därför sa jag med avsmak:
"Så länge Markus inte är er hora som ni har betalt för så tror jag inte att ni har någon rätt att bestämma vart han ska och inte." Sedan vände jag mig om och gick, och hörde någon följa efter mig. Jag hoppades bara att det var Markus och inte någon av dom andra. Denna gången hade jag tur. Fast strax ångrade jag mig och hade nästan föredragit Mattias istället för Markus. Då hade jag i alla fall inte behövt vara rädd för att det jag skulle säga skulle förstöra hela vår vänskap.

"Det är något du kanske borde veta om mig." sa jag utan att kolla på Markus, och skämdes över hur gäll min röst lät.
"Jaha..?" frågade Markus förvirrat som antagligen hade hört hur nervös jag var.
"Jo. Hm, du blir den första som får veta det. Jag vet inte hur jag ska säga det, eller hur du kommer reagera. Jag.. Fan!" sa jag tyst. Varför skulle några få jävla ord vara så svåra att säja?
"Sak, kom igen. Så farligt kan det inte vara. Det är inte som om jag kommer hata dig eller nått." sa Markus lugnande.
Jag satt tyst i några sekunder och försökte samla mod igen.
"Jo jag.." denna gången avbröt jag inte mig för att jag trasslade in mig i mina egna ord. Denna gången avbröt jag mig eftersom Mattias och Viktor stod framför oss.
"Kom igen Markus. Lämna din bögkompis och häng med oss ner på stan." sa Mattias med kylig röst. Jag mötte Markus blick och såg ingenting i den. Han ryckte lätt på axlarna innan han reste sig.
"Du, vi får ta det där en annan gång. Vi träffas ju ändå ikväll på spelningen." sa han likgiltigt innan han gick därifrån med dom jävla idioterna. Just då hatade jag honom nästan lika mycket som den gången vi slogs i cafeterian. Det som gjorde mest ont var att han inte ens försvarade mig inför dom. Fast det är klart, jag var ju bara hans bögkompis. Undrar om Markus visste hur rätt Mattias hade.



MARKUS P.O.V

Jag hade märkt att Sak hade kollat efter nån hela dagen. Jag visste inte vem men jag hade mina misstankar att det var mig han kollade efter. Sak hade alltid undvikit att gå fram till mig när jag stod med Mattias och Viktor men denna dagen gick han bara rakt fram och bad mig följa med. Som väntat protesterade Mattias innan jag han säga nått. Tyst stod jag och lyssnade på deras korta munhuggning.
"Markus ska ingenstans med dig." Mattias röst var kylig och jag suckade tyst för mig själv. De lät precis som om han trodde att jag var en av deras ägodelar och det Sak sa satte ord för min känsla.
"Så länge Markus inte är er hora som ni har betalt för så tror jag inte att ni har någon rätt att bestämma vart han ska och inte." Sak vände om och gick iväg. Jag kastade en blick mot Mattias och Viktor innan jag gick iväg efter Sak.
En bra lång stund stod han och tvekade, det syntes att det var nått som tyngde honom, som han gärna ville ha sagt men inte kunde säga. Det både störde och oroade mig men jag fick inte lång tid på mig att fundera nå vidare på de förens Viktor och Mattias stod vid oss och stirrade. Det dom sa störde mig lite men jag orkade inte tjafsa. Jag hade kunnat säga emot men gjorde det inte. Istället gick jag efter dem med dåligt samvete. Sak var min kompis, den enda jag litade på. Men Mattias och Viktor vad de två jag alltid syntes med. Dem hade inte alltid varit såna här, när jag börjat umgås med dem så var de två underbara människor som jag blivit kompis med direkt. Men alla förändrades med tiden.

Senare på kvällen stod jag utanför konserthuset där jag och Sak bestämt möte. Han var sen. Jag vankade av och an och blev mer och mer irriterad över att han inte dök upp. I bakhuvudet gnagde en tanke. Kanske var han som Mattias och Viktor ändå. Eller så hade han blivit jävligt förbannad på mig tidigare idag i skolan. Vilket verkade mest troligt. Just därför vågade jag inte ringa. Jag var nog jävligt feg för utskällningar och dylikt när de väl kom till kritan. Jag var konflikträdd. Men de hade jag knappt erkänt för mig själv..


SAKARIAS P.O.V

Om en halvtimme skulle jag vara utanför konserthuset där jag och Markus hade bestämt möte. Jag hade inte ens gjort i ordning mig, och bara att ta mig dit med tunnelbanan skulle nästan tjugo minuter. Så även om jag skulle bestämma mig att gå nu så skulle jag inte komma i tid. Faktiskt så hade jag ingen lust att gå alls. Även om jag inte ville erkänna det så kände jag mig riktigt jävla sårad över att Markus bara hade dragit sådär, utan att ens be om ursäkt. Om han inte är totalt dum i huvudet så måste han ju ha fattat att det jag tänkte berätta var jävligt viktigt för mig. Men tydligen var det viktigare att dra ner på stan och spöa upp någon istället för att lyssna på vad jag hade att säga.

På ett sätt väntade jag på att Markus skulle ringa och fråga om jag inte tänkte komma när klockan passerade sju. Men innerst inne visste jag att det inte skulle hända. Enda orsaker till att han inte bad sina kompisar att dra åt helvete måste väl vara att han är konflikträdd och feg, och då skulle han väl inte heller ringa mej och skälla ut mig direkt. Dessutom, om han hade minsta lilla samvete i kroppen, så borde han väl inse att det är jag som borde skälla ut honom och inte tvärt om.
Av någon anledning bestämde jag mig att jag nog ändå skulle dit ändå. Jag var inte säker på om det var för att jag ville dit och skälla ut Markus, eller om det var för att jag faktiskt ville träffa honom. Jag koncentrerade mig på tanken att jag ville skälla på honom, den kändes bättre.

Kvart över sju gick jag ut genom ytterdörren och styrde stegen mot närmaste tunnelbanestation. Det var kallt, vintern ville inte ge efter för den varmare våran, ändå envisades jag med att bara gå ut i en hoodie. Jag stoppade händerna i fickorna och fick tag på ett cigarettpaket, antagligen från någon fest för ett tag sedan. Jag stoppade ner paketet i bakfickan istället och tänkte att det kunde behövas senare. Även om jag inte rökte regelbundet så hände det då och då.

Klockan var runt halv när jag steg av tunnelbanan en bit ifrån konserthuset. När jag närmade mig byggnaden såg jag en lång kille stå lutad mot husväggen. Jag såg att han var irriterad redan innan jag ens såg att det var Markus. Jag fortsatte mot honom och stannade en bit ifrån.
"Sorry att jag är sen." muttrade jag, utan att riktigt vilja be om ursäkt till honom. Han såg lite mindre irriterad ut när han svarade.
"Lugnt." sa han utan att låta helt nöjd.
Det första jag tänkte när Markus öppnade dörren och ljudet strömmade ut var "fyfan vilken jävla skit". Men jag följde ändå efter honom in till lokalen och fram till baren. En kille hejade glatt på Markus, så jag antog att det måste vara killen som Markus hade tiggt till sig öl utav när vi var här och kollade på Kill Your Lovers. Jag kunde inte låta bli att bli imponerad av Markus övertalningsförmåga, för bara en liten stund senare hade vi varsitt glas öl i handen. Som en jävla hund följde jag sen efter Markus som styrde stegen mot ett gäng som han tydligen kände. Resten av kvällen spenderade jag med att sitta tyst och lyssna på de andras samtal. Jag kände mig mer och mer osynlig, och flera gånger var jag sugen på att resa mig upp och gå, men jag satt kvar. Jag ville få chansen att snacka med bara Markus sen, och ta reda på varför han ignorerade mig totalt. Visst, jag var jävlig sen, men var det verkligen något att bli så förbannad för?

Till slut gick i alla fall bandet av scenen, och folk började dra sig mot utgången. När vi kom ut sa Markus hejdå till några personer som han hade snackat med där inne innan han vände sig till mig.
"Jaha, vad tyckte du om bandet då?" frågade han med ganska likgiltig röst, som om vad jag svarade inte skulle intressera honom i vilket fall. Därför var jag ärlig.
"Skit." sa jag uppriktigt. Markus log faktiskt lite när han svarade.
"Håller med."
Sedan blev det tyst igen, och jag blev plötsligt påmind om cigarettpaketet jag hade i fickan. Jag plockade upp det tillsammans med en tändare som jag hade i hoodien. När Markus såg det höjde han förvånat på ögonbrynen.

"Röker du?" frågade han ogillande, fast han mycket väl måste veta att jag inte gör det.
"Inte direkt." svarade jag bara och tände cigaretten. Av någon anledning kunde jag inte låta bli att njuta lite av att han lät så ogillande. Bara för att jävlas räckte jag fram paketet till honom.
"Jag röker inte." sa han kort. "Förresten, vad var det du ville säga till mig i skolan idag?" frågade han sen nyfiket.
"Det var inget viktig." muttrade jag och kände mig illa till mods. Om jag hade haft modet att säga det innan idag så hade jag det i alla fall inte nu.
"Det hörde jag väl att det var."
"Då kanske du skulle stannat kvar och lyssnat istället för att dra med dina polare." fräste jag ilsket. Markus var tyst en stund och jag hoppades att han hade dåligt samvete.
"Men säg det nu då." sa han sedan.
"Nej." muttrade jag tjurigt.
"Fram med det Sak!" sa han bestämt.
"Okej då! Jag är bög! Okej? Är du nöjd nu!?" utbrast jag utan att våga se på Markus. Efter det följde en tystnad som verkade vara flera timmar lång.
"Det är lugnt." sa han sen.
Är det verkligen lugnt? Det lät inte så.


MARKUS P.O.V

De kanske låter otroligt. Men jag lyckades ignorera Sak hela kvällen, ända tills bandet steg av. Det var svårt till en början men gick sedan bättre. Egentligen hade de inte varit tanken i början. Tanken hade varit att han skulle få träffa mina kompisar, men ju senare han hade blivit desto mer irriterad hade jag blivit. Jag var inte den sortens person som visade när jag blev irriterad eller förbannad, istället ignorerade jag personen som gjort mig förbannad eller irriterad. Och de hade funkat på Sak tills vi kom ut. Då hade jag känt att jag var tvungen att säga nått. Det hade blivit den klassiska frågan om vad han tyckte om bandet, även om de lät skit och jag hade sett de på hans ansiktsuttryck när vi kom in så var det kul att veta hur pass ärlig han var. Och hade han inte plockat fram de där jävla cigarettpaketet så hade jag antagligen stått och skällt ut honom efter noter för att han var sen och inte hört av sig för att säga att han skulle vara sen. Jag hatade sånt. Jag var alltid i tid. Inte fem minuter innan och inte fem minuter efter utan prick. Därför störde det mig när andra var sena, även om det bara var någon minut.

"Okej då! Jag är bög! Okej? Är du nöjd nu!?" nästan halvskrek han när jag försökte dra ur honom det han tänkt säga i skolan. Det hela kom lite som en chock. Jag visste inte vad jag skulle säga och min hjärna gick på högvarv när ja försökte tänka ut en någorlunda vettig kommentar till det hela. Det var fjantigt. Jag kan ärligt säga att jag faktiskt inte trodde honom. Det hela kändes som nått sjukt test han kommit på för att se hur pass mycket det krävdes för att få mig att lämna hans sida som vän. Att han var bög skulle inte räcka. Jag brydde mig inte om han var bög eller inte men jag trodde inte honom.
"Det är lugnt." sa jag bara torrt. Det var inte meningen att låta så torrt som de gjorde. Men de bara blev så och inget jag kunde ändra på. Jag var sämst på att reagera på saker. Iallafall känslomässiga reaktioner. Man kan inte lita på sina känslor. Jag gjorde aldrig det. Jag stängde bara ute dem. Kanske det var därför jag var så kall?

meeer snälla :]
den är jättebra

KAPITEL 13

SAKARIAS P.O.V

Kvällen på spelningen var en mardröm som bara spelade upp sig i huvudet på mig om och om igen. Även om Markus var en konflikträdd person så har han alltid varit jävligt ärlig med vad han tyckte. Tydligen fram till nu. Ju mer jag tänkte på det ju mer insåg jag att han inte alls tyckte det var lugnt. Dagen efter spelningen höll jag på att driva mig själv till vansinne. På kvällen var jag övertygad om att Markus tyckte jag var äcklig, motbjudande och sjuk. Varför skulle han annars sagt "Det är lugnt" med så jävla kall röst? Efter att ha suttit och samlat mod i närmast en timme bestämde jag mig för att ringa honom. Jag behövde få veta sanningen från honom, även om det innebar att han aldrig mer ville se mig. Jag tog ett djupt andetag och slog in kortnumret till Markus mobil. Jag vågade inte ringa från hemtelefonen eftersom den fanns i hallen där pappa skulle kunna höra vartenda ord jag sa.
Jag lät många signaler gå fram, många fler än jag brukar göra. Men till slut fick jag ge mig. Han skulle inte svara. Jag försökte övertyga mig själv om att han säkert bara var ute och hade lämnat mobilen hemma. Vi hade ju trots allt sportlov nu, det är ju inte konstigt om han är ute och hittar på något.

Jag fortsatte ringa dag efter dag. I fem dagar ringde jag åtminstone tre gånger per dag. Jag hängde på stället på stan där jag visste att han brukade hålla till, men jag fick aldrig tag på honom på något utav sätten. Resten av lovet tillbringade jag inne på mitt rum. Det måste ha varit det sämsta lovet någonsin. Markus hatade mig. Det måste vara den enda förklaringen, annars hade han ha svarat vid det här laget. Eller hört av sig själv.
Cigarettpaketet tog slut på bara några dagar. Jag som brukar röka max en cigarett per fest. Nu kände jag mig nästan sugen. Då hade jag något att koncentrera mig på. Jag var patetisk. Jag insåg det själv. Jag var som en olyckligt kär fjortisbrud. Fast det här handlade bara om att en kompis verkade ha "dumpat" mig. I och för sig inte vilken kompis som helst, men lik fan var jag patetisk.

Lägger in en till eftersom den förra va så kort. Kommentera? *-*

KAPITEL 14

SAKARIAS P.O.V

Sportlovet tog faktiskt slut, fast jag inte hade trott att det någonsin skulle göra det. Trots att det var vad jag hade längtat efter hela sportlovet så kände jag en lätt panik i maggropen på söndagskvällen. Innan hade jag tänkt att det skulle bli bra att börja skolan, för då skulle inte Markus kunna undvika mig, men nu kände jag verkligen tvärt om. Jag ville inte träffa honom. Jag ville inte höra hånskrattet som jag var säker skulle slå emot mig när jag gick in genom skolans dörrar. "Så vi hade rätt i alla fall. Jag visste hela tiden att den där jäveln var bög." Jag kunde redan höra Mattias röst framför mig. Men så länge det bara var Mattias som sa det så skulle jag vara lättad. Bara Markus inte sa något. Jag skulle inte palla att höra det från honom.

Om jag hade tyckt att jag var panikslagen på söndagskvällen så var det inget emot vad jag var på måndagsmorgonen. Jag kände mig manglad, överkörd av en grävskopa, klubbad med en slägga i huvudet. Jag var säker på att jag inte ens hade behövt låtsas vara sjuk inför pappa, jag såg säkert dödssjuk ut. Men på något sätt så insåg jag att det inte kommer bli bättre av att stanna hemma. Folk skulle bara prata desto mer när jag kommer sen. Så jag drog mig upp ur sängen och gjorde i ordning mig som vanligt. Hela tiden kändes det som om jag skulle behöva kräkas. Men det gjorde jag förstås inte. Jag var bara en jävla stor drama queen.

Jag vet inte vad som chockade mig mest när jag kom till skolan den dagen. Att ingen kollade mer undrande på mig än vanligt eller att Gabriel - som jag är rätt säker på är homofob - kom fram till mig precis som vanligt. Inga hånskratt hördes heller. Jag gick på lektionerna som vanligt, var lika frånvarande som vanligt, men däremot käftade jag inte emot nån lärare en enda gång. Jag antar att det var ovanligt, för alla glodde på mig när lärarna sa något som väntades få mig förbannad.

Jag såg Markus ett par gånger på förmiddagen. Men jag smet snabbt undan så fort jag såg minsta lilla skymten av honom eller hans kompisar. Det kändes som om jag aldrig skulle kunna se honom i ögonen eller prata med honom igen. Lika säker var jag på att han aldrig någonsin skulle vilja prata med mig igen. Därför blev jag mer chockad än förskräckt när jag hörde Markus röst ropa mitt namn på lunchrasten.
"Sak! Vänta för fan!" ropade han innan jag hörde springande steg. Jag stannade till utan att vända mig om. "Tja." andades han ut när han nådde fram till mig.
"Tja." sa jag tyst med blicken fäst i marken.
"Du sorry att jag inte hörde av mig på lovet. Mina föräldrar drog med mig på nån jävla affärsresa till England utan förvarning, och mobilen funkade inte där." sa han i lätt ton. "Du är inte sur va?" la han till lite oroligt. Sur? Hur fan skulle jag kunna vara sur? Jag tror aldrig att jag hade varit så lättad i hela mitt liv. Men jag vågade ändå inte riktigt tro på honom. Tänk om han bara hittade på det här för att sedan kunna göra bort mig inför halva skolan? Jag ryckte på axlarna och skakade på huvudet på samma gång i någon konstig gest.
"Nä, varför skulle jag vara sur?" frågade jag så likgiltigt jag kunde.
"Jag vet inte. Du verkar ha undvikt mig hela dagen."
"Det har jag fan inte alls." ljög jag snabbt. Det var inte svårt att se att Markus inte trodde mig. Men istället för att käfta emot så bytte han ämne.
"Du gillar Escape The Fate väldigt mycket va?"
"Skojar du? Jag älskar dom." utbrast jag och insåg snabbt att jag lät som en liten fjortisbrud. "Eller alltså, dom är skitbra." sa jag för att släta över.
"Vad säger du om att åka till USA och se dom då? Vi kan bo hos broshan." frågade han med ett litet leende. Jag måste ha sett ut som ett jävla fån, och hakan nuddade antagligen golvet där jag stod, men vafan, alla kan inte vara snygga jämt.
"Du skämtar med mig?" klämde jag fram till slut medan Markus skrattade åt min chockade min.
"Nä, jag är dödligt seriös. Dom spelar i New York om ett tag."
"Oh my god, man." fick jag ur mig och Markus skrattade igen.
"Ibland är du bara så gay." flinade han."Inte för att jag har problem med det eller så." la han till med en axelryckning när han insåg vad han just sagt.
"Jag visste inte att du gillade Escape The Fate ens..?" frågade jag istället för att kommentera det Markus sagt.
"Dom är väl rätt bra." log Markus. "Dessutom är det alltid kul att träffa broshan. Det var länge sen sist." han plockade upp sin mobil ur fickan och kollade på klockan innan han la till: "Du jag måste dra vidare nu. Men fråga din farsa om du får då." sa han och var borta nästan innan jag hann säga "visst, det ska jag."

Hade jag missuppfattat allting? Markus kanske verkligen tyckte att det var okej att jag var bög. Annars hade han väl inte bett mig följa med till USA med honom. Det är konstigt att allt kan bli femton gånger bättre än det har varit på över en vecka på bara några minuter. Saker förändras så snabbt att man verkligen inte hänger med i svängarna. Men just nu störde det mig inte ett jävla skit.


MARKUS P.O.V

När jag gick där ifrån så var det mest för att komma bort så fort som möjligt. De hade inte varit meningen att kalla honom gay eller så. De hade bara blivit så av misstag. Men han verkade inte bli mer förbannad på mig än han redan var. Jag visste inte varför men han var förbannad på mig som fan. Varför ville jag veta men skulle nog aldrig få veta så.. Aja det var antagligen för att jag inte hört av mig på hela lovet. Jag antog att han inte trodde mig. De hade ju kommit lite väl lägligt med tanke på att han "erkänt" att han var "bög", om han nu var det. Men vad spelade de för roll. I vilket fall så var han min vän som jag tänkte dra med mig till USA av nån anledning. Varför hade jag inte fattat själv ens. Antagligen nån av mina impulser bara. Sånt hände ibland. Fast ja va inte så säker på det denna gång, även om ja försökte intala mig att det var så. Det kändes nästan som om jag var tvungen att återgälda honom för att ja inte hört av mig på en vecka. Men mina minst sagt störda föräldrar hade sagt att vi skulle åkta redan kl 4 på morgonen den dagen ja kom hem. Sen hade jag inte haft en chans att höra av mig till Sak då min mobil inte funkat när ja väl kom till England. Men men, de va inget ja kunde ändra på nu iallafall. Även om hela veckan i England hade varit en ren plåga. Allt jag hade fått höra var att jag var för lik min bror och att jag inte såg ordenlig ut, att jag skämde ut dem genom att se ut som jag gjorde osv. Fick även höra flera gånger att de inte längre klassade min bror som en i familjen. Men sånt var livet antar jag. Jag avundades de som hade föräldrar som bryr sig. Mer än vad jag kanske visade.

"Sho Bruur" Mattias dök upp mitt framför näsan på mig och flinade stort och en rad snea tänder blottades.
"Sho Matte.." sa jag halvt tankspritt halvt ointresserat och otrevligt. Vilket genast gjorde att Mattias ryckte till och glodde på mig med stora ögon. Som om jag precis gett honom en käftsmäll.
"Ey mannen! Hänt nått eller?" Mattias la huvudet på sne och snart kom Viktor gåendes med stort smil på läpparna men han sa inget då han verkade fatta allvaret i situationen som egentligen var mer komisk än allvarlig.
"Nä fan, ja funderade bara lite. Inget viktigt." Jag flinade lite tillgjort och ryckte på axlarna åt dem. "Ska vi hitta på nått efter skolan eller?" sa jag utan att mena det. Bara för att byta samtalsämne. De båda reagerade ganska odiskret på frågan. I vanliga fall var de dem som frågade mig eller kom och våldgästade mig efter skolan så detta var nått nytt.
"J-j-jo visst." Stammade Viktor förvånat fram och jag log lite mer på riktigt åt deras reaktion.
Vi började sakta gå bortåt åt de hållet jag kommit från och snart såg jag Sak stå och tjafsa med Emil, och de var inget vanligt tjafs, utan Sak skrek åt honom och de va ovanligt. Han gick på honom som han gått på den där stackars killen då vi blivit sams igen efter slagsmålet. Jag som trodde att de två aldrig bråkade.



SAKARIAS P.O.V

När Markus skyndade iväg såg jag att Emil stod bara en bit ifrån och verkade ha hört åtminstone den sista delen av samtalet.
"Har du inget annat för dig än att tjuvlyssna på andras samtal?" sa jag lite irriterat till honom. Inte för att det direkt hade varit ett superhemligt samtal, men jag gillade ändå inte att folk la sig i saker dom inte hade med att göra. Emil ryckte bara på axlarna.
"Franska om några minuter, kommer du?" frågade han istället för att ge mig ett svar. Jag tänkte efter lite innan jag svarade.
"Det vore synd att förstöra mitt humör genom att genomlida en franskalektion, så nej. Men jag ska till mitt skåp så jag hänger på en bit iallafall."
Jag bestämde mig för att jag hade förtjänat att ta ledigt dom två sista lektionerna. Riktigt vad jag hade gjort för att förtjäna det var jag inte säker på, men det spelade ingen roll. Vi började gå i riktning mot mitt skåp när Emil bröt den korta tystnaden.
"Så du ska med det där snobbiga rikemansbarnet till USA du?" frågade han torrt. Jag tände till direkt.
"Vad fan kallade du just Markus för?" sa jag högt och hotfullt och tog tag i hans tröja. När han inte svarade blev jag bara mer förbannad. "Markus är långt ifrån snobbig, och han är jävligt mycket roligare att umgås med än dig." väste jag till honom. Emil såg konstigt nog inte rädd ut, trots att han visste hur jävla förbannad jag kan bli. Istället såg han nästan föraktfull ut.
"Alla kan se att han tror att han är nått speciellt. Som han går runt och playar brudar och tror att han kan bete sig hur som helst mot dom." spottade han ur sig. Jag knuffade förbannad till honom och tryckte upp honom mot en utav skåpsraderna. Trots att han inte hade helt fel - Markus behandlade inte direkt brudarna han avverkade i rasande takt på ett särskilt bra sätt - så blev jag ursinnig av att höra honom snacka skit om Markus.
"Snacka skit om Markus en gång till och du kommer åka på värre smällar än det här." sa jag högt till honom innan jag dunkade in honom mot skåpet ännu en gång innan jag släppte honom och drog därifrån utan att hämta mina saker i skåpet.

Jag hann bara komma en bit i korridoren innan jag fick syn på Markus igen. Jag hade ingen större lust att träffa honom just nu när jag var förbannad för hans skull, men jag hade inte direkt något att välja mellan. Som jag redan hade räknat ut så hade han sett vad som nyss hänt.
"Vafan var det där om? Du och Emil brukar väl komma bra överens." frågade han förvånat och nyfiket.
"Äh det var inget speciellt. Han irriterade mig bara."
"Knappast. Du lackar inte på honom bara för att han irriterar dig lite." sa Markus med övertygelse i rösten som irriterade mig.
"Ge dig. Det var inget viktigt." sa jag bara och gjorde en ansats att gå förbi honom. Jag ville inte berätta att det var honom jag hade försvarat. Jag menar, han visste redan att jag var bög, så vem vet vilka idéer han skulle få i huvudet om han fick reda på det.
"Vart ska du förresten? Har inte du lektion?" frågade han innan jag hann gå därifrån.
"Jo. Men jag pallar inte. Vi ses." sa jag och log snabbt mot honom innan jag skyndade mig därifrån.

fortfarande jättebra =D