När Varje Viskning Är Ett Rop På Hjälp [Pausad]

Jättebra!! ...som vanligt!

wow. läst hela nu, och fy fan vad jag älskar den
Skriv mer! Snälla, snälla du! *sitter ner och ventar*

[forlåt om min svenska inte är väldigt bra xD jag talar bettre ann vad jäg skriver]

*omg* I LOVE IT!!... Får man bara fråga om man kan få kopiera den å spara den på datan? så ja har nått bra att läsa ifallomatt ja har tråkigt nån dag...

{Kan int vänta tills de kommer mer }

jag diggar ditt namn Delicious-Iero-Cream

MurderBride:

jag diggar ditt namn Delicious-Iero-Cream

Tackar
Ja diggar ditt me

Åh, ni är underbarast *stoora kramar till alla*
Ni kan inte ana vad gla jag blev när jag kom hem och märkte hur mycket nya kommentarer och läsare jag hade fått..
Kom precis hem, skulle egentligen packa upp min väska, men sitter här istället. Don't tell my mon ^^
Och Delicious-Iero-Cream, du får gärna kopiera och spara, så länge du inte lägger ut den eller liknande under ditt namn.. Men det tror jag inte att du gör, så visst, du kan spara om du vill
Jag ska uppdatera så snabbt jag kan, men vet inte när det blir.

Julle din bus xD sitta vid datan *sucksucksuck*

Jävlar , Jag läste hela förra veckan . Jag satt fan i typ 3 timmar eller ngt . Den är helt tokbra ! UPPDATERA .

BlackRoseDying:

Åh, ni är underbarast *stoora kramar till alla*
Ni kan inte ana vad gla jag blev när jag kom hem och märkte hur mycket nya kommentarer och läsare jag hade fått..
Kom precis hem, skulle egentligen packa upp min väska, men sitter här istället. Don't tell my mon ^^
Och Delicious-Iero-Cream, du får gärna kopiera och spara, så länge du inte lägger ut den eller liknande under ditt namn.. Men det tror jag inte att du gör, så visst, du kan spara om du vill
Jag ska uppdatera så snabbt jag kan, men vet inte när det blir.

e du galen lägga ut den på en annan sida? Håller den snarare för mig själv å låter ingen annan läsa än bara jag

Ja, detta är nog en sån historia som borde få något slags pris^^ vad ska vi ge författaren tycker ni ^^

men vad?? Jag är inte bra på att tänka ut sånt

Okej, förlåt för att det har dröjt så lång tid med ny uppdatering.
Men nu är den i alla fall här.
Hoppas den är såpass bra att den var värd att vänta på.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 30
En andra gång

Scenen måste ha sett otroligt komisk ut ur en annan persons synvinkel, men hade man frågat Alexander så hade svaret varit att den var allt annat än komisk. Alla tre stod som fån och bara glodde på varandra. Alexander, chockad över att hon var där, hon chockad över att det var Alexander som hon inte hade sett på över tre månader som stod och hånglade med en kille och till sist James som var chockad över att blivit påkommen, och dessutom av en tjej som tydligen Alexander kände…
Sekunderna tickade utan att någon sa något. Till slut, efter vad som kändes som en minut, harklade sig Alexander och pressade fram ett stelt:
– Hej Angelica.
– Hejhej… svarade hon lika stelt. Alexander kunde ana en kylig underton i hennes röst, men det kunde lika gärna varit inbillning. Eh, vem är din vän?
Betoningen på ”vän” var allt annat än diskret.
– Åh, förlåt. sa Alexander i ett försök att låta artig. Det här är James, sa han med en liten gest mot den fortfarande ganska chockade James som stod och pillade på nagelbanden, en ovana som dom båda delade. Eh, och James, det här är Angelica.
– Jag är Alexanders förra flickvän, sa Angelica brutalt. Alexander stoppade besvärat händerna i jeansfickorna på de tajta jeansen och valde att se ner i golvet istället för på James. Svaret från James dröjde lite för länge för att det här skulle vara en bagatell för honom.
– Jaså, trevligt att träffas. sa han med en röst som varken lät arg, förvånad eller falsk. Inte heller lät den glad eller hjärtlig. Den lät bara… tom.
– Trevligt att träffa dig med. Skulle jag kunna låna Alexander en minut?
– Visst, bara ta honom, sa James i skämtsam ton. Lite för skämtsam för att den skulle låta naturlig. Alexander vågade kasta en blick på honom innan han klev ut ur omklädningsrummet för att följa efter Angelica mot utgången. Men James mötte inte hans blick, utan kollade bara ner i golvet. Alexander kunde inte avläsa vad han tänkte. Var han arg, besviken, irriterad eller helt enkelt avundssjuk? Vad hade han egentligen för anledning att vara arg på honom? Okej, han skulle kanske berättat att han hade varit ihop med henne för honom, men samtidigt, hur skulle man säja det? ”Du James, bara så du vet så var jag ihop med en tjej för tre månader sedan.” Och när skulle man egentligen säja det? Som hälsningsfras när man träffade honom, när dom var mitt inne i ett samtal eller när dom skulle säja hejdå? Lika fan var det ”in your face” när man än sa det. Han hade ju inte ens haft en möjlighet att berätta för honom, det kan han ju inte vara arg på mig för, tänkte Alexander lite irriterat medan han följde med Angelica ut.

– Vad var det du ville, sa Alexander utan att bry sig om att det lät otrevligt. Han lät lite av irritationen gå ut över Angelica. Varför var just hon tvungen att rycka upp dörren till hans provrum?
– Så du är bisexuell eller?
– Nä, straight. muttrade Alexander.
– Haha, du är lika otroligt rolig som du alltid varit. Så det betyder att du är bi eller?
– Hörde du mig säja ja? svarade Alexander. Han kände sig som en trotsig femåring, men kunde ändå inte låta bli att spela dum.
Angelica gav honom en halvt irriterad, halvt road blick. Hon kände honom väl, och visste att han älskade att sätta sig på tvären när han var på det humöret.
– Okej, okej, sa han med en liten suck. Men du kommer inte att älska svaret.
– Varför tror du att jag skulle ha något emot det?
– För att jag är bög, svarade Alexander tyst med blicken fäst i marken. Han visste att han sårade henne ännu en gång, men hon frågade efter sanningen och behövde också få den. Tystnaden efter hans ord kändes tung som bly. Och det var inte bara ett talesätt. Hela luften kändes tryckt. När hon fortfarande inte sa något kollade han upp. Hon hade liksom sjunkigt ihop. Det gjorde ont att se henne så. Att han inte var kär i henne betydde inte att han inte älskade henne. Hon hade varit hans bästa vän sedan han var liten. Det hade varit mer eller mindre självklart att de hade blivit ihop senare. Tyvärr hade Alexander insett alldeles för sent att det var fel, att han inte älskade henne på det sättet hon älskade honom. Det hade gått för länge för att det skulle gå att dra sig ur det utan att såra henne. Tänk att man kunde lura sig själv så länge. Nästan ett år tog det för honom att inse den lilla detaljen att han inte var kär i henne. Hade heller aldrig varit…
Det hade tagit ytterligare en månad för honom att ta mod till sig och göra slut. Trots att hon inte visste det värst, att han aldrig hade varit kär i henne hade hon blivit så otroligt sårad. Det var inte något som gick över på en vecka heller direkt. Det var ren hjärtesorg. I alla fall fattade Alexander det så. Annars hade hon väl inte bytt skola, trots att hon hade kompisar där och allt. Men det hade hon gjort. Hennes mamma hade också gjort mer än klart för honom att han inte fick så mycket som gå nära henne igen. ”Ni som hade ett så perfekt förhållande, och så ska du komma och förstöra allt nu när hon äntligen är lycklig.” Visst, så otroligt perfekt förhållande. Frånsett att jag aldrig var lycklig, hade han tänkt bittert. Kunde det inte stannat vid vänskap? Han saknade tiden då de varit vänner, lika mycket som han ville glömma tiden som ett par.

Han väcktes ur tankar av ett lågt ljud. En harkling och en snabb rörelse över kinden, som för att torka bort en tår, sedan sträckte Angelica på ryggen och mötte hans blick.
– Så det betyder..
Alexander låtsades att han inte förstod vad hon menade trots att han mycket väl gjorde det.
– Så det betyder att du aldrig älskade mig? Hon ställde påståendet som en fråga, som ett vädjande om att han skulle ta tillbaka allt och säja att han visst älskat henne.
Alexander tog ett djupt andetag och bestämde sig snabbt. Hon måste få veta sanningen. Han hade redan sårat henne, det skulle inte bli bättre av att han ljög också.
– Jag älskade dig som vän, men aldrig mer. Jag är verkligen ledsen Angelica. Det var verkligen inte meningen att såra dig. Förlåt, tillade han lamt.
Han såg tåren trilla nerför hennes kind, han såg hennes hjärta krossas ännu en gång. Allt på grund av honom.
Hon vände sig om och började långsamt gå därifrån. Han kunde inte förmå sig att ropa tillbaka henne. Vad skulle han säja? Han hade inte något mer att säja. Det enda ord som skulle kunna vara tillräckligt just nu var förlåt. Och det var alldeles för stort att förlåta. Han hade krossat hennes hjärta, inte bara en gång, utan två gånger. Han såg henne alltså gå därifrån. Det svarta håret var tuperat till max, jeansen lika tajta som hans egna, tröjan stor och bylsig. Axelväskan verkade vara en för tung börda för henne, hon slokade med axlarna och drog fötterna efter sig. En rad som Alexander hade sett på en icon en gång dök upp i hans huvud. ”I don’t run away from you. I walk, and it’s killing me, because you won’t stop me”
– Angelica! ropar han.
Men han ser henne försvinna.

Maaaw... -klappa Angelica-

(menAlexander+JamesärjubarasåYES!)

grymt bra, keep up the good work

grymt bra, har läst hela storyn

den är helt jävla underbar...i love it<3

wawawa jefflit bra som vanligt

YES! Entligen D hurra.
Jag älskar den här! MERMER!

Weeh satt och läste hela igår.
Den är så himla bra att det inte är sant
Du är världsbäst.