När Varje Viskning Är Ett Rop På Hjälp [Pausad]
| Author | Message |
|---|---|
| high drama. Awake and Unafraid  Age: - Gender: - Posts: 14569 | |
| MyChemicalWay Killjoy Age: 32 Gender: Female Posts: 10 | |
| DAMAGECONTROL Joining The Black Parade  Age: 31 Gender: Female Posts: 226 | BlackRoseDying: Joho det är du visst. säg inte emot  och är du inte det så skriver du iaf en världsbäst berättelse. eller vad man ska kalla det :') |
| Problematique Bleeding on the Floor  Age: 31 Gender: Female Posts: 1500 | Fint nytt namn  |
| DAMAGECONTROL Joining The Black Parade Age: 31 Gender: Female Posts: 226 | |
| Cheap Champagne Motor Baby  Age: 31 Gender: Female Posts: 932 | Jag gillar denna historia! Continue please!  |
| high drama. Awake and Unafraid Age: - Gender: - Posts: 14569 | Okej, först: Förlåt. Jag borde uppdaterat years ago, men det blir aldrig som jag har tänkt mig >.< som ni kanske har sett så skulle jag uppdaterat för typ en vecka sedan, men har fortfarande inte uppdaterat. Men jag ville bara säja att jag är på väg nu. Har ungefär en halv uppdatering färdig, ska försöka (med risk att lova för mycket igen) göra färdigt den i morgon. Och ja, de här kanske var ett meningslöst och onödigt inlägg, men det är bara det att jag får så dåligt samvete när de inte blir av som jag hade tänkt mig.. Men nu kan jag sova med lite bättre samvete i alla fall =) Stoora kramar till alla underbara läsare  |
| DAMAGECONTROL Joining The Black Parade Age: 31 Gender: Female Posts: 226 | |
| Problematique Bleeding on the Floor Age: 31 Gender: Female Posts: 1500 | |
| high drama. Awake and Unafraid Age: - Gender: - Posts: 14569 | ÄNTLIGEN kommer det en uppdatering^^ Ska inte tjata om massa meningslösa grejer, som jag annars är duktig på att göra.. Ska bara tillägga att detta kapitel är skrivet lite mer i James synvinkel än vad det brukar vara, hoppas att det inte är förvirrande >.< Och ursäkta att de inte är så bra  Har haft lite skrivkramp..~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~ Kapitel 31 Än en gång James tröttnade på att vänta i omklädningsrummet när Alexander inte kom tillbaka, och gick ut för att se vad som hade hänt. Först såg han ingen, varken tjejen som tydligen var Alexanders ex eller Alexander själv. Men sedan såg han Alexander sitta på marken en bit bort. Han satt mitt på trottoaren, och drog på sig en hel del irriterade blickar och muttranden. James gick fram till Alexander och slog sig ner jämte honom. Det var inte svårt att förstå att något hade hänt. Alexander satt med blicken fäst på något som James inte riktigt kunde se. Antagligen såg inte heller Alexander något, råkade bara ha blicken fäst någonstans. Antingen märkte han inte att James satte sig där, eller så brydde han sig inte. James föredrog att gissa på det första. – Är du okej, Alexander? Äntligen verkade Alexander reagera. – Jag är okej ja. sa Alexander med hård röst. James frågade inte vad han menade, utan tog bara hans hand och tryckte lätt. Alexander valde att inte säja något mer, och James valde att inte fråga något. Han var en bra och van lyssnare, han visste att det skulle komma så småningom, om nu Alexander ville berätta. Det hade alltid varit så att det var James hans kompisar hade kommit till om det var något dom behövde prata om. Och det var inget han hade något emot, tvärt om. Han var både glad och stolt över att folk litade på honom, och glad över att få hjälpa till. Det var bara en enda gång han önskade att det inte var han som hade haft den rollen. Han ville bara glömma det, men det var förstås helt omöjlig. Som hans mamma hade sagt till honom efteråt: Det går inte att glömma bort det, hur mycket man än försöker. Man får helt enkelt lära sig att leva med det. Och det tar tid, det också. Precis som James hade gissat så slet till slut Alexander blicken från vad det nu var och kollade på honom. – Kan vi gå någonstans? Ett fik eller nått? – Visst. Visar du vägen? När Alexander nickade reste sig James och räckte Alexander handen. Han kom också på fötter och dom gick tysta mot fiket som Alexander pekade ut några hundra meter bort på samma gata. Hade Alexander inte gått jämte honom så hade James missat fiket. Det var bara en mörk trädörr och två ganska små fönster som gjorde att det inte smälte in totalt med väggen. Det verkade så mörkt och övergivet att det var ett sånt ställe man vilade blicken på en sekund och sedan glömde bort att man ens hade sett det. Men hit var det tydligen dom skulle. När dörren föll igen efter dom tog det några sekunder för ögonen att vänja sig vid mörkret där inne. Men när James såg klart igen såg han sig omkring. Det var annorlunda emot vad han var van vid. Inte för att låta snobbig eller så, tänkte han medan han såg sig omkring, men han var van vid finare ställen. Ändå kände han direkt att han tyckte om det. Det hade något speciellt, något charmigt. Det var inte stort. Det fanns bara sex bord. Fyra hörnbord med soffor och ett mindre bord i mitten och ett på ena långsidan. De svarta sofforna var slitna och fransiga, borden repiga och ojämna. Golvet var schackrutigt, men det som en gång hade varit vita rutor var nu ganska grått. Väggarna var målade i mörkt gråa, nästan svarta nyanser, och på väggarna hängde det målningar med mycket färg men väldigt lite motiv. Varje bord var avskärmat med någon sorts spaljéer som doldes bakom slingrande växter. Många andra hade nog beskrivit stället som slitet, mörkt, ovälkomnande och vänt direkt i dörren, om dom nu ens hade hittat in hit… Men som sagt, James gillade det. Alexander gick fram till den lilla disken och ringde på en liten klocka som stod där. Snart hördes det steg och en tjej kom in i rummet. James blev förvånad, hon var inte mer än kanske 20, 25 år. När allt annat var så gammalt och slitet hade han nästan väntat sig att det skulle vara en gammal gubbe på 75 år som hade hand om stället. Men istället var det alltså en ung tjej. Hon log stort mot dem och hejade glatt. – Hallå Alexander! Länge sedan nu. – Hej, svarade Alexander med ett lite mindre leende. Ja, det var ett tag sedan. Har haft annat för mig. sa han och nickade mot James. Tjejen vände sin uppmärksamhet mot James och sträckte ut handen mot honom. – Hej. Sara heter jag. James skakade hennes hand och log tillbaka. – James. – Jaha, vad ska ni ha då? – En kopp citron-té bara. svarade Alexander. – Om jag bjuder dig på en kopp choklad med grädde och en kladdkaka, äter du det då? frågade hon med halvt road, halvt orolig röst. – Aldrig, svarade Alexander med ett litet leende. Hon ryckte på axlarna och himlade med ögonen. – Värt ett försök i alla fall.. Vad vill du ha? sa hon sedan vänd mot James. – Det där du räknade upp nyss verkar lockande. – Tack! Äntligen någon som uppskattar lite ordentlig fika! sa hon och vände sig om och gick tillbaka samma väg hon kommit från nyss. – Hon har allt där inne. Hon bor där och bakar allt i sitt eget kök, sa Alexander som svar på James förvånade min. De slog sig ner vid ett av hörnborden, och inte fören då la James märke till att dom var dom enda i lokalen. Eller han hade förstås lagt märke till det innan, men det var inte fören nu han tänkte på det. – Har inte stället så många gäster eller? frågade han Alexander – Jo då, hon brukar ha en del. Men det är helt enkelt fel tidpunkt nu. – Fel tidpunkt? – Ja. De allra flesta som håller till här är emos. Och dom har inte ”vågat” sig ut än. Det är inte deras ”tur” att komma ut än, sa Alexander med ett litet leende. – Nu får du förklara dig lite, sa James förvånat. – Jo så här är det. I Stockholm gäller säkert inte dom reglerna, eftersom där är så mycket folk ändå, så där är folk ute lite när som helst. Men här finns det nästan som ett tidsschema. På förmiddagarna är det inte så mycket alternativt folk ute över huvud taget. Jag brukar gå emot reglerna ibland när jag inte orkar vara kvar hemma, och jag har sett att på förmiddagarna kanske man möter max 10 personer som är alternativa. Framåt eftermiddagen börjar punkarna komma ut. Sedan, vid typ fyratiden, då kommer emokidsen ut. När klockan börjar närma sig sex, försvinner dom så gott som alla emokidsen. För då kommer snart gotharna ut, när det börjar bli mörkt. Och är emokidsen ute då så får dom antagligen stryk. Alltså finns det som ett tidsschema. Och klockan är nu alltså bara.. Alexander slängde en blick på sin mobil som han hade lagt på bordet framför sig. ..2, vilket betyder inga emos. James såg ut att tänka efter. – Men vem har bestämt det där då? Alexander ryckte på axlarna. – Det bara är så. svarade han kort. Han var verkligen inte på humör för att diskutera nu. De satt tysta en stund. James bestämde sig för att om Alexander inte hade berättat något när Sara kom med fikat fick han försöka dra ur honom lite av det. Han såg ut att vilja berätta, men inte visst hur han skulle börja. Snart kom Sara med deras fika. Denna gången kollade James lite noggrannare på henne. Innan hade han varit upptagen med att se sig runt i lokalen och inte riktigt sett hur Sara sett ut. I alla fall inte memorerat det. Hon såg inte ut som dom flesta runt 20-årsåldern brukade göra. Ganska många punkare, emos, gothare och andra alternativa människor brukade bli ”normala” igen då. Man var ju tvungen att tänka på jobb, framtid, karriär, blah blah blah. Men Sara såg fortfarande ut som emokids i deras egen ålder kunde göra. Hon hade platinablont hår med rosa slingor, randig t-shirt, svarta jeans, neongröna converse och massa armband i olika färger på höger handled. Hon hade en piercing i läppen och var sminkad med ganska mycket kajal och starkrosa ögonskugga. Hon satte sig ner jämte Alexander och såg på medan han drack teet. Efter en stund tröttnade han på att hon bara satt där och glodde på honom utan att säja något. – Ja, vad är det? frågade han med en suck. – Det är jag som borde fråga. Det har hänt något, eller hur? – Varför skulle det ha gjort det? svarade han kort. – Du, man behöver inte vara ett geni för att förstå det. Fram med det. Du kan inte alltid gå och hålla inne med allt. – Tänk om jag inte gör det då? frågade han surt. – Det har du alltid gjort innan. Har det ändrats nu plötslig eller? – Ja,svarade Alexander kort igen. Det blev en pinsam tystnad efter det. James kände sig rätt obekväm, med en Alexander som tydligen inte var på bästa humör av någon anledning, och en tjej som han inte ens kände jämte sig. Till slut kom i alla fall Sara på ett sätt att bryta tystnaden. – Hur är det med Angelica då? Alexander fick en plågad min när han hörde hennes namn. – Jag vet inte. – Vet inte? Är inte ni... – Nej, det är vi inte, avbröt Alexander häftigt. – Har du inte ens kontakt med henne? frågade Sara försiktigt. – Nej. Eller jo. Jag träffade henne idag. – Men du vet inte hur det är med henne? – Jo. Hon mår skit. Jag har krossat hennes hjärta, fattar du? Det är mitt fel att hon mår skit! Du är värd någon bättre än mig, sa han sedan tyst till James innan han hastigt reste sig upp och sprang ut ur fiket. Än en gång sprang han. |
| ida lizm. Salute You in Your Grave  Age: 34 Gender: Female Posts: 3930 | oje! endelig en oppdatering!den var veldig bra!^^ som altid  |
| my name is tristan. Salute You in Your Grave  Age: 34 Gender: Female Posts: 3102 | |
| Anthony Kiedis Motor Baby  Age: 34 Gender: Female Posts: 758 | hahaha! precis vad jag tänkte på iaf, lika bra som dom andra, VÄLDIGT bra |
| NeverComingHome_ Killjoy  Age: 34 Gender: Female Posts: 66 | Tipptopp! |
| Problematique Bleeding on the Floor Age: 31 Gender: Female Posts: 1500 | |
| cobrastarfish Thinking Happy Thoughts Age: - Gender: - Posts: 442 | |
| Problematique Bleeding on the Floor Age: 31 Gender: Female Posts: 1500 | |
| tearspunkandcyanide Killjoy Age: 32 Gender: Female Posts: 10 | |
| MyCRomance Killjoy Age: 32 Gender: Female Posts: 74 | |
| DAMAGECONTROL Joining The Black Parade Age: 31 Gender: Female Posts: 226 | OOOH HURRAY FÖR UPPDATERING OCH DENNA LIKA BRA SOM ALLTID (: |
Options
Go back to top
Go back to top