När Varje Viskning Är Ett Rop På Hjälp [Pausad]

AstroZombieGway: Tacktacktack! Underbara människa <3 Vad är det för skit ni läser i skolan då? XD

Malini: Haha, jag är inte säker på att jag är "idol-material" XD Men tack i alla fall^^
Kan tyvärr inte säja när de kommer uppdatering, men har lov nu, så kanske inte dröjer så länge denna gången =)

Jättebra

Längtar

Jag kommer vilja att du (om du blir tvungen att sluta skriva här) ska fortsätta skriva på mibba fast då måste jag lära mej hur det funkar... och vad det är....

Ooh, Tack =)
Fast vi får se, dom kanske kommer ta bort min story (eller att jag får flytta den till Mibba rättare sagt), eftersom dom har sagt att det inte ska finnas mer storys här..
Men det får vi se senare =) Den dagen den sorgen XD Så säjer alltid min kära mor. Lol

Nu har jag nästan en ny uppdatering färdig. Men nu måste jag gå, så uppdateringen kommer antagligen i morgon =)

ååå längtar längtar längtar

Uppdatering

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 33
Som om det inte fanns ett enda problem

Sara och James försökte få Alexander att följa med James hem, men till en början utan resultat. Han svarade inte ens svarat på tilltal, han bara satt där och stirrade ut i luften, med käkarna hårt sammanpressade och blicken långt borta. James blev nästan rädd, Alexander verkade så himla långt borta från honom. Orden verkade inte nå fram till honom.
Så plötsligt tittade Alexander upp på honom, med tårar rinnande nerför kinderna.
– Jag hatar mig själv, viskade han tyst. Jag hatar hatar hatar…
Alexander visst inte vad han skulle säja, så han slog bara armarna om Alexander igen och höll honom hårt. Hur kunde en person han älskade så mycket hata sig själv så som Alexander gjorde?
Efter en stund skrapade Sara förläget med skon i marken, och James tittade upp. Han hade nästan glömt bort att hon stod där.
– Alexander, vi måste gå nu, innan du fryser ihjäl i den där tunna tröjan.
– Men jag tänker inte gå hem, sa Alexander, nu med styrka i rösten.
– Du kan följa med mig hem, James. Om du vill förstås.
Alexander reste sig upp och torkade bort tårarna från kinderna. Hans kajal smetade nedanför ögonen, men han orkade inte bry sig. Han hade kunnat vara svart i hela ansiktet, han hade ändå inte orkat lyfta armen för att torka bort det.
Han drog in de kalla händerna i de långa tröjärmarna och trasslade sig ut från buskaget efter James.
När de hade gått en bit saktade James ner för att vänta in Alexander som hade hamnat efter. Han stack in handen i Alexanders tröjärm och flätade ihop sina fingrar med Alexanders kalla. Så gick de tysta tills de kom fram till Saras fik. Där stannade Sara och väntade in dom. När de kommit ifatt henne såg hon allvarligt på Alexander.
– Det ordnar sig, okej? Gör inget dumt. Det ordnar sig, jag lovar. Efter det gav hon honom en stor kram, som Alexander besvarade.
Också James fick en kram, och en viskning i örat:
– Ta hand om honom.
– Jag lovar. viskade han tillbaka

När de kom hem till James en stund senare gick Alexander och satte sig på soffan.
– Kan jag sätta på TV:n?
– Visst, gör de du.
– Bra, mumlade Alexander. Jag behöver verklighetsflykt.
– Jag kommer snart, meddelade James.
Han gick in på sitt rum och rafsade åt sig sitt täcke. Sedan återvände han till vardagsrummet.
– Fryser du?
Han fick bara en nickning till svar, Alexanders blick var klistrad vid tvn. Fast egentligen var den nog någonstans långt bortom tvn, tänkte James. Han svepte in sig själv och Alexander i täcket, och snart kände han Alexanders huvud på sin axel.
Så satt dom och såg på tv, kanske en halvtimme, kanske en timme. Fast bådas blickar var nog någonstans bortom tvn.

Inte fören de hörde nycklar i låset lyfte Alexander sitt huvud från James axel.
– Mamma, sa James och flyttade sig en liten bit längre från Alexander. Detta var kanske inte det bästa tillfället att berätta hur det låg till mellan honom och Alexander.
– Förresten, vill du sova här?
– Men det är ju måndag i morgon..?
– Men vi har ju studiedag, har du glömt det?
– Glömt? Det är det ingen som har sagt till mig att det är!
– Hej, hördes en glad röst från hallen.
– Hejhej! svarade James. Men det är i alla fall studiedag, fortsatte han vänd mot Alexander igen. Så du får gärna sova här om du vill.
– Mm.
– Du kan ringa din mamma från telefonen i hallen om du vill. Den bärbara ligger antagligen begravd under massa kläder i mitt rum, grimaserade James.
Alexander suckade och la ansiktet i händerna.
– Jag orkar bara inte prata med henne, hördes det kvävt från honom.
James tänkte en sekund innan han plockade upp mobilen ur fickan.
– Duger det med ett sms? Godtar hon det?
– De får hon fan göra, svarade Alexander. Tack, la han till och gav James en snabb puss på kinden, efter att ha kollat att James mamma inte var i närheten.
– Påminn henne om att det är studiedag imorgon också.

– Är ni hungriga? ropade James mamma från köket.
James kastade en frågande blick på Alexander, som skakade på huvudet.
– Ja, det är vi, ropade han tillbaka till sin mamma.
– Vadå vi? Har du inte lärt dig vad det betyder när någon skakar på huvudet?
James skakade själv på huvudet med ett litet retsamt leende.
– Hon frågade inte om vi ville ha mat, utan om vi var hungriga. Och det vet jag att du är.
Alexander suckade och la sig ner på soffan. James la sig jämte honom, balanserande på kanten av den smala soffan.
– Din mamma..? viskade Alexander tyst.
– Hon är fast vi matlagningen för en stund.
Alexander nickade och slöt ögonen. James däremot kunde inte låta bli att ligga och kolla på Alexander. Han var så vacker där han låg, hans långa mörka ögonfransar kastade skuggor på hans kinder.

– Mat! hördes det från köket.
James kom snabbt på fötter, och också Alexander satte sig upp, gäspande. De gick ut i köket och slog sig ner vid det dukade bordet. Alexander kände det vända sig i magen på honom när han kände lukten av maten. Han var så hungrig…
– Hungrig? frågade James mamma med ett leende.
– Nej, inte så, ljög Alexander. Men det ser väldigt gott ut, la han till när han insåg att det lät oartigt. Han la upp en portion på tallriken. Han var så hungrig… Han tog en tugga av köttet. Och en till. Snart hade han ätit upp den portion som han från början hade tyckt varit enorm. Han kämpade mot paniken. Han hade precis satt i sig en hel portion mat! Han kunde inte komma ihåg när han sist hade ätit en hel måltid. Han tittade upp och mötte James blick. Han kände sig lite lugnare. James vackra ögon utstrålade inget annat än kärlek…

– Är du trött? frågade James Alexander som låg jämte honom i hans säng.
Alexander nickade.
– Men jag kan ändå inte somna.
– Varför inte?
– För mycket att tänka på…
– Försök ändå, Alexander. Allt känns bättre i morgon, sa han tyst och hörde att han lät precis som sin mamma. Så hade hon sagt varje kväll efter att det hände. ”Det känns bättre i morgon.” Alexander nickade och drog upp knäna mot bröstet. Efter en stund märkte han att Alexander skakade lätt, som av återhållen gråt. James gled återigen ner jämte honom och höll om honom. Så låg de länge, länge. James började nästan tro att Alexander hade somnat i alla fall, när han slog upp ögonen. Denna gången kunde James se bestämdheten lysa ur dom.
– Nu vet jag, viskade han.
– Vet vad? frågade James lika tyst.
– Vad jag måste göra. Jag måste se till att träffa Angelica. Jag måste få förklara.
James nickade, och Alexander slöt sakta ögonen igen. Snart kunde James höra att han faktiskt hade somnat. Han sov lika fridfullt som ett litet barn, som om det inte fanns ett enda problem i världen för honom just nu. James kysste Alexander lätt på kinden innan han försiktigt trasslade sig ur Alexanders omfamning, för att själv somna.

nawe : D gülligt värre <3

naw x 46527567465927

Hahaha, aaw va söta ni är ^_^
YAY, SANNA HAR KOMMENTERAT MIN HISTORIA (igen)! Duuh, va de inte du som inte skulle kommentera? XD

ååå va jätte bra som vanligt

Älskar. <3

ÖVERBRA!!!!! =D=D=D

gud vad gulligt! XD

O_O har jag sagt det? XD nåja, en liten kommentar då o då får du godta XD

Jag har äntligen läst hela nu *stolt*
Den är verkligen megabraig!

Haha , jadu , Skit helt enkelt . Massa fula kärleksnoveller ! DU ÄR TYP BÄST ! :]