När Varje Viskning Är Ett Rop På Hjälp [Pausad]

Tack tack... Eh, hemligheten är att jag ligger nått kapitel i förväg för att jag ska kunna uppdatera lite oftare^.^ Så riktigt så fort skriver jag inte... ^^ Ursäkta problemen med färgerna och storleken, ger upp försöket att få det rätt nu. Min data vägrar att få det att fungera. hoppas det går att läsa ändå. Nu går jag, men ha det så bra!

:'(
it still makes me sad, but keep going!
and I have got no idea why I'm typing in english.

Deathbat for Cutie.:

:'(
it still makes me sad, but keep going!
and I have got no idea why I'm typing in english.

XD

flumm...

Yo.
Intressant historia, måste jag säga. Ibland får jag lite clichévarning, men du lyckas alltid hålla dig på rätt sida. Bra jobb!
Tänk dock på att det skulle vara bra ifall du kunde varna före varje kapitel ifall det innehåller något som kan fungera some en "trigger", alltså varna för anspelningar på ätstörningar, självmordsförsök o.s.v. För vissa personer kan dessa ämnen vara lite känsliga.

Kärlek/ Clara

CLARA is a monster?!:

Yo.
Intressant historia, måste jag säga. Ibland får jag lite clichévarning, men du lyckas alltid hålla dig på rätt sida. Bra jobb!
Tänk dock på att det skulle vara bra ifall du kunde varna före varje kapitel ifall det innehåller något som kan fungera some en "trigger", alltså varna för anspelningar på ätstörningar, självmordsförsök o.s.v. För vissa personer kan dessa ämnen vara lite känsliga.

Kärlek/ Clara

Tack så mycket. Ska tänka på det. Ska skriva en varning nästa gång, lovar. Bra att du påpekade det, hade inte en tanke på det innan.

Dagens ända uppdatering... Hoppas ni gillar det.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 11
Ändrade planer

Till slut kunde han inte ligga kvar där längre. Det var inte många grader plus ute och han hade som vanligt bara en t-shirt på sig. Fast det ömmade fruktansvärt efter alla slag och sparkar och fast det skrek av smärta i varenda muskel drog han sig upp. Han andades ryckigt och kände sig slut bara av ansträngningen att ställa sig upp. Han försökte trösta sig med att i alla fall inga ben var brutna, men han lyckades inget vidare. Tre killar hade just slagit skiten ur honom. Tre killar hade stått och sparkat på en ensam kille som dessutom låg ner. Varför skulle man glädjas åt att man inte var värre skadad när man hade ont i hela kroppen? Ingen borde behöva bli utsatt för det här, men ändå blev folk det varje dag.

Han tog ett steg i taget. Varenda rörelse gjorde ont, även om det började kännas en liten aning bättre. Till slut hade han tagit sig till framsida av skolgården. Den såg ut att vara öde vid första blicken, men när han kollade noggrannare såg han att det satt någon borta vid gungorna. Han tog ännu ett steg mot ingången. Han ville bara in och hämta sina saker, sen skulle han sticka. Aldrig att han stannade kvar här. Men som vanligt när han inte hade ätit på länge snurrade det till i huvudet på honom. Efter alla slagen kände han sig som om han hade sprungit ett maratonlopp, han hade ont överallt och orkade inte längre stå på benen. Med ett stön trillade han ihop på marken. Han slöt ögonen och ville bara försvinna. Trots att han hade fått så mycket stryk genom åren att han borde vara van så kändes det lika hemskt varje gång. Men det här var det värsta någonsin. Allt gjorde ont, till och med att andas. Kanske skulle han sluta med det? Bara ligga här och hålla andan tills han inte längre var vid liv. Då skulle han i alla fall slippa smärtan, och han skulle slippa uppleva det här igen.

Plötsligt hörde han steg närma sig. Han kröp ihop ännu mer och väntade sig att få fler sparkar, slag och fula ord. Men när stegen stannade var det inte för att ge honom en spark i magen. Han kände en hand på axeln som skakade honom lätt. Äntligen vågade han öppna ögonen. Han vågade knappt tro vad han såg. Emokillen! Emokillen satt på huk framför honom med ett oroligt uttryck i ögonen.
– Är du okej? frågade han bekymrat.
Det enda han orkade göra vad att skaka lätt på huvudet.
– Vad har hänt?
– Dom var tre stycken… Sparkade, slogs. det var allt han orkade viska fram just nu.
– Fy fan! Så fegt att vara tre mot en! Vill du att jag följer dig hem? Här kan du inte vara kvar!
– Inte hem! Snälla inte hem… Och inte sjukhuset heller, jag hatar sjukhus. sa han och kämpade för att hålla rösten stadig.
Killen nickade allvarligt.
– Jag antar att du inte vill att jag ska hämtar en lärare heller… Du skulle kanske kunna följa med mig hem? Om du vill alltså, la han till med ett generat leende.
Alexander nickade. Hans leende avslöjade säkert hur gärna han ville det, för det kändes som om han log från öra till öra. Och den rörelsen gjorde inte ont.

Med hjälp av killen, som han fick reda på hette James, lyckades dom ta sig till busshållsplatsen. Alexander förbannade sig själv för att första mötet med honom var när han hade fått så mycket stryk att han knappt kunde gå själv. Men förvånande nog var det inte svårt att prata med honom. Han som alltid hade så svårt att prata med folk och aldrig visste vad han skulle säja snubblade nu över orden i iver att få så mycket som möjligt sagt. Och James själv pratade lika mycket. På den lilla biten från skolan till busshållsplatsen fick han reda på att James hade bott i USA i 5 år, men var född i Sverige. Innan han kommit hit hade han bott i Stockholm, och han hade varit emo i drygt tre år. Han hade inga syskon och bodde varannan vecka hos sin mamma och varannan vecka hos sin pappa.
De satt och väntade på bussen när James plötsligt såg allvarlig ut igen.
– Nu får du berätta vad som hände dig, och varför. Jag vill veta vilka jävlar som gjorde det här mot dig!
– Är du säker på att du vill höra? Jag tror inte att du är intresserad av att höra på mitt gnäll. Du behöver inte göra det bara för att vara snäll.
James såg uppriktigt förvånad ut.
– Klart jag vill höra! Och inte för att vara snäll. Jag vill veta varför, för du verkar ju vara en skitbra kille.
Alexander försökte att inte visa hur himla glad han blev för de orden, han hade inte fått en komplimang på evigheter. Han kunde inte ens komma ihåg förra gången han fick det.
– Varför vet jag egentligen inte. Det har varit så här ända sen jag började klä mig såhär. De få vänner jag hade då ville inte längre vara med mig eftersom alla frös ut mig ännu mer än vanligt. När jag sen blev helt ensam gick dom över från att ignorera mig till att mobba mig. Det gick inte en dag utan att jag fick höra fula ord och kommentarer om att jag borde sitta hemma och skära mig istället för att vara där och… äckla dom.
Alexander tittade ner på sina naglar med det flagnande svarta och rosa nagellacket, tog ett djupt andetag och fortsatte.
– Efter ett tag började folk gå på mig på allvar. Tryckte upp mig mot väggar, slog mig, tog stryptag, sparkades. Jag började gömma mig i biblioteket på alla raster. Sedan gick dom som ledde mobbningen mot mig ut nian, och jag trodde att allt skulle bli bättre. Och till en början var det väl en förbättring. De ignorerade mig och fryste ut mig totalt igen, men ingen slog mig i alla fall. Men sen igår råkade jag säja emot en kille i bussen när han kallade mig patetisk bög, och sedan var jag inte osynlig längre. De har utlovat ”lektioner” till mig. Som tydligen går ut på att banka skiten ur mig.

Jättebra! Fortsätt att skriva!

Tackar^.^ Dagens uppdatering kommer nu... Påminnelse: Innehåller ätstörningsproblem, rekomenderas inte att läsa ifall du är känslig för ämnet

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 12
Hemma hos James

– Hallå? ropade James.
Inget svar.
– Mamma har nog inte kommit hem än. Hon jobbar på sjukhuset, så man vet aldrig riktigt när hon behöver jobba. Hur känns det nu förresten?
– Okej… svarade Alexander lågt. Han kände den vanliga blygheten komma krypande. Det var evigheter sen han var hemma hos någon, varför hade han följt med en kille han inte ens kände hem? James skulle säkert ångra sig och inte ha vilja honom här, och sedan kommer det bara bli pinsamt. Varför hade han följ med honom hem? Han visste egentligen redan svaret. Han kunde inte motstå honom…

Han följde med James ut till köket. Sjönk försiktigt ner på kanten av en stol.
– Vill du ha något att äta? Du fick väl inget att äta i matsalen idag, va? sa James och log lite.
– Nej, jag fick förhinder, svarade Alexander, men jag vill inte ha något ändå, tack. Jag är inte hungrig.
– Säkert? Du får jättegärna om du vill, jag ska ändå laga makaroner.
Alexander skakade på huvudet, fortfarande med ett litet leende i mungipan. James fick honom att le utan att ens säja något roligt. Han kände redan att han gillade honom.
– Nej det är lugnt, jag brukar inte äta så mycket.
– Det skulle nog inte skada, du ser väldigt smal ut. sa James försiktigt.
Alexander rynkade pannan. Drev han med honom? Han såg inte ut så i alla fall. Han såg allvarlig och lite bekymrad ut, hade en liten rynka mellan ögonbrynen. Bekymmersrynka, eller vad brukade man kalla den?
– Smal? Kanske det, men vad spelar det för roll? Jag är motbjudande i alla fall, sa han men ångrade sig i samma ögonblick. Bet i sin ena läppring och kollade ner i golvet. Varför kunde han aldrig hålla tyst? Ingen ville väl vara med en gnällig nörd. James var först tyst och försökte antagligen räkna ut om Alexander menade vad han sa.
– Tycker du verkligen att du är motbjudande? Men varför? Jag kan inte se något motbjudande med dig! Du kan inte svälta dig själv, du kommer försvinna helt till slut om du inte äter!
Alexander kollade än en gång upp och mötte James blick. Även denna gång var det ärlighet och allvar i hans ögon. Och vilka ögon… Alexander var tvungen att slå ner blicken igen, James blick var som laser. Den genomborrade honom. På ett skönt sätt…
”Jag kan inte se något motbjudande med dig”. Herregud, han menade vad han sa. Hans komplimang la sig som en varm filt i magen, tinade upp lite av isen som alltid låg där.
Han log mot James eftersom han inte riktigt visste hur man svarade på en komplimang. Han var som sagt inte direkt van vid att få några. Dessutom visste han inte ens om det hade varit en komplimang…

Han satt med knäna uppdragna mot hakan och såg på när James kokade makaroner och stekte några Mamma Scan köttbullar. Han hade erbjudit sig att hjälpa till, men James ville inte låta honom göra det. Han tog emot en kopp te med mjölk och socker efter en del protester. Men som sagt, han kunde inte stå emot James. Han kunde inte heller ta ögonen från honom när han stökade runt i köket och svor tyst över att han inte kunde hitta rätt i skåpen. De hade ju precis flyttat in och allt såg ut att vara intryckt på måfå någonstans där det fanns plats. Till slut satte han sig i alla fall mitt emot honom med en stor portion makaroner och köttbullar. Han skrattade till när han såg Alexanders min.
– Jag är faktiskt hungrig! Du är inte den ända som inte åt i skolan. Fortfarande säker på att du inte ska ha något? Jag lyckas alltid koka för lite makaroner annars, men idag blev det visst lite mycket.
– Nej det är bra, jag har ju te. Med både mjölk och socker i, sa han med en överdrivet äcklad grimas.
James skrattade igen. Det var otroligt, Alexander satt faktiskt här och pratade med en jämnårig kille, fick honom till och med att skratta!
– Jag hade god lust att hälla i massa andra feta och söta saker i teet ska du veta! Du ska vara glad att du kom undan med bara mjölk och socker. flinade han.
– Du ska nog vara glad för det du med, för jag är inte kul att ha som fiende! Jag är en utav dom där tuffa killarna som slår ner folk jag inte gillar förstår du. sa Alexander med ett litet leende. Det kändes bra att kunna skoja om sin egen situation.
James såg först lite osäker ut, men när han såg Alexanders min log han också.

tjoho! yay!
mer snart, tack! jättebra!

wääh, sööwta de e!

åh, ser du vad du gör med mig? nu skriver jag som en scenester. >.<

xD

Va kul att ni gillar det =) Det gör mig jätteglad... Bara för att det är lördag så blir det en uppdatering till^.^

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 13
Att drunkna i någons ögon

De hade förflyttat sig till soffan i tv-rummet och satt och småpratade och zappade mellan kanalerna. Alexander kände sig gladare än han hade gjort på åratal, kanske hade han äntligen hittat en vän? Han log lite för sig själv utan att riktigt veta åt vad, och när han kollade upp såg James ganska frågande ut.
– Var du långt borta i tankarna eller? sa James med ett lite retsamt leende. Någon speciell person du tänkte på?
Alexander kände att han blev varm i ansiktet. Varför skulle han alltid rodna?
– Nej nej, jag bara… Äsch, jag vet inte.
– Okej, jag fattar vinken. Det var privata tankar! James leende blev ännu lite bredare.
Alexander kände rodnaden sprida sig nerför halsen, och han tog upp en kudde och kastade mitt i James retsamma ansikte.
– Ha, du ska få för privat! sa han och skickade iväg ännu en kudde mot James.
James duckade skrattande och slungade iväg en mot Alexander. Snart flög kuddarna genom luften. De kastade kuddar och brottades ända tills dom låg och vred sig av skratt på golvet. Efter alla slag gjorde det ont att skratta och brottas, men just nu spelade det inte så stor roll. Han var bara så glad att han var här.
– Vet du vad? sa James när de hade hämtat andan lite. Det känns som om vi känt varandra i veckor, fast det egentligen bara är någon timme.
Alexander nickade, han visste än en gång inte vad han skulle svara.
– Samma här, sa han tyst. Fan! tillade han sen. Vad är klockan?
– Snart fyra, hur så? James såg lite fundersam ut över hans plötsliga panik över tiden.
– Shit, jag måste ringa min mamma! Hon kommer ringa polisen snart om jag inte hör av mig.
– Visst… Telefonen är i hallen. Du får förresten jättegärna sova över här om du vill. Om du tycker att det blir jobbigt att ta dig hem nu och så.
– Tack, skitsjyst. Mumlade Alexander.

– Vart har du varit!? Vart är du? hans mammas röst var gäll av oro.
Han suckade. Han skulle visserligen varit hemma för en timme sen, men hon behövde väl inte bli så hysterisk i alla fall? Han var säker på att hennes röst hördes ända in i tv-rummet där James satt och bläddrade bland några skivor.
– Ta det lugnt. Jag följde med en kompis hem bara, och glömde bort tiden.
– Vad då för kompis? nu lät hon mer misstänksam än orolig.
– Ingen du känner. Jag lärde nyss känna honom själv.
– Honom? Så det är inte en tjej då? han hörde en liten glimt av hopp i rösten.
Alexander slängde en blick på James. Han hade fortfarande sin uppmärksamhet vänd mot skivorna. I alla fall såg det ut så.
– Nej mamma, det är ingen tjej. Förresten så tänkte jag sova över här inatt. Det är okej va? han låter så snäll och bedjande han kan och hoppas att hon tycker att det är okej.
– Jo det går väl bra, bara du tar dig till skolan i tid imorgon. Men du Alexander, du tror väl inte på allvar att jag går på det där om att det skulle vara en killkompis? Du behöver inte ljuga, det är helt okej. Jag hade kille när jag var i din ålder.
Han suckade djupt och försökte att inte fräsa åt henne.
– Det är en kille… Han heter James, om du nödvändigtvis behöver veta.
– Om du säjer det så, sa hon, men han kunde höra att hon fortfarande inte trodde honom.
Fast det kanske var lika bra.
Han sa hejdå och la på luren.

Han gick tillbaka in till James och slog sig ner jämte honom.
– Jag fick sova över.
– Jo, jag förstod det. svarade han och slet blicken från texthäftet han höll på att läsa i. Du behöver inte svara om du inte vill, det är ju inte min sak, men hur kommer det sig att din mamma blev så jättehysterisk bara för att du var lite sen?
Alexander tittade ner i golvet och bet i sin läppring som han ofta gjorde när han funderade. Kunde han berätta?
– Du behöver väl inte berätta det för alla va? Jag har liksom tillräckligt redan med… ja du vet.
Han drog av sig vantarna och visade sina handleder. Som vanligt lyste ärren vita. Han ryckte till som om ärren varit öppna sår när James drog fingret över dom. Alexander kände en rysning längst ryggraden.
– Hur länge sen var det? viskade James.
– Ett halvår sedan, knappt. Mamma hittade mig medvetslös i min säng, lakanen var helt nedblodade. Sedan dess har hon varit överbeskyddande mot mig. Eller låtsas i alla fall… Hon hatar mig egentligen.
– Klart hon inte hatar dig… Varför skulle hon? James såg på honom och han fastnade än en gång i hans ögon. Han hade alltid tyckt att uttrycket ”drunkna i någons ögon” var fånigt, men det var innan han mötte James.
Alexander svarade inte på frågan.
– Varför gjorde du det?
– Jag hatar mig själv, hatar mitt liv. Jag antar att jag ville fly.
– Hjälpte det?
– Nej. Jag är ju fortfarande här…

Den sista meningen var jättebra.

Ja, hela historien är ju bra, men den sista meningen står verkligen ut.
<3

shit va bra!

Tack så jättemycket! Shit, ni skulle bara veta hur mycket det här betyder för mig<3 Tack!

Älskaren<3

Yay! Är det någon inne som vill ha en till uppdatering nu? Är kvar en stund till i så fall.. Annars blir det imån

-viftar frenetiskt-

Haha, okej.. Här kommer den. Inte så lång, men men

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 14
När allt blir svart

– Jag undrar vart vi har luftmadrassen, sa James med en tänkande min. Jag vet att vi ska ha en, men har faktiskt ingen aning om vart den är. Jag har ingen aning om vart något är nu efter flytten! Jag ringer mamma och ser var hon är. Hon är antagligen hos sin underbara pojkvän. sa han och himlade med ögonen.
Han gick ut i hallen och lyfte luren. Han trummade med fingrarna mot dörrkarmen medan han väntade på att hon skulle plocka upp mobilen och svara.
– Hej! Va tid det ska ta för dej att svara då. Var du upptagen eller?
Alexander hörde inte hennes svar eftersom hon antagligen pratade i normal samtalston, och inte skrek som hans mamma.
– Vet du vart vi har luftmadrassen? En kompis sover över här inatt… Nej jag vet, men denna gången var det faktiskt nödvändigt.
Han slängde en blick mot Alexander där jag satt i soffan, som snabbt slog ner blicken för att inte visa att han hade tjuvlyssnat. Kinderna brände, som alltid när han blev generad.
– Jag vill inte förklara nu. Jag lovar att du kommer få en förklaring sen… Ja, han har råkat ut för en del… Nej, han är ganska okej nu… Ja, vi syns sen då. Hejdå!

James gick in och satte sig i soffan jämte Alexander.
– Hon visste inte, men hon skulle försöka leta fram den när hon kommer hem. Hon kommer om en timme eller så.
Han avbröt sig när han såg Alexanders min. Den såg både rädd och arg ut.
– Vad är det? frågade han förvånat
– Vad det är!? Varför berättade du? Fattar du hur det blir för mej nu? Mamma kommer att få reda på det, sen kommer hon gå till skolan, sen kommer alla få reda på att jag är en liten tjallare, och sen kommer allt bli ännu värre än det redan är! Dom kommer slå ihjäl mej, fattar du inte det!?
Han reste sig upp och sprang ut i hallen. Han stoppade fötterna i skorna, öppnade ytterdörren och sprang ut i trapphuset. Började ta trappstegen i en väldig fart. Två våningar kvar… Två trappsteg i taget. En våning kvar. Snedsteg. Tappar balansen. Han trillar de sista trappstegen och hamnar för tredje gången samma dag i en hjälplös hög på marken. Denna gången svartnade det direkt.

oj. Drama.