När Varje Viskning Är Ett Rop På Hjälp [Pausad]

verkligen en bra story! du bör skicka den till något bokförlag!
// ny på forumet

verkligen en bra story! du bör skicka den till något bokförlag!
//ny på forumet

oobs... råkade skicka två

Deathbat for Cutie.:

Damn, du uppdaterar snabbt.
brukar inte tycka om svenska historier men denna är bra

haha, det är för att jag har skrivit ett tag innan jag började skriva in här... Senare kanske det inte kommer lika tätt, det beror på hur mycket jag hinner skriva. Mamma hotar med att stänga ner internet om jag inte börjar sitta mindre
Oh, tack! Ni gör mej så glad!

anna_is_the_shit:

verkligen en bra story! du bör skicka den till något bokförlag!
// ny på forumet

Herregud, tar du inte i lite nu? Men tack så jättemycket, jag blir gladare än ni kan ana av ert stöd. TACK!

Gillar jättemycket!

när började du skriva?

VampireHeart:

haha, det är för att jag har skrivit ett tag innan jag började skriva in här... Senare kanske det inte kommer lika tätt, det beror på hur mycket jag hinner skriva. Mamma hotar med att stänga ner internet om jag inte börjar sitta mindre
Oh, tack! Ni gör mej så glad!

min mamma är likadan

Haha, dom flesta mammor än nog så, så det hjälper nog inte att byta heller XD

Jag har faktiskt inte skrivit på allvar fören jag började på den här berättelsen för nån vecka sedan. Men jag har alltid gillat att skriva, och vi skrev ofta noveller och sånnt i skolan när jag gick på mellanstadiet. Dessutom skriver jag endel för min egen skull, dikter, texter och sånnt... Men annars så är det här det första (:

verkligen skills...

Åh, tack... Jag har alltid haft en hemlig dröm om att bli författare, men har aldrig trott att jag skulle duga..

man kan ju alltid försöka...

Okej, tack allihopa Nu kommer nästa kapitel^.^

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 9
Sista skoldagen

När väckarklockan ringde den morgonen var han för en gångs skull redan klarvaken. Han hade inte sovit mer än ett par timmar den här natten. Han var alldeles för spänd inför hans ”flykt”. Han hade bestämt sig för att gå till skolan som vanligt först, och sen ta bussen mot Stockholm istället för hem. Om han inte skulle gå till skolan först så fanns risken att någon lärare ringde hans mamma och ställde till det redan från början.

Han gick upp och gjorde sig i ordning inför skoldagen. Han gjorde allting i samma ordning som han brukade, han ville inte att hans mamma skulle ana något. Först på med kläderna, sminka sig och fixa håret, bädda sängen och samla ihop grejerna som han skulle ha med sig till skolan. Det var bara det att idag packade han för att lämna det här stället. Han packade sina skolböcker i en kasse och la ner de andra sakerna i axelväskan. Mobil, laddare, mp3, så många batterier han kunde hitta, smink, tandborste, tandkräm, pengar, några pocketböcker, några t-shirts, några tröjor och ett par extra jeans. Allt fick förstås inte plats i hans väska, så han fick packa en hel del i kassen också. Han visste inte hur han skulle klara sig på det här, men det fick helt enkelt fixa sig. Skulle han vara ärlig så brydde han sig inte särskilt mycket. Inget kunde vara värre än att vara kvar, eller? När han gick ut i hallen för att ta på sig skorna kom hans mamma ut ur sovrummet. Han märkte att han inte var den enda som hade sovit dåligt, hon hade mörka ringar under ögonen och såg flera år äldre ut än hon hade gjort i gårkväll.
– Alexander… Snälla du, kan du inte förlåta mig? Jag vet att det jag sa var otroligt elakt, men du förstår väl att jag inte menade det?
Tystnad. Han såg bara på henne. Hennes läpp darrade lätt, som om hon skulle börja gråta när som helst. Hon borde bli skådespelerska, tänkte han, hon har talang. Men hon ska inte inbilla sig att jag är dum. Jag vet att det bara är ett spel.
– Sluta se på mig sådär! Jag säjer ju att jag är ledsen för det, vad mer vill du att jag ska göra!? skrek hon plötsligt.
Han såg bara på henne, snörde skon och tog sin väska. Han vände sig om med handen på handtaget.
– Hejdå. Ha det bra. sa han tyst. Han visste inte om han menade det eller inte. Det var ju ändå hans mamma…

För en gångs skull var han tidigare än bussen. Han undrade om det som krävdes för att han skulle slippa springa efter bussen var en rymningsplan. Han hade inte varit i tid till bussen på många år. Han hade antigen fått springa efter den och vifta tills den (förhoppningsvis) stannade eller ibland till och med gå till skolan och missa halva första lektionen. Men nu satt han alltså här och väntade på att bussen skulle rulla in på hållplatsen. En ovanlig känsla, minst sagt. Han satt djupt försjunken i sina tankar när bussen kom. Han hoppade på bussen och trevade i bakfickan efter busskortet. Denna gången låg det faktiskt där. Han gav det till chauffören med ett leende, men han verkade inte alls imponerad.
– Stå inte där och flina! Gå och sätt dig så att vi kommer iväg någon gång istället! sa han surt.
Alexander suckade. Aja, han skulle inte låta en grinig gubbe förstöra sitt för en gångs skull ganska bra humör. Han intog sin vanliga plats längst bak i bussen, men för en gångs skull satte han inte på sin ipod. Det skulle antagligen finnas tillfällen längre fram då han behövde den bättre än nu, så lika bra att spara på batteri. Han lutade huvudet mot rutan och såg hus efter hus svischa förbi. Alla var lika gråa och tråkiga. Han måste ha somnat till, för när han slog upp ögonen stod bussen stilla. De var på hållplatsen där han hade suttit och gråtit igår. Det var konstigt, men det kändes som om det var en vecka sen han satt där och frös så att han skakade. Så mycket hade hunnit hända sen igår. Han tittade upp och mötte ett par mörkt gröna ögon. Killen från igår! Han hade nästan glömt bort honom, som sagt hade det hade hänt så himla mycket annat sen han såg honom springa där efter bussen. Men nu stod han där och tvekade. Såg inte ut att veta vart han skulle sätta sig. Han tog ett tvekande steg mot den lediga platsen jämte Alexander .
Nej! Inte där! Du vet inte… Bara inte där! För ditt eget bästa, välj en annan plats! Tänkte Alexander panikslaget. Kanske såg killen Alexanders säkert avvisande blick, för han slog sig istället ner på en plats snett framför. Alexander ville dra ett djupt andetag av lättnad, samtidigt som besvikelsen la sig som en svart sten nere i magen. Han suckade och brydde sig inte längre om att spara på batteriet till ipoden, han var helt enkelt tvungen att få lite musik att trösta sig med.

jättebra! verkligen!

Yay! :'D
Mer snart? ^^

Hm, kanske. Håller på att skiva mer nu. Så ja, kanske mer snart^.^ Trore. Men annars i morgon

längar till nästa kapitel...

Okej, det blir ett till ikväll

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 10
Mod är dumhet

Tre lektioner gick, utan någon händelse värd att lägga på minnet. Minuterna kändes som timmar, han ville bara att skoldagen skulle ta slut så han fick lämna det här jävla stället – förhoppningsvis för alltid. När lunchen kom visste han inte vad han skulle göra. Han hade som vanligt inte ätit någon frukost, så hans mage skrek av hunger. Men han skulle inte tillåta sig själv att äta. Hans jävla kropp behövde inte något extra fett. Ett mål om dagen – max, fick den nöja sig med. Och massor med vatten. Det gav honom en känsla av att han var mätt. I alla fall för en stund. Han funderade på att gå till biblioteket precis som alla andra vanliga dagar, men det här var ju ingen vanlig dag. Det var dagen som skulle innebära ett nytt liv. Antagligen bra mycket bättre än det förra. Det fanns inte en chans att han skulle kunna sitta och koncentrera sig på en bok när det bara var någon timme tills han skulle sitta på en buss mot frihet och nytt liv. Han bestämde sig för att chansa. Han skulle gå till matsalen och dricka några glas vatten. Kanske skulle han också unna sig själv ett knäckebröd. Utan smör förstås. Han styrde stegen mot matsalen, där han inte hade satt sin fot på säkert en och en halv månad. Idag kände han att han skulle kunna klara av några elaka kommentarer, det var ju trots allt sista gången. Så med mer mod än han hade haft på åratal steg han in i matsalen. Inga reaktioner. Han skrattade nästan åt sig själv när han märkte att han blev förvånad över det. Vad hade han väntat sig egentligen? Att varenda människa skulle vända sig mot honom så fort hans fot nuddade golvet i matsalen? Men hans lilla gnutta självförtroende försvann snabbt när han såg tre killar närma sig. Det var tre av hans så kallade ”privatlärare”. Fan! tänkte han skräckslaget. Hans första impuls var att vända och springa därifrån, men istället gick han i riktning mot drickaautomaten. Det här var hans sista dag här, och han ville inte bli ihågkommen som ”killen som springer som en rädd kanin”. Inte för att han egentligen trodde att någon skulle komma ihåg honom, men han ville i alla fall inte visa sig som den svaga.
Jonas och hans gäng ändrade riktning och var nu helt plötsligt på väg mot drickan istället. Nu var det helt säkert att det var honom de var ute efter i alla fall. Han gjorde sitt bästa för att andas lugnt och inte ta till flykten.
– Nämen hej Alex! flinade Jonas.
Alexander brydde sig inte om att rätta sitt namn, trodde inte att Jonas hade uppskattat det. Han stod bara där tyst. De omringade honom och gav honom inget tillfälle att fly.
– Jag sa hej till dej. sa Jonas med ett hotfullt tonfall. Då ska du svara, förstår du?
– Hej, pressande han fram.
– Ska vi gå en runda? Du ska väl ändå inte äta något, ditt patetiska anorexiabarn. sa han med vad man hade kallat ett vänligt leende om man inte hade hört orden. Men som vanligt var hans ögon kalla och hotfulla.
De tog honom under armen och ledde honom ut ur matsalen. Alexander gjorde inget motstånd. Det skulle bara bli värre då. Jonas och hans vänner lyckades få det att se ut som om han följde med frivilligt, så de lärare som stod i matsalen för att hindra saker som de här anade ingenting. Det var inte fören de var ute ur byggnaden de började dra med sig honom. De drog honom till knuten av ena skolbyggnaden, där det inte fanns några fönster och där det inte fanns risk för att bli upptäckta annat än av killar som var i Jonas stil. Och dom hade antagligen bara hjälpt till med glädje…
– Vet du vad? väste Jonas till Alexander där han tryckte upp honom mot väggen med en hand mot bröstborgen och en mot halsen. Eftersom vi är så snälla killar så ska vi hålla våra löften om lektioner för dig. Och vet du var dagens lektion går ut på?
Alexander hade nu förstått att Jonas väntade sig svar, och skakade lätt på huvudet. Han kände Jonas hand tryckas hårdare mot halsen, gjorde det ännu svårare att andas.
– Då ska jag berätta det för dig. När du kom in i matsalen idag hade du alldeles för mycket självförtroende. Du borde inte ens ha vågat dig in där. De värdelösa människorna är förpassade till biblioteket eller nått annat avskilt ställe, där folk slipper se er och slipper bli illamående av er. Du verkar ha glömt bort att du tillhör en av dom värdelösa människorna. Men jag tror att vi kan hjälpa dig och komma ihåg det, eller vad tror du?
Det första slaget kom rätt i magen. Fick honom att vika sig dubbel och kippa efter luft. Någon tryckte upp honom mot väggen igen och gav honom ännu ett knytnävsslag i magen. Denna gång sjönk han ihop på marken. Men de var inte färdiga än. De placerade sparkar mot rygg, mage och ben. Han kröp ihop i fosterställning, men det hjälpte inte så mycket. Till slut svartnade det för ögonen av smärta. Han kände något vått träffa kinden. Någon spottade på honom. Han hörde stegen avlägsna sig. Han låg fortfarande kvar med slutna ögon. Smärtan skar i honom varje gång han försökte röra sig.

Eeep. :'o
Stackars.

Fortfarande jättebra!

shit va fort du skriver! jag håller med erika! fortfarande bra!