När Varje Viskning Är Ett Rop På Hjälp [Pausad]

Hej! Jag har en fråga till er svenskar här... Jag skriver en del och håller på med en berättelse, och jag undrar om någon skulle vara intresserad av att läsa? I alla fall ge den ett försök? För i så fall så skulle jag lägga ut den här. Den har inget med MCR och göra eller så, men det här är det enda forumet jag är medlem på så... Så om någon skulle vilja läsa så säj bara till, så lägger jag ut det första kapitelet direkt. Ha det bra!

Varning! Denna historia innehåller saker som mobbing, självmordstankar, ätstörningar och liknande. Så om du känner att detta kan få dig att må dåligt så borde du kanske inte läsa det här.

Varför inte. Kör på.

Ah, skojj^.^ Det första kapitelet är lite som en inledning, så vänta dig inte för mycket. Det händer mer sen.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 1
Alexander Johansson, misslyckad 16 åring

Han såg sig själv i spegeln. Tajta utslitna jeans, svart t-shirt. T-shirten var från konserten i somras. From First To Last stod det på den. Det bästa emo bandet i hela världen. Han suckade och önskade sig tillbaka till den juni kvällen. För första gången hade han känns sig rätt. Känslan av att inte räcka till och att inte passa in som han alltid bar med sig i vanliga fall hade varit som bortblåst. Han kom snabbt tillbaka till verkligheten när hans mamma bankade på dörren.
– Öppna dörren Alexander! Den finns faktiskt personer som behöver sminka sig och göra sig i ordning i huset!
Han suckade och öppnade dörren. Varför hade dom inte två toaletter? Som vanligt slutade det med att han fick ta med sig plattången och kajalen in på sitt rum och sminka sig framför den minimala spegeln där. Han suckade när han för andra gången var tvungen att torka bort kajalen och börja om på nytt. Det ville inte bli som han hade tänkt sig. Som vanligt hade han varit uppe för länge och hade knappt orkat släpa sig upp på morgonen. Måndagar var värst. Efter att ha varit uppe hela nätterna och sovit till tretiden på dagen hade han helt ändrat sömnrytmen.

Till slut fick han i alla fall kajalen någorlunda snyggt. Han tog upp plattången som han hade satt på när han kom in i rummet. Han började platta sitt svarta hår och konstaterade att plattången fortfarande inte var tillräckligt varm. Han skulle verkligen behöva en ny. Men efter dubbelt så många tag med en halvvarma plattången såg håret i alla fall ut som han ville, platt och lite stripigt. Hans lugg räckte nästan ända ner till dom isblå ögonen som nu var inramade med svart kajal, medan håret var lite kortare i nacken. Han öppnade garderobsdörren för att leta reda på ett par av sina vantar. Han hade säkert runt tio par olika vantar med avklippta fingrar. Delvis berodde de på att han slarvade bort dom, köpte nya och hittade dom gamla igen. Men sen gillade han dom verkligen och hade både randiga, svarta, gråa, röda, vita, ja massa olika. Idag blev det en helsvart och en vit och svart randig. Egentligen var han nog väldigt fåfäng. Vilken annan kille spenderade så här mycket tid åt att sminka sig, välja kläder och fixa håret? Svaret var enkelt. Inte många. Någon av hans kompisar som också var emokid möjligen, men han var nog ändå värst. Dessutom behövde han visst smink, vad hans mamma än sa, tänkte han medan han la ett lager av röd ögonskugga nedanför ögonen. De personer som säjer att smink var för tjejer och bögar vet inte vad dom snackar om. Han vägrade gå ut utan att smeta på sig kajal. Han kände sig så naken och sårbar utan den. Han slängde ett öga på klockan och insåg att han som vanligt skulle få bråttom om han skulle hinna med bussen. Han bytte snabbt sina snakebites mot två ringar. Sedan sprang han ut i köket och öppnade kylskåpet. Irriterat konstaterade han att det inte fanns något han ville ha. Han slängde igen kylskåpsdörren igen och gick ut i hallen för att ta på sig skorna. Converse eller Vans? Han suckade för vad som kändes för hundrade gången den här morgonen och undrade varför han måste ha så svårt att bestämma sig. Det fick bli Converse. En svart och en neonrosa. Sen slängde han väskan över axeln, tog sina nycklar och ropade hej då till sin mamma.

Det ser bra ut. Faktiskt.

Tack...Ett till kapitel?

Aja, skriver in det här nu innan jag måste gå i alla fall, så kan du läsa om du känner för det.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 2
På en buss på väg mot helvetet

Han fick springa sista biten eftersom bussen redan stod inne på hållplatsen. Han frös i bara t-shirten och frågade sig själv varför han inte gjorde som alla andra normala människor och tog en jacka på sig. Sånt glömde han alltid, hur man nu kan lyckas med det. När han steg på bussen kom han på den andra saken han hade glömt. Busskortet. Det här var helt enkelt inte hans dag. Han log ursäktande mot chauffören och haspade ur sig en ursäkt om att kortet låg i ett annat par jeans, vilket det kanske gjorde, han hade faktiskt ingen aning. Chauffören lät honom i alla fall åka med. Om det berodde på snällhet eller bara på att han ville iväg så snabbt som möjlig visste han inte, men han kom i alla fall med vilket var det viktigaste. Han såg sig omkring och konstaterade att det inte var någon han kände på bussen. Alltså fick det bli platsen längst bak. Han skulle aldrig sätta sig jämte någon han inte kände. Han visste hur det skulle bli. Han var så trött på kommentarer som ”Du är väl ett emo kid, ska du inte sitta för dig själv någonstans och gråta då?” eller ”Varför sitter inte du hemma och skär dig i armarna om du nu är emo”. Att man skulle sitta och skära sig i armarna eller gråta hela tiden bara för att man var emo var lika mycket skitsnack som det där med sminket. Han visste inte riktigt varför, men emo kids var helt enkelt inte accepterade i samhället. Rätt konstigt i och för sig eftersom skillnaden mellan emo och punk inte var sådär enormt stor, utseendemässigt i alla fall. Och punkarna var det ingen som gick på. Dom hade respekt, det var snarare dom som gick på folk än tvärt om.

Han satte sig ner längst bak och slängde väskan på sätet bredvid, för att markera att han inte var intresserad av att ha någon att sitta jämte. Inte för att han trodde att någon skulle sätta sig direkt, men man visste aldrig om någon var på humör för att mucka gräl. Han var inget vidare på att bråka egentligen. Han slogs inte, gillade inte våld. Och han var inte bra på att säja emot heller, alla bra kommentarer han borde slängt ur sig kom han oftast på på kvällen när han skulle sova. Han plockade upp sin ipod ur väskan och satte på sig lurarna. Han hade alltid sin ipod med sig, den lyckades han aldrig glömma. Den var nästan som en del av honom. I skolan såg man honom aldrig utan den. Det var inte bara för musikens skull, för om man hade lurar på sig är det mindre folk som tilltalar än, alltså mindre elaka kommentarer. Han vred upp ipoden på maxvolym och slöt ögonen. ”Do you know what it’s like to feel ugly all the time?” sjöng Sonny Moore, sångaren i From First To Last. Han älskade den här låten. Han kände igen sig så mycket i den. Han visste verkligen hur det var att känna sig ful hela tiden. Hur mycket tid han än la ner på sitt utseende så hatade han fortfarande sig själv.
– Ey du emokillen! Alla här kanske inte vill lyssna på din känslomässiga emo skit! sa någon.
Han tittade inte upp, fortsatte bara att blunda och låtsas som om han inte hörde.
– Hör du dåligt eller?
Någon smällde till honom på kinden. Han kollade upp. En lång och ganska smal kille såg hotfullt på honom. Om Alexander inte mindes fel hette han Jonas.
– Du tror du är så mycket bättre än oss andra bara för att du är emo. Men du är bara en liten patetisk bög som försöker få uppmärksamhet! väste killen med hans ansikte nära Alexanders.
Det sved… Han önskade att Jonas hade slagit till honom en andra gång istället. Det kunde han ta. Ord lämnade större spår än slagen gjorde.
– Om det är någon som är patetisk så är det inte jag. sa Alexander lågt.
Tyvärr inte tillräckligt lågt.
– Du väljer bra tillfällen du, din fege jävel. Men senare kommer det inte att finnas en hel busslast som ser vad jag gör. Och då kommer jag ge dig en bra anledning att gråta. Det är väl det du är bäst på, antar jag. väste han.
Alexander kollade ut genom fönstret och svor tyst för sig själv. När han för en gång sa emot den som muckade med honom blev det bara värre. Han kanske skulle fortsatt med att tiga och ta emot…

Verkar inte direkt vara så många som är intresserade... Aja, här är tredje kapitlet. Blir de sista om de inte är någon mer som hakar på.... De va värt ett försök i alla fall(;

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 3
Ensam mot världen

Alexander såg ut genom rutan utan att egentligen se vad som passerade förbi. Musiken stängde som vanligt ute honom från omvärlden, och han var långt borta i tankarna. Bussen stannade till på ännu en hållplats, men sattes snart i rörelse igen eftersom det inte stod någon där. Men när bussen sakta rullade iväg såg Alexander något i ögonvrån som fångade hans intresse. En kille kom springande efter bussen. Han hade svart hår med slingor i blåa och rosaaktiga nyanser, mörka jeans, beige pikétröja och en svart öppen luvtröja. Över axeln hade han en grå väska med massor av bandpins. Killen, som mycket väl skulle kunna vara emo, viftade med armarna där han sprang efter bussen, men chauffören verkade inte märka honom. Alexander lutade sig tillbaka mot sätet. Vem var den här killen? Han hade aldrig sett honom innan. Han måste vara nyinflyttad. Men Alexander hade inte hört något om att någon ny kille skulle börja hos dom. En röst i hans huvud frågade honom när han senast hade hängt med på lektionerna. Och den hade rätt. När man hade ipoden på hela lektionerna och satt längst bak i klassrummet hörde man inte direkt allt som sas längst fram i klassrummet. En tanke for genom huvudet på honom. Killen var faktiskt väldigt söt. Så fort han hade tänkt tanken blev han förskräckt. Vad sa han? Han rodnade fastän det inte var något han hade sagt högt. Han menade bara att killen såg trevlig ut, så var det, intalade han sig själv. Men han kunde inte få bilden av killen springandes efter bussen ur huvudet hur mycket han än försökte.


Skoldagen var ännu värre än vanligt. Allt runt honom var som en dimma. Allt han ville var att få åka hem och lägga sig. Han visste inte varför, men han kände sig ännu mer ensam än vanligt. Han önskade att hans kompisar gick på samma skola som han, han var så trött på att vara ensam hela tiden. Fast i och för sej så visste han inte om det hade hjälpt. Han var inte säker på att dom hade varit med honom i alla fall. Dom enda kompisarna han hade verkade inte heller dom vara så sugna på att träffa honom. Även om han försökte att inte låtsas om det så kände han att dom hade glidit ifrån varandra, han, Erik och Tobbe. På rasterna gick han som vanligt upp till skolans bibliotek. Dit kom aldrig dom personerna som skrek elaka saker eller slog honom. Oftast brukade han vara ensam där. Det var inget stort bibliotek och inte många gick dit. Ibland var några av dom personerna som var utsatta för samma mobbare som han där, men oftast fick han vara ifred. Han lånade aldrig böcker, han var där så mycket att han hann läsa allt han ville i alla fall. Ibland läste han ”tjejböcker”. Eller i alla fall vad alla andra hade kallat för tjejböcker. Anledningen till att han läste dom böckerna var att han gillade romantik. Han var inte som andra killar, det visste han. Tills skillnad från de flesta andra killar så drömde han om att hitta en tjej som skulle vara hans bästa vän, en som man kunde dela allt med. Han föraktade de andra killarna för att det enda dom ville ha var en snygg tjej att visa upp, som någon jävla trofé.
Även om han gjorde sitt bästa för att skjuta undan tanken så fanns den fortfarande där. Kanske var det inte nödvändigtvis en tjej som han ville dela allt med…

Han kollade på klockan och upptäckte att hans nästa lektion hade börjat för fem minuter sen. Han suckade och funderade på att skippa lektionen. Men sedan kom han och tänka på hur det skulle bli hemma då. Hans mamma blev inte så farligt arg förra gången han skolkade, men det ledde till så många frågor. Han hatade när hans mamma var på det humöret och frågade hur han mådde eller om det hade hänt något som han ville prata om. Hans mamma var okej, men han kunde inte prata med henne. Han skulle hellre prata med en klasskompis han knappt kände om sina problem än med sin mamma. Hon förstod inte hur det var att vara 16 år. Han slog ihop boken han hade läst och ställde slarvigt tillbaka den i hyllan, antagligen på fel plats. Pennan hade han redan i bakfickan, och böcker var ändå onödigt eftersom han antagligen inte skulle orka med att jobba i alla fall. Han styrde stegen mot klassrum 109 där han hade spanska. Hans steg ekade i korridoren som låg helt öde. När han var framme tog han ett djupt andetag och knackade lätt på dörren.

Jag är intresserad! :'D Det är jättebra hittills!

Yay! Va gla ja blev nu Här kommer ett till kapitel då...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 4
Saker förändras, ofta till det sämre

– Sí! hörde han sin spanskalärare ropa.
Han öppnade dörren och klev in. 30 huvuden vändes mot honom, och han kände för att bara vända och gå igen. Han såg inte ett vänligt ansikte. Han tyckte att alla var fyllda med avsmak, och han förstod dom. Men det gjorde inte mindre ont för det.
– Och varför är du försenad? Alexander var det va? frågade hans lärare Margareta.
– Ja, Alexander är det. mumlade han. Och jag glömde bort tiden.
– Och vad hade du att göra som var så viktigt att gjorde det då? frågade hon och spände ögonen i honom.
Låt mig vara, kärring! tänkte han, men sa som vanligt inget. Istället mumlade han något ohörbart och gick och satte sig längst bak i klassrummet. Resten av lektionen segade sig fram. Det enda som hände förutom att han fick en utskällning för att först kommit för sent, och sen varit ouppmärksam var att det singlade ner en lapp på hans bänk. Han kollade upp för att försöka se vem som hade skickat den, men alla satt vända framåt och lyssnade på vad läraren hade att säja. Han öppnade lappen och läste. ”Ser inte din kajal lite utsmetad ut? Har du suttit någonstans och gråtit nu igen? Du är så jävla patetisk, vet du det? Fattar inte att jag någonsin umgicks med dig.” Ingen underteckning, men det var inte svårt att lista ut vem den var från. Sebastian, hans gamla kompis. Han suckade och undrade när han skulle ge sig. Han hade inte ens gjort honom något! Det enda han hade gjort var att han hade blivit emo, då för knappt tre år sedan. Sebastian hade i början fortsatt vara med honom, trots att alla hade börjat frysa ut Sebastian precis som dom gjorde med honom. Men när dom hade börjat ge sig på Sebastian på allvar bara för att han umgicks med honom hade han tröttnat. Han hade försökt hitta nya kompisar, men inte lyckats så bra. Det lilla bra rykte han hade haft innan hade helt försvunnit. Och fortfarande, efter tre år tyckte han att det var Alexanders fel att han inte hade fått några nya vänner. Alexander spenderade dom sista tio minuterna åt att riva lappen i små små bitar. När lektionen var slut var han den första att lämna klassrummet. Ännu en dag närmare friheten! Han undrade om det var så här det skulle vara. Att man skulle vantrivas varje sekund, och inte heller ha många tillfällen att se fram emot. Var det inte nu man skulle leva livet? Gå på fester, supa sig full med sina vänner, skaffa tjej, strula runt… Inte för att han ville supa, han varken rökte, söp eller tog droger. Och inte heller ville han strula runt, men han ville ha möjligheterna. Han ville kunna välja själv om han skulle ut på lördagen, eller inte. Nu var det aldrig någon som frågade honom om han skulle med på någon fest. Och hade dom gjort det så hade det bara varit för att senare skratta ut honom för att han på allvar trodde att han skulle få vara med.

:'D

Hoppas på mer snart! ^^

Okej, du har tur XD Du får ett till kapitel med en gång...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 5
Privatlektion

Han gick snabbt mot sitt skåp. Hotet från Jonas hängde över honom. Jonas hade sitt skåp inte så långt från honom, så han hoppades hinna dit och hämta sin väska innan Jonas. Men han var tydligen inte tillräckligt snabb. Jonas stod redan och plockade ut sina saker en liten bit bort. Alexander stannade och tänkte snabbt. Låta väskan med ipoden vara kvar här tills imorgon eller riskera att råka illa ut? Eftersom han förstod att han inte skulle kunna undvika Jonas för alltid så bestämde han sig för att gå sista biten fram till skåpen och plocka ut sina grejer. Hade han tur så var det bara ett tomt hot. Han stack nyckeln i låset och svor tyst för sig själv när han inte kunde vrida runt den. Han lirkade men kunde ändå inte låsa upp. Så tappade han behärskningen och drämde näven i skåpet och muttrade ett ganska högljutt ”helvete”! Han kände ett hugg i magen när han insåg att det drog allas uppmärksamhet mot honom. Också Jonas. Han vände om och sprang när han såg Jonas blick. Den var allt annat än vänlig.

– Stoppa bögen! Skrek Jonas som inte var långt efter honom.
Tydligen var det ingen tvekan om vem som var bögen, för snart var han upptryckt mot väggen av tre killar som han inte ens visste namnet på. Snart stod även Jonas framför honom.
– Så du är feg också? Springer som en rädd liten hare. Skulle inte du vara tuff, men ditt svarta hår och piercingar?
Jonas ryckte tag i hans hår och drog hans huvud bakåt.
– Svara då! Annars sliter jag kanske håret av dig.
Alexander var fortfarande tyst. Han kände tårar bränna under ögonlocken. Inte gråta! Intalade han sig själv. Han ville inte ge dom det nöjet.
– Du går runt här och tror att du är något. Att du är så jävla snygg. Men du är ful, ful som fan. Och inte bara det. Du är motbjudande, din jävla bög! viskade Jonas tätt intill hans öra.
Varje ord skar i honom. För varje ord blödde han allt mer. Snart skulle han förblöda.
– Säg att du är ful. Jag vill höra dej säga att du är en ful och motbjudande bög!
Alexander blundade. Allt han ville var att dom skulle lämna honom ifred. Om det var det här som krävdes så fick han väl göra det.
– Jag är en ful och motbjudande bög. viskade han.
– Högre! Du ska säja det högt, alla ska få höra sanningen från dig själv.
Ett djupt andetag. Andas in, andas ut. En knytnäve i magen. Kippar efter andan.
– Jag är en ful och motbjudande bög! hörde han sig själv säja med en röst som darrade.
– Bravo, nu har du klarat av dagens lektion. Men det är bara en av många, glöm inte det. sa Jonas.
Innan han gick fick Alexander ännu en hård knytnäve i magen. När han såg killarna vända sig om och gå därifrån sjönk han ihop på golvet. Försökte andas igen. Drog in luft i lungorna, men det kändes ändå som om han höll på att kvävas. Han kravlade sig långsamt upp. Han måste härifrån. All luft verkade vara slut. Han halvsprang mot sitt skåp, där nyckeln fortfarande satt i låset. Kände smärta efter slagen, men mycket värre smärta inom sig. Han vred på nyckeln och konstaterade att det gick lätt nu. Plockade ur väskan ur skåpet. Sprang mot dörrarna, ut ur helvetet. Fortsatte springa. Mot busshållsplatsen, förbi den. Det sista han ville var att åka med bussen där antagligen Jonas och hans gäng satt. Han stannade inte fören han var vid busshållsplatsen där han hade sett killen springa efter bussen. Där sjönk han ihop.

AW nej... ;_;
Hoppas det blir bättre sen<3

Jag är på bra humör, så de blir ett till kapitel idag^_^

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 6
Allt är som vanligt på utsidan

Han kunde inte längre stoppa tårarna. Dom rann sakta nedför kinderna. Han frös så att han skakade i sin tunna t-shirt. Kröp ihop med armarna om knäna, gjorde sig liten. Blundade och gjorde sitt bästa för att försvinna. Men när han öppnade ögonen såg han fortfarande vägen och dom grådaskiga husen. Han tittade in i ett av husens fönster. Där inne stod en tv på. Någon levde sitt eget lilla liv där inne, satt i soffan och skrattade åt de halvtaskiga skämten på tv. Plötsligt såg han något röra sig i fönstret på övervåningen. Stod inte någon där? En kille med svart hår? Han blinkade några gånger för att få bort tårarna som gjorde synen dimmig. När han såg klart var det inte längre någon där. Kanske hade det heller inte stått någon där tidigare. Han var nog bara paranoid.

Han reste sig och började långsamt gå hemåt. Han ville inte vara kvar här, ville inte heller hem. Men han visste att hans mamma skulle komma hem snart, och då var han tvungen att vara hemma. Hon blev orolig så himla lätt nuförtiden, efter den där gången då honom hittat honom medvetslös. Och han förstod henne. Det kan inte ha sett vackert ut. Han, med slutna ögon och uppskurna handleder. Efteråt hade hon sagt till honom att hon hade trott att han var död. Det hade han också varit. Inombords.

Snart närmade han sig sina kvarter. Han längde på stegen, ville vara hemma innan sin mamma. Han ville inte visa sig så här. Ville inte oroa henne. Hon skulle i alla fall inte få en förklaring. Han kunde inte berätta om Jonas och hans gäng. Alla visste att de som tjallade fick ett ännu värre helvete än dom redan hade. Inte heller kunde han berätta om alla hundratals andra saker som tyngde honom.
Han öppnade dörren till lägenheten och ropade hej. Inget svar. Då hade han hunnit i alla fall. Han slängde av sig väskan mitt på hallgolvet. Öppnade badrumsdörren och tände lampan. Det starka ljuset bländade honom. Efter en sekunds tvekan låste han också dörren. Han gick fram till spegeln och stirrade rakt in i ett fortfarande tårdränkt ansikte. Kajalen smetade långt under ögonen. Han försökte torka bort den, men smetade bara ut den ännu mer. Han drog av sig tröjan och kollade efter spår av vad som hade hänt honom, men såg inget förutom konturerna av hans revben. Han undrade hur något som smärtade så mycket inombords kunde vara osynligt på utsidan. Han drog snabbt på sig t-shirten igen. Han ville inte se sin egen kropp, den äcklade honom. Han öppnade badrumsskåpet och lyfte ut sin mammas sminkväska. Där nere någonstans… Hans mamma hade aldrig varit något vidare på kurragömma och inte heller nu hade hon lyckats. Han visste var dom fanns, fast hon antagligen tyckte att hon hade gömt dom väl. Han sjönk ihop vid badkaret med rakbladet i handen. Drog av sig sina vantar och slängde dom på mattan. Såg på ärren som fortfarande lyste vita efter ett halvår. Förde rakbladet mot handleden. Tryckte lätt.

En nyckel i låset. En dörr som öppnas.
– Hallå Alexander!
Han suckade. Han kunde inte utsätta hans mamma för det här igen. Om han skulle göra det fick det vara någonstans där hon inte skulle behöva se det.
– Jag är på toa. Kommer strax. hörde han sig själv ropa.
Han var förvånad över hur lätt det var att få rösten oberörd och vardaglig. Han reste sig och började tyst plocka i alla sakerna i hennes sminkväska igen. Rakbladen längst ner. Han tog en handduk och torkade bort kajalen på kinderna. Gav spegeln en sista blick och hoppades att hans mamma inte skulle lägga märke till dom rödkantade ögonen.

:'(
skriv mer!

Ja! Jag vill också höra mer!

Woho! En ny läsare! Haha, här får ni nästa kapitel, hoppas ni gillar det.

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 7
Avslöjanden

– Hej!
Hans mamma vände sig mot honom med ett leende när han gick in i köket
– Hej…
Han undvek hennes blick. Orkade inte med att fejka ett stort leende och glada ögon. Trodde inte att han ens skulle kunna det.
– Haft det bra i skolan?
– Som vanligt. mumlade han fortfarande utan att se henne i ögonen. Istället fäste han blicken på en fläck på väggen.
– Jaha. Och vad innebär det? Du berättar ju aldrig hur det är i skolan, så hur ska jag kunna veta vad ’som vanligt’ innebär?
Som vanligt innebär att man inte har vänner, blir mobbad, slagen och utfryst. Sitter på biblioteket varje rast för att slippa möta de andra. Orkar inte jobba på lektionerna, eftersom stället är ett helvete. Allt detta tänkte Alexander, men sa inget utav det.
– Det är väl okej. Inte direkt roligt, men man står väl ut. ljög han med blicken i golvet.
– Vem är du med då? Du har aldrig nämnt vilka du umgås med, och du tar aldrig med någon hem. Du har väl vänner Alexander?
– Ja, det är klart jag har vänner! Är det här nått jävla förhör eller? fräste han och mötte äntligen hennes blick. Han visste att allt hon skulle se i hans ögon nu var ilska. För hon såg inte längre in, innanför det hårda. Hade hon gjort det hade han vetat hur han kände sig. Men som sagt, hon förstod ingenting. Ingen förstod någonting.

Alexander satte sig på en stol vid köksbordet. Plötsligt ville inte benen bära honom längre. Han var så trött på att låtsas som om allting var som det skulle när allt bara var fel. Han var så trött på att spela ett spel, han ville ha någon att berätta allt för, någon han visste skulle förstå. Men han trodde inte längre att den personen fanns, i alla fall så var den personen inte hans mamma. Han kände hans mammas oroliga blick,
– Du, det var inte meningen att förhöra dig sådär. Jag har ingen rätt till det, förlåt. sa hans mamma och såg oroligt på honom. Men du ska veta att du kan berätta om det är något.
Alexander nickade och bet sig i läppen. Hon försökte, det gjorde hon verkligen. Han visste att hon ville hans bästa, men ibland räckte inte det ändå.
– Jag går upp på mitt rum. sa han tyst och reste sig.
Men han fick snabbt sätta sig ner igen. Rummet snurrade och han kände en våg av illamående komma över honom.
– Mår du bra Alexander?
Hans mamma såg oroligt på honom.
– Har du ätit något idag?
Alexander nickade svagt och hoppades att hon inte skulle se att han ljög. Han åt nästan aldrig något i skolan. Dels för att han inte ville sitta där ensam med risk att få ett glas med vatten över huvudet, och dels för att han helt enkelt inte ville äta.
– Säkert? Hennes blick såg sträng ut nu.
– Ja, mumlade han.
– Och vad fick ni i skolan idag då?
Fan. Okej, tänk snabbt…
– Fisk, ljög han.
Hans mamma öppnade skåpet bakom köksbordet och plockade ut veckans lokaltidning. Han kollade på henne och rynkade ögonbrynen. Vad höll hon på med?
– Var fisken god Alexander? sa hon och tittade upp från tidningen
– Jaa då, svarade han tveksamt.
Något med hennes röst gjorde honom misstänksam. Varför lät hon som om hon helt plötsligt hade avslöjat honom? Sedan slog det honom. Matsedeln stod i tidningen! Hur kunde han glömma det? Han slog sig själv med knytnäven på låret, hårt hårt. Han visste att det skulle bli ett himla liv om det här nu. Att han skulle vara så förbannat idiotisk.
– I tidningen står det att ni fick grönsakssoppa idag. Hur förklarar du det?
Han kollade ner i bordet. Han visste att det strax skulle braka lös på allvar. Hennes röst var sådär len som den alltid var precis innan hon började skrika och skälla. Och mycket riktigt, det kom.
– Vad har vi gjort för fel med dig? Va? Vad har vi gjort för att förtjäna en son som sminkar sig och klär sig som en bög, uppenbarligen inte har särskilt många vänner, sitter inne och kurar på sitt rum hela tiden istället för att gå ut och roa sig som normala 16 åringar!? För att inte tala om att du svälter och skär dig själv! Är det för att få uppmärksamhet, eller? För i så fall så kan du få den på mycket bättre sätt! skrek hon, och han kunde se att hon inte hade långt till tårarna.
Han reste sig upp och sprang upp mot sitt rum. Han fick ta stöd mot väggarna eftersom allt runt honom nu snurrade värre än någonsin. Tillslut lyckades han ta sig uppför trapporna och in i hans rum. Där slängde han sig på sängen. I huvudet snurrade hans mammas ord. Dom gjorde ont långt in i hjärtat. Inte ens hans egen mamma tyckte om honom. En son som sminkar sig och klär sig som en bög. Som en bög. En bög…

Aw. ><
Hoppas på mer snart! ^^

Jag blir ledsen av denna historian :'(
men fortsätt, den är bra!

Aaw, bli inte ledsen... Men tack för era kommentarer! Betyder jättemycket för mej

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 8
Att försvinna

Han låg på sängen resten av dagen. Hans mamma kom in för att prata med honom en gång, men han låg bara och blundade. Hon gav upp sina ursäkter om att hon bara hade blivit så ledsen och inte menat vad hon sa, hon förstod att han inte ville höra, inte ville förlåta. Han grät inte. Det här kändes för stort för att gråta för. Hans egen mamma älskade inte honom. Hon ville bara ha en normal son, inte en misslyckad emokille. Han undrade om hon hade saknat honom om han bara försvann. För det var just det han ville. Han undrade hur svårt det skulle vara. Han visste ju vart rakbladen fanns, och nu hade han heller ingen medkänsla med sin mamma. Allt det där var ju bara tomma ord. Att hon hade blivit så rädd när hon hade hittat honom medvetslös. Antagligen var hon bara ledsen för att han inte hade skurit djupare…
Men kanske fanns det ett bättre sätt att försvinna än att dö ifrån världen helt och hållet. Tänk om man helt enkelt skulle försvinna? Packa en väska med de nödvändigaste grejerna och bara dra härifrån. Han hade en del pengar på banken som han hade fått när han fyllde år för en månad sen. Och kanske hade han kvar lite sen i julas… Det vore inte en dum idé. Här var det ändå ingen som skulle sakna honom. Det enda problemet var väl vart han skulle ta vägen. Han kunde inte vara ute hela tiden, chansen att han skulle klara sig undan gothare och andra emohatare var minimal. Men det problemet fick man se till att lösa när man väl kommit iväg. Han visste precis vart han ville. Till Stockholm. Han älskade den staden. Där behövde man inte känna sig fel bara för att man såg annorlunda ut. Det fanns fler som honom. Kanske skulle han till och med kunna hitta vänner…? Han fick i alla fall se till att försöka skaffa ett jobb. Hans pengar skulle inte räcka för evigt, det var dyrt i Stockholm. I värsta fall skulle han väl få ta ett skitjobb på McDonalds. Innan han somnade bestämde han sig för att göra det redan i morgon. Han ville inte vara kvar här en sekund längre än han var tvungen till…

Han sprang på en smal stig genom skogen. Det var så mörkt att han knappt kunde urskilja träden runtomkring honom. Allt han såg var ett svagt ljus ett tiotal meter framför honom. Det lockade honom att länga på stegen ännu mer, fast han egentligen inte orkade. Men hur snabbt han än sprang så hann han inte ifatt ljuset. Och plötsligt försvann det. Han var på en klippa. Han visste inte hur han hade kommit dit. Det fanns ingen stig som ledde dit upp. Bara en väg ner… Avgrunden var kolsvart. Han tog upp en sten och släppte den. Han hörde aldrig den ta mark. Så tog han ett djupt andetag och hoppade…

Han satt någonstans långt upp och såg ner på jorden. Kanske var det himlen? Ingen sa någonting, men han förstod att han var död. Långt där nere såg han en kyrka. Och innan han visste ordet av var han där själv. Han satt på bakersta bänkraden, fast ingen såg honom. Delvis eftersom han inte var mer än ett spöke, och delvis för att det bara fanns en enda person där. En präst satt bakom en kista och bläddrade i en bok. Bibeln? Alexander gick sakta längst mittgången tills han var ända framme vid kistan. ”Alexander Johansson” stod det ingraverat. Så reste sig prästen upp och mumlade:
”Ingen brydde sig om honom när han levde, och ingen gör det nu när han är död heller. Lika bra att gräva ner kistan i skogen, ingen kommer ändå att besöka graven”.

Alexander vaknade av att han kved till. Hans påslakan var snott runt honom, och han var blöt av svett. Ansiktet var vått av tårar, och halsen svullen. Samma dröm igen. Det var säkert tionde gången han drömde den. Det skulle mycket väl kunna vara en sanndröm, och det skrämde honom. Han grät tyst och hoppades att hans mamma inte hörde honom. Det sista han ville nu var att få mer fejkad ”jag förstår och tycker synd om dej” tröst. Hon förstod ingenting, och än mindre brydde sig. Han grät sig till sömns, som så många nätter innan.

Damn, du uppdaterar snabbt.
brukar inte tycka om svenska historier men denna är bra