När Varje Viskning Är Ett Rop På Hjälp [Pausad]

Hm, den där uppdateringen är så dålig, så ni får en till>.<

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 15
Tillbaka till verkligheten

Någon skakade honom hårdhänt. Han kved och kurade ihop sig i fosterställning. Han ville skrika åt personen att låta honom vara, men inte ett ord kom över hans läppar. När hans plågoande började slå honom löst i ansiktet var han tvungen att slå upp ögonen. En kvinna han inte kände satt på knä framför honom med ett oroligt uttryck i ansiktet. Han tyckte att han kände igen henne, men var samtidigt övertygad om att han aldrig hade sett henne. När hon märkte att han vaknat till suckade hon lättat.
– Tack och lov… mumlade hon. Hon reste sig upp och han hörde att hon gick.
Vart var han? Han låg på golvet någonstans. Plötsligt kom han på varför hon verkade bekant. Ögonen! James ögon! Han visste med ens precis var han var. Men varför låg han här? Det sista han kunde minnas var att han rusade nerför trapporna.
Plötsligt satt också James jämte honom. I hans ögon, som för övrigt var en nästan exakt kopia av hans mamma fast ännu vackrare, kunde Alexander se en massa känslor. Men mest av allt verkade han lättad.
– Hur känns det? frågade han oroligt. Hur gick det med huvudet?
– Känns super, aldrig känt mig bättre, muttrade Alexander som svar. Så jag trillade eller?
– Ja. Jag sprang efter dig, och när jag väl hann ifatt dig låg du i en hög på golvet. Jag ringde min mamma som kastade sig i bilen och körde hit. Hon jobbar ju som sagt på ett sjukhus, så hon bar upp dig och undersökte dig direkt, medan du fortfarande var avsvimmad.
– Och hur lyder diagnosen? Frågade Alexander med ett svagt leende.
– Du kommer att bli bra, du har möjligen fått en väldigt liten hjärnskakning, men du kommer antagligen må bra i morgon igen. sa James mamma som hade kommit in i rummet igen. Här, drick lite te. Du ska få en tablett mot huvudvärken också. För jag antar att det känns en del.
Alexander kämpade sig upp i sittande ställning och tog emot koppen.
– Massvis med socker och mjölk, så drick nu. sa James med ett försiktigt leende.
Alexander log svagt till svar och drack lite. Det kändes skönt när det skållheta teet rann ner i halsen och värmde honom. När han tömt koppen med det söta teet drog han som vanligt upp knäna mot hakan och slog armarna runt benen.
– Förlåt för att jag berättade för min mamma. Jag borde ha frågat dig först, jag vet. Men bara så du vet så kommer hon inte berätta något för någon så länge du inte vill det. Hon har tystnadsplikt genom sjukhuset.
Alexander trodde inte att man kunde lita på det helt, men han nöjde sig ändå med det.
– Jag överreagerade, jag vet. Jag får skylla mig själv, som vanligt. sa han med en grimas.
Kanske var James mamma annorlunda än hans egen.

– Så, här har du ett täcke också. Vi sover i mitt rum. sa James och slängde ett täcke till Alexander, som tappade det och rodnade.
– Det här är anledningen till varför jag har så dåligt betyg i idrott, muttrade han.
– Nej, låt mig gissa. Anledningen är att du aldrig är med, eller hur?
– Eh, avslöjad, sa Alexander med ett leende. Idrott är bara ett annat namn för tortyr!
James skrattade medan han plockade fram en kudde och la den i famnen på Alexander.

Alexander tittade ut genom fönstret medan James blåste upp luftmadrassen. Han trivdes i James rum. Saker låg slängda lite här och där, och garderobsdörren som stod öppen avslöjade en röra av jeans, t-shirts, hoods och massa annat som egentligen inte ens hörde hemma i en klädgarderob. Hans skrivbord som stod intryckt i ena hörnet var fullt av skrivböcker, pennor och smink. Tre av väggarna var vita, medan den tredje var svart med en bred röd rand. Det var såhär han ville bo.

Yay! :'D

Aja, får inte sitta mer här nu-.- Ha det bra

Ha det! ^^

shit va bra!

det är skitbra! längtar efter mer...

Yay! Ny läsare Tack^.^ Nytt kapitel..

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 16
”Dom har ingen rätt att göra så här”
Men ändå gör dom det


Dom satt och pratade om allt och inget inne på James rum. De insåg att dom hade mycket mer gemensamt än dom först hade trott. Dom gillade till exempel samma musik, och bådas absoluta favoritband var My Chemical Romance och From First To Last. James hade sett MCR live när han fortfarande hade bott i USA. De bestämde att nästa gång något av banden de gillade kom hit skulle de gå på konserten ihop. Det var James förslag, och Alexander tänkte lyckligt att han faktiskt hade lyckats skaffa en kompis. Dessutom hade de blivit kompisar på bara några timmar. Han undrade om det här var någon sjuk dagdröm, men allt var ändå för verkligt för att vara en dröm. Han kunde till och med känna doften av James hårspray där han satt jämte honom.

Just när dom var inne i en diskussion om skolan knackade det på dörren.
– Ja? James lät aningen irriterad över att bli avbruten mitt i samtalet.
James mamma öppnade dörren.
– Jag ville bara påminna om att det är skola i morgon. Klockan är halv elva nu, och du kanske vill duscha innan du ska sova, Alexander?
Alexander suckade tyst när skolan nämndes, men log och svarade:
– Ja tack. Kan jag låna en handduk då? frågade han blygt. Han hade alltid tyckt att det var jobbigt att be om saker. Han kände sig alltid som om han trängde sig på folk.
– Visst, jag lägger fram en. sa hon obekymrat. För henne verkade det vara en självklarhet att fråga om sånt.

När Alexander hade duschat och skulle sätta på sig tröjan igen upptäckte han hur smutsig den var. Den hade varit ljusblå och svart, nu var den ljusblå, svart och smutsfärgad på ryggen. Inte så konstigt kanske, eftersom han hade luggigt på marken tidigare på dagen. Han bestämde sig för att han var tvungen att fråga James om han fick låna en. Det var faktiskt ännu pinsammare att gå med en nersmutsad t-shirt än att fråga det…
Så han drog bara på sig jeansen, tog tröjan i handen och la handduken runt axlarna. Sedan gick han in till James rum igen. James satt försjunken i en bok när han kom in.
– Hej! Vad läser du?
– Harry Potter, sa James med ett litet leende. Kalla mig nörd om du vill, men jag gillar dom böckerna!
– Skojar du? Jag avgudar Harry! Tänk om man kunde gå på Hogwarts… Slår vad om att skolan skulle gå att uthärda då. Vart ska jag lägga handduken förresten?
James ryckte på axlarna.
– Spelar ingen roll. Släng den någonstans där det finns plats. På stolen där till exempel. Han pekade på en stol full med kläder. Alexander nickade och bredde ut den över stolen för att den skulle torka.
– Skulle jag förresten kunna låna en tröja av dig? Min är rätt skitig… sa han med ryggen mot James.
– Ja vi… började James men avbröt sig tvärt. Herregud, vad har dom GJORT med dig!?
– Vad? sa Alexander och vände sig mot James. Sedan förstod han vad han menade. Blåmärkena förstås. Han hade själv sett dom i spegeln. Det såg ännu värre ut än vad det var, även om han var öm i hela kroppen. Han var blå på stora delar av ryggen efter alla sparkar, och han hade även några märken fram på bröstet. Plötsligt blev han blyg inför James. Slog armarna om sig själv som för att skyla sig.
– Kunde jag låna en tröja? sa han snabbt för att byta samtalsämne.
Men James svarade inte. Han reste sig upp och gick fram till Alexander.
– Fy fan Alexander, fy fan… Varför? Du är ju helt jävla sönderslagen! Då måste gå till polisen! Dom har ingen rätt att göra så här mot dig! Han darrade på rösten.
– Polisen? Aldrig. Det är inte så farligt som det ser ut. försökte han säja med övertygelse i rösten.
James sträckte ut handen och rörde vid ett av blåmärkena snett under hans nyckelben. Alexander ryckte till, dels för att det var väldigt ömt, men allra mest av beröringen. Den gick som en stöt igenom honom. Han var tvungen att titta bort, eftersom han var rädd att han skulle göra något han skulle ångra om han mötte James blick igen.
– Tröjan… viskade han tyst.
James suckade tyst och vände sig om och plockade ut en stor och bylsig kamouflagefärgad hoodtröja ur garderoben. Alexander drog på sig den och slog sig ner på luftmadrassen. Han drog in knäna under tröjan, försökte försvinna in i den. Eftersom den antagligen var stor till och med till James så lyckades han nästan.

Harry Potter!
väldigt bra uppdatering, som vanligt =)

brabrabra! :'D

hahahah, Johanna din tönt.

Men, ja, Harry Potter = <3

och yay för boytouching.

Åh en bra svensk historia, jag tror inte mina ögon. Dom flesta brukar vara engelska. Riktigt bra!

Aaw, ni är dom bästa läsarna ever! Ny uppdatering.. Blir nog kanske ingen imån, har lovat syrran att följa med som fotograf när hon rider. *suck* Ursäkta för det händelselösa innehållet i den här uppdateringen , jag var trött...

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 17
Att inte vakna upp ensam

Alexander vaknade av att en väckarklocka ringde. Han hann undra varför den inte lät som hans klocka brukade göra innan han kom på att han var hos James. Han satte sig upp och försökte se vart James hade klockan. Ljudet gick honom på nerverna. Men den stod varken jämte sängen, på skrivbordet eller på fönsterbrädan.
– James! Var fan har du gjort av klockan? muttrade han sömnigt.
– Mm. Var det enda han fick ur honom.
Alexander log och ruskade lite i honom.
– Klockan James! Vart har du den?
– Kolla papperskorgen, sa James och vände sig om för att somna om igen.
Papperskrogen? Vilken normal människa hade en väckarklocka i papperskorgen? Han var nog för trött för att veta vad han pratade om tänkte Alexander när han såg sig om i rummet igen för att försöka upptäcka den. Men han kunde fortfarande inte se den någonstans. Vart hade han nu papperskorgen då? Till slut upptäckte han den intryckt i hörnet, bredvid det stökiga skrivbordet. Alexander kunde inte låta bli att skratta när han såg att det faktiskt låg en klocka som ringde för fullt där. Han tog upp den och stängde av den. Drog en lättnadens suck när det genomträngande pipet försvann.
– James, vad gör en fungerade väckarklocka i papperskorgen? sa Alexander med ett leende.
Men James grymtade bara något i sömnen. Han var visst ännu mer morgontrött än han själv var. Alexander log ännu större och gick fram och ryckte tag i James täcke.
– Ge fan i det där! ropade James. Jävlar, det är ju kallt! Jag får lunginflammation, och kommer antagligen att dö, och då kommer det vara ditt fel…
– Haha, överdriv lite mer va. Om du går upp får du tillbaka det, sa Alexander retsamt och svängde med täcket i handen.
– Din onde… Äsch, jag antar att jag ändå måste upp. sa han och gäspade stort. Men taskigt sätt att väckas på måste jag säja.
– Vet du vad som är taskigt? Att låta mig springa runt och leta efter försvunna väckarklockor medan du ligger kvar och sover.
James skrattade åt Alexanders låtsasförnärmade min.
– Okej, okej. Det är synd om oss båda. Ska vi kanske käka nått nu?

Efter att dom hade dragit på sig lite kläder och fixat sminket gick dom ut i köket. Där satt James mamma redan och läste tidningen.
– God morgon! sa hon med ett leende. Sovit gott?
James nickade.
– Nämn en gång jag inte har sovit gott. Jag skulle antagligen göra det även om hela huset rasade ner!
Hon skakade på huvudet åt sin son.
– Ja, antagligen. Och hade jag inte väckt dej så hade du antagligen sovit i veckor i sträck! För att inte tala om att du skulle missat bussen varje dag, istället för varannan…
Hon vände sig mot Alexander.
– Har du sovit gott då? Så gott man nu kan sova på en luftmadrass, la hon till.
– Visst, den var faktiskt ganska bekväm, svarade han. I alla fall så länge jag låg på den, och inte rullade ner på golvet som jag gjorde några gånger.

– Fan Alexander! Bussen är här om fem minuter! utbrast James när han såg klockan på köksväggen.
Alexander nickade bara och reste sig upp. Han hade bara ätit en liten macka och druckit ett glas vatten, så han hade varit klar en bra stund.
– Vill du låna en annan tröja innan vi går? Någon som kanske är lite mer i din storlek? sa James när han ställde ner sin tallrik i diskhon.
– Nej, det går jättebra med den här. Om jag får ha den alltså.
– Visst, om du vill så…
Alexander nickade och gick ut för att sätta på sig skorna.
– Är din väska kvar i skolan eller? frågade James när han drog på sig sin egen.
Inte fören då kom Alexander ihåg vad som låg i hans väska som hade blivit kvar i skolan. Hans flyktplan verkade så avlägsen nu…

men vadå? Harry Potter äger. det gör denna uppdateringen också =)

Aaw, tack! Hatar den själv, så är glad att inte du gör det Nästa uppdatering kommer snart^.^ Förhoppningsvis blir den bättre..

*väntar*

Yay! Bra uppdatering! :'D

Här kommer den... Ursäkta att det fortfarande är rätt händelselöst, lovar att det kommer hände mer längre fram

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 18
Tillbaka i helvetet

Busshållsplatsen låg bara runt hörnet av James hus, så de hann faktiskt dit innan bussen. För andra gången på två dagar satt Alexander och väntade på bussen. Skillnaden var bara att nu var han inte ensam. Plötsligt slog en tanke honom.
– Vilken klass går du förresten i? Har nog glömt att fråga det. sa han och kollade på James.
Han såg ut att tänka efter lite innan han svarade.
– Eh, B tror jag det var. Är faktiskt inte säker… Ska jag vara ärlig så var jag bara på en utav lektionerna jag hade igår… Ingen vidare start i en ny skola, va?
– Nej, kanske inte… Vart var du resten av tiden då?
– Satt på skolans bibliotek och läste. Och satt ute på skolgården, du vet där vid gungorna, och tänkte.
– På biblioteket? Konstigt egentligen, jag brukar vara där varje dag annars och när jag en gång inte är där så är du där. Det var nog inte meningen att vi skulle träffas, sa Alexander med ett leende.
– Jo, det tror jag visst att det var. Det var nog ödet som gjorde att jag satt på gungorna just när du trillade ihop på skolgården. Det skulle lika gärna kunnat vara någon av alla dom som hade fortsatt sparka på dig, men det var jag.

När dom steg av bussen kände Alexander ett svagt illamående komma över honom. Gud, vad han hatade det här stället. James verkade märka hans tvekan och gav honom ett uppmuntrande leende. Men tanken på att han snart skulle vara lika ensam som vanligt gjorde honom ännu mer illamående. Varför hade inte James hamnat i hans klass? Det var väl hans vanliga otur. Ju närmare han kom skolan, ju mer fick han kämpa för att inte vända om och springa därifrån. Han fick använda all sin viljestyrka för att dra sig uppför trappan som ledde in i hans helvete.
– Jag följer med dig till ditt skåp först. sa James.
Alexander log bara tacksamt, det kändes som om han hade mist talförmågan. Väl framme vid skåpet började han rota i fickorna efter nyckeln.
– Har du glömt nyckeln?
– Nej, den ska vara här någonstans… Här! Alexander fiskade upp en nyckel och log stolt. James skrattade åt hans min.
– Du ser ut som om du är tre och har vunnit kom alla mina kycklingar på dagis, och inte hittat din nyckel i fickan.
– Äsch, glädjedödare! sa Alexander och låtsades bli sur.
Allt var så lätt med James. Han kunde skoja och skratta med honom, samtidigt som han var bra på att lyssna och kunde vara allvarlig när det behövdes.
Han öppnade skåpet för att plocka ut sina svenskaböcker.
– Varför har du med dig så mycket till skolan? En proppfull väska plus en kasse…?
Alexander stängde skåpet och såg James i ögonen. Han bestämde sig än en gång för att berätta sanningen för James. Han kunde inte undanhålla något för honom, vare sig han ville eller inte när han mötte hans underbara ögon.
– För att göra en lång historia kort, jag tänkte rymma iväg från allt igår. Sätta mig på en buss mot Stockholm och lämna det här bakom mig. Men sedan hoppade dom ju på mig. Och sedan träffade jag dig, tillade han med blicken fäst i golvet och med röda kinder.

Han visste inte om lektionerna var värre nu än innan han träffade James, eller tvärt om. De hade bestämt att de skulle ses på biblioteket på rasten, så nu hade han något att se fram emot i alla fall. Men samtidigt verkade det gå tio minuter på varje vanlig minut när han väntade så på att lektionen skulle ta slut. Med musiken på maxvolym la han sig över bänken och slöt ögonen. Det var ingen idé att försöka hänga med på lektionen i alla fall, han kunde inte koncentrera sig. Dessutom behandlade hans svensklärare honom som luft jämt, så om han låg och halvsov eller lyssnade på vad hon sa spelade ingen som helst roll. Han kollade upp lite då och då för att kolla vad klockan var, men den hade oftast bara hunnit röra sig två, tre minuter mellan gångerna. Så fort han slöt ögonen såg han James framför sig. Det svart-rosa-blå färgade håret, de stora gröna ögonen inramade med svart kajal, de smala läpparna med piercingen på vänster sida. Hur han rynkade ögonbrynen när han var koncentrerad eller frågande, hur hans ögon glittrade när han skrattade och hur han strök den långa luggen ur ögonen med en liten handrörelse… Även om han försökte skjuta undan tanken och tysta ner rösten så visste han att han var på väg att bli kär i honom.

Så, nu måste jag gå... Mamma ger mig dataförbud i resten av veckan annars-.- Ha det bra, allihopa!

yay, boylove

Deathbat for Cutie.:

yay, boylove