När Varje Viskning Är Ett Rop På Hjälp [Pausad]

Du borde uppdatera igen. D:

Jobbar på det.. Hm, ge mig 10 minuter.. Snart klar

Skrivarrrrn.
<3

Så^.^ Update for you all^^ *fortsätter skriva*

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 21
Och du då?

När han kommit ut ur skolan visste han inte riktigt vart han skulle. Han saktade ner farten och gick i ganska lugn takt mot gungorna. Trots att detta var en högstadieskola fanns det gungor. Och ja, varför inte? Folk behövde kanske ha något som påminde dom om att dom inte behövde vara så mogna alltid. Han slog sig ner på den gungan som såg minst skitig ut. Det var här James hade suttit igår. Kanske till och med på samma gunga. Om James skulle gå ut på skolgården skulle han antagligen se honom direkt, han var ju inte direkt svår få syn på. Kanske var det vad han ville. Han visste inte. Han kunde ju inte direkt undvika honom för alltid, ville inte heller. Han borde nog gå och prata med honom direkt. Göra något moget för en gångs skull. Lika lite som man kan vara mogen hela tiden kan man vara barnslig hela tiden. Och det var det han var mest hela tiden. Dags att ändra på det.

Han hann komma nästan fram till trappan innan han mötte James. Han kände sig blyg, förvirrad och orolig där han stod framför honom, men mest av allt irriterad på sig själv. Han skulle just öppna munnen och förklara varför han hade sprungit iväg när James började prata.
– Hur lång lunch har du?
– En dryg timme till. Vi har lång idag, svarade han förvirrat.
– Bra, för det har jag med. Känner du för att gå ner på stan en runda?
Alexander kunde inte förstå sig på James. Han uppförde sig aldrig som man hade räknat med. Det var en av sakerna han gillade så mycket med honom.
– Visst… Sounds good.
– Det är visst inte bara jag som snackar svengelska här. sa James med ett leende.
– Äsch, jag tänker inte ens på det. Förresten är engelska mycket snyggare än svenska. Man borde byta språk och bara prata engelska!
– Visst, gärna för mig. Tycker också att engelska är bättre…

De gick tysta ända tills de var nere i stan. Sedan bröt James tystnaden.
– Vart ska vi nu? Jag hittar inte här än, men du kanske har nått förslag på nått ställe vi kan gå till?
Alexander nickade eftertänksamt.
– Det finns ett ställe som jag ganska ofta går till. En park en bit bort.
– Låter bra.
De gick återigen tysta jämte varandra. Snart var dom framme vid en liten park. Alexander gick före och visade vägen till ”hans” ställe. Han var ganska säker på att han var den enda som höll till där. Den var en bänk, dold för den som inte letade efter den. Den var väl gömd bakom ett tätt buskage, men Alexander visste att om man gick runt buskaget så fanns det en öppning stor nog att klämma sig igenom. Han försvann in bland buskarna och hörde att James var tätt bakom honom. Där inne stod den gamla bänken. Den hade varit blå en gång för länge sen kunde man se, men nu hade den mesta färgen försvunnit. Alexander älskade den, den såg så vacker och sorglig ut. Det kändes som om den hade så mycket att berätta, om förälskade par och personer med krossade hjärtan eller drömmar som suttit här för länge sen. Visst, han var kanske konstig, men det kändes verkligen så.
– Wow… utbrast James tyst.
Alexander blev glad över att han gillade det.
– Är du här ofta? frågade han.
– Ja, ganska. När jag inte orkar med att vara hemma sitter jag ofta här. Skriver, tänker.
– Är det här ditt verk? Frågade James och drog fingrarna över en inristning på bänken.
Alexander nickade.
– Nobody cares if you’re losing yourself. Am I losing myself? mumlade James medan han drog med fingrarna over orden. Det måste tagit dig lång tid att skriva det där.
– Jag ristade in lite varje gång jag var här.
– Har du en kniv, eller vad använde du?
– Rakblad, svarade Alexander kort.

Frågan kom till slut. Det gick förstås inte att undvika.
– Varför sprang du?
– För att jag är så feg. Så fort det händer något så väljer jag den fega vägen och springer därifrån. Men man kan inte springa för alltid, eller hur? Verkligheten kommer ifatt en, och den är oftast ännu värre när man möter den igen efteråt.
– Ibland är att springa det enda rätta. Men idag... Varför?
– Jag var rädd att jag hade förstört allt. Jag hade precis lärt känna dig, och det kändes som om jag skulle förlora dig igen. Så jag valde den fega vägen och sprang.
– Förlåt om jag tvingade ur dig det. Jag borde inte frågat, jag kan visst aldrig skilja på vad som angår mig och inte.
– Det angår dig. Alexander var nära att lägga till ”mer än du tror”, men lyckades i sista stund hindra det.
– Kanske… Men ingenting är förstört. Jag har absolut inget problem med att du är… Bi? Bög?
– Hm, bög tror jag. Fan, hur ska man veta?
– Du kommer antagligen känna vilket, även om det kommer ta tid. Men det är bara ett ord. Spelar det verkligen roll?
Ja! Ville Alexander ropa, men ryckte bara på axlarna.
– Jag menar allvar Alexander, sa James och sökte hans blick, jag har inte ett skit emot det. Har aldrig haft. Hade till och med kompisar som var bisexuella.
Frågan som hade snurrat runt i Alexanders huvud ända sen han träffat James, men som han hade skjutit undan blev äntligen ställd.
– Och du då…?

FUCK THIS COMPUTER-.- *fortsätter försöka fixa texten*

dun dun dun...

Yay, I'm the master! XD vann över min skitdata

You get it girrrrrl!

-Spice Girls pose-

Haha XD För en gång skull gör jag faktist de^.^

Mer snart? :']

Åh, det där var jättebra.
Skriv mer när du har tiid. [x

woot, more soon?

Okej, det här är det sista jag har för tillfället.. I morgon kommer jag antagligen inte kunna uppdatera eftersom jag måste råplugga inför ett prov (eh, råplugga brukar innebära att jag lyckas koncentrera mig i 10 minuter, sitter 10 minuter till och bara glor på texten och sedan slänger något i väggen för att jag blir så irriterad XD)... Enda tillfället att få chans att bli godkänd i biologi, så måste väl försöka.. Om jag inte vill bli lönnmördad av min morsa
Haha sorry.. Kom ifrån ämnet lite va? XD Aja, här är uppdateringen. Love you all for reading it <3

~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~~

Kapitel 22
Varför måste du göra det svårt för mig?


Alexander kom på sig själv med att hålla andan medan han väntade på James svar. Denna gången dröjde det. denna gången var det inte han som satt och kollade ner på sina naglar och funderade vad han skulle säja. Varför tvekade han? Äntligen slet James blicken från sina naglar. Men han mötte fortfarande inte Alexanders ögon, vilket var ovanligt.
– Jag är straight. sa James tyst.
Alexander kände det som om han hade fått en knytnäve i magen. Som vanligt hade han drömt sig bort alldeles för mycket. När James hade sagt att han inte hade något emot det hade en bild genast målats upp i huvudet på honom. Han själv, hand i hand med James. Och som vanligt kom verkligheten tillbaka som en chock, tog ett stryptag på honom. Han kunde inte komma på något annat att säja än ”okej”. I alla fall tror han att han sa det. Det var så mycket som snurrade runt i huvudet att han inte var säker på vilket han uttalade högt. Han minns att James frågade om dom skulle gå tillbaka till skolan. Antagligen nickade han. Han minns att de småpratade på vägen tillbaka, men han kunde inte minnas en enda sak de hade pratat om. Alla år av träning hade gett resultat. James verkade inte misstänka ett dugg hur han kände sig. Eller kanske märkte han av att han var lite frånvarande, men han frågade inget. Han fick vara ifred med sina tankar. Alldeles för snart var dom framme vid skolan. Ännu var det två lektioner kvar innan han kunde få gå hem och kura ihop sig i sitt rum. När han tänkte efter, hade han inte lite ont i halsen? Ju mer han tänkte på det, ju mer ont fick han.
– James, jag mår inte så bra. Jag ska nog gå hem. sa han utan att möta James blick. Han var säker på att James hade genomskådat honom annars. Han var rätt bra på att vara inbillningssjuk, men inte på att verka trovärdig.
– Vadårå?
– Ont i halsen…
– Så du lämnar mig ensam här åt mitt öde? Sa James halvt på allvar, halvt på skämt.
Alexander log bara svagt och började gå i riktning mot expeditionen där man sjukanmälde sig.
Inne på expeditionen satt som vanligt den uttråkade kärringen som såg ut som om hon borde ha pensionerats för tio år sedan. Hon skrev upp att Alexander Johansson i 9A inte mådde bra och gick hem utan att ens titta upp.

Han valde att gå hem framför att sitta och vänta på en buss i en halvtimme. Under hela vägen hem tänkte han igenting. Eller det gjorde han förstås, man kan tyvärr inte sluta tänka bara sådär, men han tänkte inte på något viktigt. Han kände sig helt tom i huvudet. När han kom hem slängde han sig på soffan. Eller kanske var kollapsade var ett bättre ord. Hans muskler ville inte lyda längre, han tvivlade på att han hade kunnat röra sig även om han hade velat. Han tänkte att han var jävligt melodramatisk, men det kunde han väl inte hjälpa…? Han hade alltid varit det. När han var liten hade han kunnat gråta och tjura i timmar över att en utav hans legofigurer hade råkat gå sönder. Det spelade ingen roll om han kunde bygga ihop den igen på tio minuter, han var ändå otröstlig.
Nu försökte han använda en utav hans mammas taktiker. När han var liten och inte gillade maten sa hon alltid något i stil med ”Tänk på dom stackars barnen i Afrika som inte har någon mat alls, tänk vad tacksamma dom hade varit för din mat”. Nu försökte han tänka på att det fanns folk som på ett eller annat sätt förlorade de personer de älskade. Han hade i alla fall kvar James, även om det skulle bli jobbigt att hålla sig till att bara vara hans vän. Men det hjälpte inte ett skit. Han gav upp och övergick till att ligga och tycka synd om sig själv igen.

– Alexander!
Någon skakade honom. När han slog upp ögonen fick han se sin mamma stå framför honom. Hon såg orolig ut.
– Är du hemma redan?
– Nej, jag är kvar i skolan, sa han rätt irriterat. Han hatade såna frågor.
Hon ignorerade hans svar och frågade istället:
– Slutar inte du sent idag?
– Jo, men sista lektionen blev inställd, ljög han och gäspade. Läraren var sjuk.
– Men varför gråter du?
Han drog handen över ansiktet. Hon hade rätt, han grät. Han blev svart på fingrarna av utsmetad kajal.
– Jag drömde nått bara, mumlade han.
– Säkert? Så du är inte ledsen då?
– Nej…
– Bra, min prins.
Han kände en stöt i magen. Ilska.
– Kalla mig inte ”min prins”! För både du och jag vet att jag inte är din prins! Jag vet att du inte vill ha mig, du behöver inte låtsas längre!
Han sprang upp till sitt rum och slängde sig på sängen. Hans muskler var inte längre i ett förlamat tillstånd, utan istället kändes det som om det brann i dom. Han önskade att han hade sprungit ut istället. Han behövde komma härifrån. Men då skulle han vara tvungen att gå ner igen, och där nere var hans mamma. Fel, tänkte han när han hörde en försiktig knackning på dörren. Hon var tydligen här nu. Han funderade allvarligt på att hoppa ut genom fönstret. Det var ett litet utskjutande tak från burspråket i köket som det inte var mer än kanske en och en halv, två meter till. Han borde inte så sig så mycket. Men han hann inte genomföra det, för hans mamma öppnade dörren utan att vänta på svar och gick in.
– Hur är det egentligen, Alexander? Jag förstår ju att det är något som gör dig ledsen.
– Det som gör mig ledsen är att ha en mamma som inte älskar mig, sa han kyligt.
– Det vet du att jag gör. Måste du anklaga mig för det hela tiden? Du kan inte låta allt gå ut över mig!
– Det gör jag inte! Hade jag gjort det hade du antagligen varit död nu! Det ända jag låter gå ut över dig är det som har med dig att göra! skrek han.
– Vad har med mig att göra? Han hörde att hon kämpade med att hålla rösten lugn.
– Hade du brytt dig om mig det minsta hade du lyssnat på vad jag har sagt! Det som har att göra med dig är att du inte älskar mig! Varför inte slänga ut mig meddetsamma?
Hans mamma hade inget att säja, hon stod bara och kippade efter luft, ursinnigare än vad Alexander någonsin hade sett henne.
– Jag vet att du inte gillar hur jag ser ut, fortsatte han, men herregud, jag är sin son! Du borde älska mig ändå! Det är fan din jävla plikt att göra det!
– Hur vågar du anklaga mig för att inte älska min enda son!? nu skrek hon också.
– Mamma, jag ser hur du kollar på mig. sa han trött. Han orkade inte skrika längre. Mitt hår är fult, mina piercingar motbjudande, mitt smink är bögigt, jag är för smal, jag är för annorlunda, jag är fel. Och hade jag inte varit smal hade jag varit för tjock. Varför kan du inte bara acceptera mig?
– Varför kan du inte bara vara en normal son? Jag älskar dig, men varför måste du göra det svårt för mig?
Med dom orden vände hon sig om, gick ut och stängde tyst dörren efter sig.
Alexander la sig ner på sängen igen. Hans kropp skakade. Han önskade att James hade varit här. Allt blev lättare då. Det kändes som om det faktiskt fanns en mening med att leva då.

Oh, va bra! Längtar tills nästa uppdatering !!

Jättebra ^^,
Lycka till med prov saken, btw. = ]

Haha, tack <3 Kan behövas...

Åh! Jättebra uppdatering! <3
Lycka till med biologin... ^^

haha, du och jag har ungerfär samma studieteknik ^^
bra uppdatering!

älskar det, det är verkligen skitbra! skriv mer!!!!!!!

BlackRoseDying:

Okej, det här är det sista jag har för tillfället.. I morgon kommer jag antagligen inte kunna uppdatera eftersom jag måste råplugga inför ett prov (eh, råplugga brukar innebära att jag lyckas koncentrera mig i 10 minuter, sitter 10 minuter till och bara glor på texten och sedan slänger något i väggen för att jag blir så irriterad XD)... Enda tillfället att få chans att bli godkänd i biologi, så måste väl försöka.. Om jag inte vill bli lönnmördad av min morsa
Haha sorry.. Kom ifrån ämnet lite va? XD Aja, här är uppdateringen. Love you all for reading it <3

Jag måste också plugga. Men jag somnade när jag började. O.o Dude jag måste börja. Klockan är 8.

Men det var en jättebra uppdatering som vanligt. Skriv när du har tid.